Gift vid första ögonkastet (säsongerna 2014-2025)

(Fortsättning.)

Parhelgen
Varför är parhelgen allmänt, och välförtjänt, ansedd som det mest utsökta avsnittet i en GVFÖ-säsong? Den uppenbara anledningen är så klart att allt skruvas upp när paren, med sina respektive problem och inre dynamik, får möta, umgås med och, inte minst, släcka törsten tillsammans med varandra, men jag tror att en lika stor anledning är att gränsen mellan åskådare och deltagare suddas ut. När man får se paren diskutera och utvärdera varandra, och till och med göra jämförelser med förra säsongen (”de är nya tacoparet”) känner man: ”De är precis som vi!” Detta inklusive när de tvekar lite, ”hette hon Louise?” – man ba, ”men ja, skärpning nu, vi är sex avsnitt in här!”

I alla fall – vi serveras en musikalisk tablå över paren och deras respektive lynne redan på väg till parhelgen. Bodil och Hans festar till eurodisco (”cheesy, men jag gillar det” kan nog gälla både bröllopskort och musikval för Hans), i Louises och Jonas bil snurrar spellistan från H&M på med smakfull Curtis Mayfield, och hos Jonas och Martin ”peppas det upp” med E-Type.

Väl framme ska en metafor om parförhållanden – som ju är lite som ett team (!) – överföras till verkligheten med ett elegant grepp och lite överbliven rekvisita från Mästarnas mästare. Vi förbigår den tävlingen utan vidare kommentarer, för den här gången finns det mycket att säga om Jonas och Martin.

Martins mål för kvällen är att ”gå in på djupet”, och trots hans övriga brister (vilka vi ska komma till) gör vi här honnör för en skvallrig king som ger sig ut på jakt efter den saftiga tv vi tittare vill ha och, ärligt talat, förtjänar. Redan under middagen får vi dock se baksidorna med en sådan inställning, ur ens partners perspektiv: lika road som Martin verkar vara av att konversera de övriga paren (d.v.s. att ”ha jävligt kul”) verkar han vara ointresserad av att ens möta (”en sur och grinig”) Jonas blick.

Vid förra avsnittets utekväll, och i liknande situationer även innan dess, har dynamiken jävligt kul/sur och grinig yttrat sig ungefär så här: Martin vill göra något hyfsat ”äventyrligt”. Jonas vill inte det, men ställer upp – kompromissar – för förhållandets skull. Martin vill dock att Jonas ska göra det för att han vill, och uppfattar därmed inte den uppoffring Jonas gör. (Det finns paralleller med Louise och Jonas här, där Louise vill att Jonas själv ska vilja öppna sig.)

Det som utspelar sig strax innan vi fortsätter in i djupet, och in i bastuvärmen, är illustrativt här – alltså sjöbadet (”Sverigebada”, som flera i gänget kallar det, och därmed antyder en inte lusfattig uppväxt) som Jonas, efter viss tveksamhet, testar. ”Du har ju aldrig sett mig bada, Martin”, säger Jonas stolt. ”Jag blir så impad”, tillstår Martin, ”men samtidigt tycker jag att du bara ska bada när du vill bada.” Än så länge är stämningen ganska god, men Martin pressar på: blir Jonas ”peppad” av Martins livsstil? Har han lust att ”mötas”, mellan det ouppstyrda och uppstyrda?

Saken ställs på sin spets när Martin tar upp att Jonas umgås med sina kompisar varje fredag. Jonas, tror jag, skulle säkert kunna kompromissa i den sakfrågan, men han identifierar samtidigt (helt korrekt) att något annat ligger bakom utfrågningen. Det handlar inte om fredagarna, utan om hela hans personlighet, och allt i den som är fel enligt Martin. Detta kan han dock inte bemöta där i bastun, så i stället slår han det ifrån sig: ”Jag gör precis vad jag vill på mina fredagar.” ”På dina fredagar, ja”, mästrar Martin, ”men om vi ska leva ett liv ihop får du förstå att jag får en stresskänsla när allt ska vara likadant varje vecka.”

