Ni som skilt er, ångrar ni er?

Personligen är jag av uppfattningen att skilsmässor leder till mer problem än vad de löser, men nu undrar jag faktiskt hur de som har egen erfarenhet av det ser på saken. Ångrar ni att ni avslutade ert äktenskap?

Berätta gärna om du är man eller kvinna och om du var den som lämnade eller blev lämnad. Ålder kan också vara intressant.

Var det sista chansen att skaffa ungar?
Har du lyckats hitta någon ny?
Hur ser du på framtiden (och risken att bli en väldigt ensam pensionär)?

I dagens Sverige är inte pensionärer ensamma om de inte själva väljer det.
I mitt fall har jag efter skilsmässan valt en partner där jag riskerar att vara singel under pensionärsåren. Men vänner lär jag ha om jag så ska tjata hål i öronen på mina medboende på hemmet.

Min skilsmässa iscensatte jag själv då jag lämnade fru o villa. Barnen anser jag inte att jag lämnade.
Då jag i dag är stark efter att varit i en djup depression under äktenskapet så är jag mer än lyckligt skiljd.
Jag lever i harmoni i ett nytt förhållande o nu efter flera år har även min exfru hittat en vettig partner vilket innebär att hon faktiskt börjat prata med mig igen
Så till slut är vi två människor som blivit lyckliga av en skilsmässa.

Skild idag sen ett halvår tillbaka. Inte av eget val dock.

Försöker gå vidare med livet så gott det går. Vissa dagar är bättre, medans andra är sämre.
Om jag ångrar? Självklart, men det tror jag knappast mitt ex gör...

Men i nuläget ångrar jag att jag gifte mig med henne..
Hade jag följt magkänslan istället för hjärtat så hade vi aldrig gift oss.. Men man lever och lär.

Varför ångrar du dig? Hade du inte gift dig hade du i dag saknat en viktig erfarenhet.

Jag har bara varit sambo, men ångrar inte för en sekund separationen från mitt ex. och vi har haft en god vänskapsrelation sedan dess. Jag är man och det var hon som tog initiativet till att vi skulle gå skilda vägar.

Jag har haft några längre och kortare förhållanden som var trevliga medan de varade och gav mig ett par fina vänner efter det tagit slut. Idag är jag singel och söker inget nytt. Skulle jag träffa någon som jag känner att jag absolut inte kan leva utan kan jag naturligtvis tänka mig ett nytt förhållande, men jag kan faktiskt inte se hur det skulle kunna göra mitt liv bättre.

Det är underbart att leva själv och kunna göra precis vad man vill när helst man önskar. Vill man inte vara ensam finns det alltid möjlighet att hitta någon aktivitet där man kan träffa likasinnade, så jag är inte orolig.

Nej
Kvinna, då 39, jag lämnade pga otrohet från hans sida
Nej, fler än de jag har blir det definitivt inte
Ja
Den ser ljus ut just nu, men hur det ser ut när jag är pensionär har jag ingen aning om.

Inte en sekund men jag hade inget val. Det var alltså jag som gick. Däremot sörjer jag att det slutade så. Jag hade gärna levt i ett livslångt äktenskap och vet att jag hade klarat det bra. Jag har ganska konservativa värderingar när det gäller relationer och anser att man bör kämpa in i det sista för relationen, vilket jag gjorde.

Det känns förstås som ett misslyckande, jag är den enda som är ensamstående i min släkt, och jag sörjer att mitt barn inte har en fungerande far men att stanna kvar hade varit direkt farligt för både mig och barnet.

Jag är 70-talist och även om det inte är för sent att skaffa fler barn rent biologiskt, finns knappast tid att lära känna en man så pass bra att jag skulle våga planera barn igen. I realiteten var det alltså sista chansen. Det känns så sorgligt att jag helst inte tänker på det.

Jag har dejtat några gånger men inte hittat rätt. Jag inser att chansen för mig att träffa en ny man är rätt liten eftersom jag inte kan tänka mig att ha en relation för sakens skull. Det är inte lätt att hitta någon det stämmer med i min ålder och situation. Det är möjligt att jag blir en ensam pensionär men jag är inte typen som isolerar mig och sitter hemma. Om jag är frisk kommer jag att vara aktiv och resa. Man lär sig leva med ensamheten, det är bara ibland det gör ont men det går över.

Jag kan tycka att vissa par ger upp för lätt. Jag hade ingen orealistisk illusion av hur en relation bör vara och kämpade hårt för att försöka lösa problemen, inte minst för barnets skull, men det finns situationer där det mest ansvarsfulla ändå är att gå.

Det är du som är problemskaparen om det uppstår sådana. När man klipper band så klipper man dom enda ner till helvetet och sen knullar man inte sina x efter det. Efter det blir allting bara bättre. Man skiljer sig för man står inte ut med den man är gift med.

Skulle tro att oerhört få som själva valt skilsmässa ångrar den. Däremot finns det väl dom som blivit lämnade utan att själva ha velat skiljas och de är kanske inte lika glada alla gånger...

Nja, jag skulle säga att man skiljer sig för att man med tiden upptäckt saker hos den andre som inte är kompatibla med den person man själv är i det långa loppet. Om man har gift sig med någon man inte alls står ut med bör man nog i första hand ifrågasätta sitt eget omdöme.

Flyttade ut från mitt ex för 1,5 år sen, mitt val eftersom jag lessnade (och äntligen fick mod nog till att lämna) på hans psykiska och fysiska misshandel. Vi blev ihop när jag va 17, gifte oss när jag var 18.
Vi har två döttrar, som vi fick när jag var 17 och 19, jag är idag 26. Jag ångrar absolut inte att jag skilde mig från honom, det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare.

Hittade en kille jag började tycka om ganska snart, hade inte intentionen att få någon ny pojkvän då, men vi gillade varandra och så blev det vi. Det var 8 månader efter att jag flyttat ut från mitt ex.