Skönhet i "det riktiga livet"

När jag tittar på landskap eller någonting annat vackert via en HD-upplöst film eller bild så blir jag oftast hänförd av dess skönhet, men när jag befinner mig i den "verkliga världen" så är det ofantligt mycket svårare att förtrollas av dessa visioner.

Är det någon annan som upplever samma sak? Och varför är det på detta viset i så fall?

Nej, jag blir lika hänförd av både och. Men det är klart att en film som visar fina landskap med mysig bakgrundsmusik är lätt att bli hänförd av. Stäng av ljudet och se om du blir lika hänförd utan det.

Du kanske är närsynt

Jag blir likt Odamie hänförd av både och, fast lite starkare tycker jag att det blir när man väl befinner sig på plats och kan ta in allting

Fotografins underverk nu tillsammans med fantastisk bildredigering, finare än verkligheten?
Vart går du ut då? Nu på senhösten är det mesta utan häpnad hemma i byn men i sommras när jag var uppe bland norska fjällen blev jag fångad gång på gång.

Jag förstår precis vad du menar, även om jag kan känna hänförelse inför den natur jag upplever irl. Men det är nog en fråga om sinnesstämning inför "nuet". Vi är vana att betrakta situationen vi är i som just en situation. Det är svårt att bestämma sig för att "nu skall jag verkligen se skönheten i situationen jag är i" även om man står vid Gorge du Verdron, eller i Eiffeltornet. Man är framför allt "där", redo att agera på vad som kan inträffa. Då man däremot ser en bild, läser en bok, ser en film, så lämnar man sitt "nu" och går in som betraktare av ett förlopp vid sidan av. Och kan fullt ut beundra det man ser på. Något sådant, kanske?

Förmodligen beror det på att i den "verkliga naturen" så finns det betydligt mer detaljer som fångar ögat. Liksom ta träd som ett exempel, så är det väldigt detaljerat jämfört med en byggnad eller en bro. Eller hur detaljerat vatten rör sig och hur ljuset reflekteras i det. Saker som är designat av människan är i regel betydligt mer simplistiskt och mindre detaljerat än det vi finner i naturen.

Edit: Jag tror att jag missförstod TS. Min gissning är att du helt enkelt tar verkligheten för givet. Ta och testa lite mindfulness och se världen för vad den faktiskt är. Jag tycker naturen är extremt vacker i verkligheten med mina egna ögon, så jag tror helt klart att det endast har med din inställning att göra.

Ja, jag tror att du fångat essensen. När man är ute i den verkliga världen så måste man hela tiden vara mer eller mindre på alerten. Det händer även nästan ständigt oväntade saker som startar tankeverksamheten vars aktivitet därefter hittar och knyter diverse nya associationer samt tankegångar.

Det är inte så att jag alltid missar skönheten ute i det "verkliga", endast att det är lättare att hänföras när det sker via en skärm, tavla eller liknande.

Kan ju också bero på att saker som är på film eller tavlor ofta är noggrant utvalda, medan i verkligheten får du själv leta efter skönheten. Resultatet blir väl att du mer sällan stöter på vackra vyer jämfört med "vanliga vyer", medan varje gång du ser en tavla/film så är det just utvalt just på grund av att det är något vackert. Kan det möjligen vara så?

För att de använder sig av kamerapanoreringar som är svåra att uppleva IRL?

Det mänskliga ögat kan se med en upplösning med 500+ megapixlar så verkligheten är mer hd.

Det behöver inte nödvändigtvis vara så att det man förnimmer måste vara extraordinärt, utan det känns helt enkelt som att bilderna är mer levande när man ser dem "i anda hand". Ett exempel.

Men att man får en slags hedonisk adaptation till "vanliga vyer" är nog en orsak till detta. Det i kombination med att man inte är fullständigt närvarande (eller mindful).