Kan filosofi göra en galen?

Jag kan tycka tvärtom, filosofin bygger på "att hantera", "fokusera" och "bearbeta", man går ju in i en tankeprocess och vanligtvis med syftet att den ska leda fram till slutsatser. Oftast finns det ju en logik i det hela.

Jag tycker att överflöde av information (information bara för informationens skull, att mata in), är nog det som i dagens samhälle kan "göra en galen".

Hela livet handlar om att hantera, fokusera och bearbeta.
Det är en stor del av livet och att vara en människa.
Kan hålla med dig om att vi har ett enormt informationsöverflöde men det kan jag också tycka vara bra, att alla har tillgång till informationen.
Man måste individuellt välja bland informationen och lära sig att man inte behöver vara expert på alla områden och välja bort den informationen man inte har så stor användning av just då.
Gallra med andra ord.

Varför finner du det så jobbigt om den metafysiska solipsismen skulle vara sann? Om den är sann är det ju istället något som lika gärna kan ses som bra i kraft av att då allt det lidande som du trott upplevts av andra aldrig existerat eftersom den andres medvetande och upplevande aldrig existerat.

Episk och för mig nu klassisk tråd.

Jag håller med jagesnyggast här. Det spelar ingen roll om det är en illusion eller inte. Njut av den för den är här för evigt då den finns i dig och du är den i så fall i sig självt. En illusion är vanligtvis inte bräcklig likt fysiska ting, en illusion kan vara omöjlig att fysiskt förstöra. Däremot kan den vara väldigt lätt att tappa om man ser något som talar emot dess illusion, vilket det hittills i världshistorien aldrig gjort så du kan vara lugn.

Då det mesta paranormala redan ryms i denna illusion blir det rimligen en omöjlig uppgift för en del av sin egen illusion att aktivt försöka förstöra den genom att endast grubbla på det.

Dessutom bjuder en illusion på möjligheten att titta bakom och hitta spännande hemligheter som ger dig och de som du älskar fördelar i livet. Eftersom ni då måste vara separata objekt från själva illusionen så är alltså verkligheten inte en illusion (1), enligt mig. Jag anser saken därmed avklarad tills det att jag är motbevisad.

(1)

Jag tror att det är skräcken av att vara isolerad och helt ensam som ger upphov till "solipsism-ångest". En skräck som kanske bottnar i en otrygg uppväxt. Detta är dock endast min lekmanna-teori.

Många som lider av derealisation/depersonalisation kan ofta få en släng av solipsism-syndrome.
Och majoriteten av dessa har en traumatisk uppväxt.