Tröttnar så fort jag fått sätta på, vad är felet? Vill ha ett förhållande.

Hej Bullen.

Jag har levt i två längre förhållanden samt haft en hel del tjejer före, efter och där emellan. Mitt sista förhållande varade närmare tio år och resulterade i 2 underbara barn. vi har idag ett syskonförhållande, allt är superbra, inga känslor som spökar. Tvärcoolt.

Har alla bitarna på plats och vill givetvis träffa någon igen. Att leva i en parrelation är optimalt som jag ser det. Men...jag får inte till det, har nu levt närmare fyra år som singel.

Jag har dejtat tjejer, har inga problem med att nå fram, men efter "fullbordat uppdrag" är det som om något bara dör, jag börjar leta fel och fejdar ut tjejen. Slår aldrig fel och kan handla om högst banala saker. Och jag kan garantera att några varit fullpoängare. Känner att jag allt mer börjar isolera mig då jag helt enkelt inte tror på kärleken. Fast det gör jag ju. Egentligen.

Många i min bekantskapskrets ställer sig frågande till varför jag är singel, de menar på att jag har alla kvaliteter som finns, helt enkelt att jag är en toppenkille.

Vad handlar detta om? Börjar jag bli för gammal och bekväm (41) eller har jag inte träffat rätt? Varför vågar jag inte gå vidare? som yngre släppte jag lättare spärrarna och gav mig hän, också gav sig allt på vägen. har jag anknytningsproblem? Blir jag inte tillräckligt kär? Är jag för bekväm i mitt softa varannan-vecka-pappa-liv?

Jag tror, att om jag ger rätt tjej chansen över lite längre tid så kommer det att klicka, men jag blir livrädd så fort det börjar hetta till. Har jag satt på så är det hej då, som att jag bevisat något för mig själv, oklart vad.

Känner du igen dig? Kan du ge mig något tips?

Jag tror att du gått och blivit lite kräsen och kanske också en smula bekväm. Det är skönt med sambo, men också skönt att kunna göra som man vill utan att någon lägger sig i.

Kärleken kan som bekant inte tvingas fram. Den kommer skuttande när man vänt ryggen till, som ett busigt djur. Ge det lite mer tid och se inte varje påbörjad relation som en nödvändig sambokandidat.

Du är inte ensam, det är många här i landet som är i samma situation som du, lev en dag i taget bara och njut av friheten, sen så kanske du träffar den rätte igen efter en stund.Ibland så kan det kännas väldigt tungt men som sagt lev livet nu.Träffar du en fel person så då kan det bli ett helvete istället

Tack för svar grejen är att jag verkligen känner mig superkär, eller rättare sagt blir det. Blir så jäkla frustrerad bara att det dör ut i samma sekund som jag kommit i mål. Men du har tänkvärda poänger. Kräsen och bekväm är nog några av dessa.

Jag har levt länge och därför vet jag att några av de jag ratat har varit fru-material. Fan så trist att haka upp sig på småskit när jag väl kommit till det läget där personen fallit för mig.

Oftast beror detta på en totalt omogen personlighet, är man runt 25 bör man göra något åt det.

Jag är 41, känner mig inte speciellt omogen. Har haft längre förhållanden. Problemet nu är att jag tröttnar så snart det gått i mål.

Man kan vara 87 och totalt emotionellt omogen,biologisk ålder har inte med saken att göra.
Rek kbt ett tag, red ut vem du är.

Ja, det var ett tips så gott som något, kanske vore kbt något att testa.

Jag misstänker att erfarenheten av flera relationer har gjort att relationer har "tappat sin glans" för dig. Du har kanske fått någon slags vana av att det ska varieras och vara nya, medan relationer och att satsa på en person tycks ha blivit en allt svårare sak att tänka sig för dig, samtidigt som man som person också önskar den trygghet och eventuellt fina bas det kan ge. Kanske har du för mycket mindset av att det alltid "kan finnas något bättre där ute"? Jag tar bara fram lite idéer, du bedömer ju bäst själv om vad det är som påverkar.

Fan vad bra formulerat. Frågan är då hur jag löser denna låsning?

http://www.amazon.com/Sex-Dawn-Stray.../dp/1491512407

Ingen aning faktiskt, jag har inte precis egen erfarenhet att utgå från. Lever bara med lite klassisk utmaning av hur man ska få sitt nuvarande förhållande att hålla trots viss känslomässig och sexuell förlust som en långvarig relation ofta skapar. Enda lilla idén jag kan komma på är att även i relation söka någon annan typ av variation. Men samtidigt känns det som att du behöver jobba mer med det än så och kanske ställa lite mer frågor till dig själv. Är exempelvis just en långvarig relation det rätta för dig? Hur känns tanken på att kanske vara singel resten av livet och leva med andra mål? Öppna upp tankarna och våga ifrågasätta lite mer. Vilka är fördelarna du söker och vilka är nackdelarna som gör det så motigt? Finns det andra lösningar på de där grejerna, eller är det ändå just en seriös relation du söker?