Vid det här laget är Jonas maximalt defensiv, han är ställd. Martins ben är runt honom, hans händer vilar tungt på Jonas axlar. Vi minns samtalet i expert-Marias soffa och vad Jonas säger i ett sådant läge: ”Jag vet inte.” Men också denna försvarsmekanism ska, inför de andras blickar, förvägras honom. ”Du får säga precis vad du vill, men inte det.” Vad finns kvar då? Bara tårar, och en spänd tystnad. Det är inte så konstigt, och ganska obehagligt att se på.

Jonas söker stöd hos Bodil och Louise, medan Martin orerar vidare i bastun. Om man hade frågat Martin om den här situationen efteråt tror jag att han hade sagt något liknande som efter deras kväll i Stockholm: ”Jag upplevde att vi hade askul. Helt plötsligt ändrar Jonas karaktär. Han blir den tysta.” Jävligt kul/sur och grinig. Det bankas in.

I hotellrummet vill Martin diskutera vidare. Mest, känns det som, för att få ämnet avklarat så att han kan fortsätta parhelgen med gott samvete. ”Jag får väl göra vad jag vill på fredagarna”, avvärjer sig Jonas ännu en gång. ”Verkligen. Har jag någonsin sagt att du inte får det?” svarar Martin retoriskt, och då skulle man faktiskt kunna upplysa honom om att det inte vore helt befängt om Jonas uppfattat det så.

”Vi vill båda hänga med de andra, eller hur?” propsar Martin. Ett annat sätt att ställa samma fråga på skulle kunna vara: ”Ska du låta mig ha jävligt kul, eller insisterar du på att vara sur och grinig?” Jonas har inget svar, och håller tyst, men Martin är inte nöjd. Han vill inte bara slippa detta samtal, han vill också försäkra sig om Jonas muntliga samtycke – om än aldrig så motvilligt – till det, så att han med gott samvete kan ansluta sig till de övriga. Ett ärligare och mot Jonas mer skonsamt sätt att hantera den här situationen hade, i mitt tycke, varit något i stil med: ”Jag märker att du vill prata mer om detta. Det vill inte jag. Det står jag för. Hej då.” Martin kommer i och för sig nära det när han, till sist, deklarerar (till Jonas tystnad) att han ska ”gå ner och ha skitkul nu”.

Det är naturligtvis inte helt orimligt att Jonas och Martin diskuterar parets dynamik (oavsett om man vill beskriva den exakt så som jag gjort här). Egentligen är det ju ett matchningsproblem – och som expert-Maria säger har Jonas onekligen en del att jobba med på egen hand. Och visst kan man inte ge Martin helt fel i att Jonas ibland är en smula . . . inrutad. Som när Martin spjuveraktigt upptäcker en helkroppsspegel, vilket Jonas sakligt avfärdar med att han ”ju redan vet hur han ser ut”. Det är inte jättekul om man är lite som Martin. Extra problematiskt blir det när Martin därtill, som han slår fast i bastun, inte är någon ”daltare”.

Mer orimligt är att båda verkar överens om en problembeskrivningen där det inte bara heter att Martin är spontan (”jävligt kul”) och Jonas mer inrutad (”sur och grinig”), men också att Jonas ”inte är så sugen på att kompromissa, över huvud taget”. Som jag beskrivit ovan uppfattar jag att det är just det han gör, på sitt sätt, medan Martin däremot kräver mer än kompromisser i handling, han vill också att Jonas ska kompromissa med hur han är. Det brukar vara svårt, även om man försöker. Oavsett vad man tycker om Jonas eventuella jagsvaghet är det svårt att se på när han, vid kvällens avslutning, än en gång bryter ihop medan Martin stelt ligger bredvid.

”Där gjorde jag fel, och bad om ursäkt. Vi redde ut det, kände jag, även om han är svårtydd”, sammanfattade Martin slutsatserna efter bråket om utekvällen. ”Vi är, i alla fall från mitt håll, i en oerhört skör situation”, lät Jonas version. Samma saker skulle nog kunna sägas morgonen efter detta bråk, och vi anar att det nog betyder olika saker att ”reda ut” något för de här två. Så länge den dynamik vi skisserat ovan kvarstår väntar nog, tyvärr, fler situationer som den här. Martins enskilda intervju i slutklämmen, där han predikar om att Jonas och han ”går till roten med det som är fel” och att det helt ouppklarade bråket är ett ”viktigt steg”, tolkar jag mest som en fantasi, eller kanske önsketänkande. Mer realistiskt, då, att, som Jonas, börja fundera på att trappa ner relationen till en vänskapsnivå.

Till sist
- Jag sa att jag inte skulle göra det igen, men jag kunde inte hålla mig från att kasta ett öga på Kärleksrådet igen. I vinjetten utlovas vi att få följa med bakom kulisserna på programmet och att få se experterna bli grillade, men den enda, obligatoriska frågan om vad som ”egentligen” hände per avsnitt verkar konsekvent besvaras med humoristisk tystnad. Falsk varudeklaration.

- Expert-Kalle gör en lingvistisk spaning med laserfokus som jag gärna hade kallat min egen: ”Jag vet inte om ni observerade att jag frågade Jonas vad han kände, och han svarade med att ’jag tänker att’…”

- Crossover-känsla för oss SVT-relationsprogram-skallar när Tro, hopp & kärlek-Mark Levengood gör ett inhopp på Martins svensexa (och, för en gångs skull, bra musikläggning när den anekdoten klipps över till tonerna av Jonas Gardells kärlekslåt till Mark).

- Välfunnen och rätt rolig självkännedom signerad Martin efter partävlingen: ”Jag var lite så här, ’ja, ja, ja, kan vi få dricka bubbel och snacka skit i stället?’ (Paus) Men samtidigt känner jag alltid så.” Det kan man tänka sig.

- Självklart gillar Louise och Jonas Lars Winnerbäck, och lika självklart måste Jonas hålla på med sin systemkamera vid matbordet.

- Inför nästa säsong, kan deltagarna uppmuntras, vänligt men bestämt, att undvika blaffiga logotyper på kläderna? Jag känner med klipparen som måste blurra allt.

- Och på samma tema: eftersom detta trots allt är public service känns det problematiskt att reklamfilmsmontaget på Louise och Jonas efter middagen åtminstone andligen gränsar till otillbörligt gynnande av typ Åhléns, Indiska eller Fritidsresor.

- Mer om Louise och Jonas lätt affärsmässiga vokabulär: vad tar man upp på en ”debrief” med sin partner? Självklart den ”feedback” man fått på sitt äktenskap.

- Jag skulle vilja tipsa den som vill läsa mina tankar efter kommande avsnitt om att de också kommer att publiceras i e-postnyhetsbrevet GVFÖ-revyn, vilket man kan prenumerera på här. Men självklart fortsätter jag också att skriva här i tråden.

Stort tack för recensionen och skratten! Det är detta som gör det värt att plåga sig och snabbspola sig genom avsnitten!

Men jag tror att det förekommer sådär vänliga par som aldrig säger ett ont ord till varandra.
Min bror pratade om att han visste ett par föräldrar till sin vän som var sådana.
Jag har för mig att jag sett något sånt par i en intervju på tv också. Jag tror på dem.
Jag tror ändå på att det kan finnas alla varianter av människor.
Däremot så är det ju inte bra om folk är hämmade och för konflikträdda för att bråka.

Det kan ju göra att det växer ett agg inom dem.
Och sen är ju fasadspel inför andra inte bra heller. Vi är det "goda paret" som aldrig bråkar inför omgivningen. Det skapar väl också press och hämningar?

Min analys av bögparet:

Den tjocka bögen är kul. Lätt den man skulle har roligast med av alla i paren. Den smala bögen är tråkig. Han måste lära sig att säga ja till livet, bli en yes-man. Det är bra att värna om sin integritet och det är helt okej att säga nej ibland. Men vafan: du är i soligt Stockholm och din bög-partner vill bada. Bara bada för helvete! Det blir kul. Det är inte som att den tjocka bögen ber dig om att gå lina över Grand Canyon. Det handlar om att du ska bada i 22gradigt vatten en solig och varm sommardag. "Klockan är 3 på natten, det är utanför mitt comfort-zone att va uppe så sent". Lägg bara av. "Jag vill inte ha en spray i ansiktet och jag vill inte prova äta något nytt". "Jag vill att alla mina fredagar ska se likadana ut."
Gubbarna och gummorna på PRO och Frälsningsarmén känns mer nyfikna på livet än vad smal-bögen är.
Mitt råd: knäpp upp en knapp på skjortan och släpp loss.

Till det så verkar han ha extremt låg självkänsla. Min tjej har påtalat för mig minst 1000ggr att jag är dålig på att planera och att jag är o-uppstyrd. Och jag har påtalat minst 1000ggr för min tjej att jag blir tokig på hennes rigiditet och detaljplanering. "Lev i nuet min vän", säger jag. Vi är olika och vi är fine med det. Jag lägger mig inte och gråter om hon påpekar mina egenheter. Jag skrattar åt det och ibland håller jag med henne. Jag kan t.om bli galen på mig själv ibland då nycklar och mobiler tappas bort. Äg att du är den du är men var också öppen för att du kommer måste kompromissa och förändras till det bättre i ett förhållande. I början på vårt förhållande så stoppade jag in hela ICA-kassen med varor i kylen utan att packa upp varorna. Det får jag höra än idag, 8 år senare. Jag gör naturligtvis inte det idag då min tjej blir galen av sånt.

Den tjocka bögen måste även han anpassa sig. Men det verkar som att problemet är att han blir avtänd av smalbögens nej-sägande och dåliga självkänsla och skiter i:et, snarare än att han har en massa issues som han behöver ta tag i.

Haha, jag tycker detta "skämt" får för lite uppmärksamhet i tråden. Även som skämt är detta ett mycket märkligt uttalande och Bodils reaktion är talande då hon inte heller riktigt tycks veta hur hon ska förhålla sig till det.

"Det är inte din säng, kissa på dig bara" - meditera på det tag och återkom med era slutsatser 😂

Bara jag som blir illamående av Louise och Jonas ständiga kyssande?

Förstår inte varför Bodil o Hans matchades… hon är ju extremt introvert o han verkar vara extrovert… ingen av dom kan kompromissa bort var dom behöver hämta sin energi… ska hon hänga med i hans tempo så lär hon till slut gå in i väggen… o om han ska leva mer i hennes värld så lär han till slut bli deprimerad.
Dom som matchar ihop paren måste väl ändå ha koll på den omöjliga ekvationen!

”Bög”-paret är oxå dödsdömt… en glad festprisse ihop med en butter osjälvständig/osäker rutinmänniska som tror att allt är hans fel… energinivåerna är alldeles för olika.

Fick spola tillbaka ett par gånger och lyssna på vad han sa...

Alltså, varför säger man så? Var det menat som ett "skämt" som inte nådde riktigt ända fram...? Kanske saknas det kontext.

Mycket märkligt att säga så helt random.

Tjockisen verkar lite väl självcentrerad och ytlig som hela tiden utgår ifrån att alla ska känna och tycka som han gör, annars är de tråkiga. Den smala tycks vara kvinnan i förhållandet och behöver mer omtanke och ompyssling, vill prata känslor. Tjockisen påpekar att de är olika, men förstår inte grundproblemet.

Kontexten var ju att Bodil var så trött att hon inte orkade gå och kissa varpå Hans replikerade med den där mycket märkliga kommentaren, som var menad som ett skämt (antar jag) men fortfarande ett mycket märkligt skämt - "det är inte din säng, kissa på dig bara". Ok? 😂 Det är bara så jävla konstigt sagt, även som ett skämt. Jag kommer inte över det riktigt 😁

Hur ska man öht kunna inleda en relation, vara nära en annan person och försöka lära känna denna, när man har en kamera uppkörd i ansiktet större delen av dagen?

Å ena sidan tycker jag att det är fascinerande att följa sådana här såpor, å andra sidan skulle jag själv aldrig utsätta mig för något sådant. Att det blir några stadiga par alls är ju ett rent under!

Hon är ju så fruktansvärt lame och osäker för sin ålder. Hur fan kom hon till den där ”jag blir rädd-insikten” först nu?

Förresten, har du knarkat eller supit sönder hjärnan?