Avliva hund med artros

Hejsan...

Har en engelsk pointer, har haft två och denna är sonnen till min första pointer, han är 7 år gammal exakt, han lider av ärftlig artros i både höfter och knän + tandköttssjukdom, flashback kanske inte är bästa stället att öppnat upp men... Han är min bästa kompis, har haft han sen valp och han betyder allt för mig. Som sagt korkat att öppna upp på flashback men är desperat, han är min bästa vän och han ska avlivas imorgon, vet inte hur jag ska hantera det.... Stryker nästan med, nästan alla gillar mig då det lär känna mig, har många bekanta, men min älskade hund är den ändå jag verkligen kan kalla kompis och säga att jag skulle göra allt för honom (Hur desperat det än låter...)

Hade velat ha råd, vet inte om jag klarar det här... Full vuxen karl som gråter över sin byracka, jag vet, men han är mitt allt. Alla säger alltid hur deras hund är den snällaste tills han biter någon (Har jobbat med vaktmästare som går in i lägenheter och får det som svar, ändå tills det biter...) Men i alla fall den här hunden är definitionen av tam, snällaste hunden du någonsin kommer träffa, en hane men fick nog lite för många x kromosoner, den här hunden är verkligen mitt allt, snälla berätta för mig hur jag ska hantea detta ..... Ord kan inte beskriva mina sorg, snälla mobba inte mig för det här på senare inlägg....

Mvh Hardingen

Det är svårt att ge dig råd, har själv varit tvungen att avliva två hundar med samma problem. Det enda jag kan säga att det är jävligt tungt; men du belönas efteråt av känslan att ha gjort det rätta.

Jag var själv i nästan samma sits i går, då min hund avled efter en kastrering, operationen hade gått bra, hon fick ett andningsstopp; men de fick i gång det igen, sedan fick hon ett nytt när hon låg i uppvakningen, och då kunde de inte starta andningen igen, även jag, som också är en vuxen karl, fällde ett antal tårar innan jag körde hem utan min lilla tös.

Lär dig skriva, för i helvete! Vad jobbar du med?

Anledningen till att din hund har för få kromosomer är för att den till hälften är din avkomma. Har man sex med hundar kan man förvänta sig att hybriden utvecklar vissa genetiska fel; i det här fallet artros; och jag skulle misstänka nån sorts neuros/depression på det.

Hundsläktet har hädats mot av ditt sällskap och din förvirrade sexualitet. Nu kommer resultatet i form av karma. Break the laws of nature and become naturally broken.

Nej, men seriöst. Döden är en illusion, och din hund kommer liksom nästan allt levande att uppgå i ett kroppslöst medvetande efter en kort tid på jorden. Inget att vara ledsen för, med andra ord.

Dessutom kan du vara glad för att du har haft en hund. Många har nog velat ha det men inte kunnat. Du har fått det, och nu är det dags att släppa taget. Också detta är en erfarenhet.

Ursäkta, kanske är lite salongsberusad ;s då jag skriver detta (som sagt, tar det ganska hårt)

Men är i alla fall starkt icke-torende på något spiritullet eller nån slags högre plan, är alltså en atheist och tror att detta är den ändå livet vi får och vi måste uppskatta det.

Förstår logisk vad du menar att man ska uppskatta den tiden man fick, men "hjärtat" funkar inte likadant....

Tack för din medlidande och jag är ledsen för din sorg, det som säger att en hund bara är en hund tror då fel, finns en anledning varför man brukar kalla det människans bästa vän. Har försökt allt, varit villig att betala operationer för 100 000 kr och mer bara för att rädda min kompis, men icke, vissa saker är väl bara menade att ske... I alla fall, tack för din tid även om sorgen inte blir nå lättare

Det är vel klart som sjutton att du är fäst vid din hund. Beslutet måste ha varit svårt att ta. Måste du så måste du. Har hunden ont och har svårt att gå då finns det en orsak. Annars inte naturligtvis. Gråt om du behöver. Du kommer att böla även vid själva avlivningen antagligen. Du kommer sakna hunden mycket i början men du vet säkert att du gjorde rätt genom att hjälpa hunden så den slapp lida.

Du får trösta dig med att du (antagligen?) gav hunden ett bra liv när den levde med dig. Finns så många djurägare som har bedrövlig syn på djur och din hund hade kanske kunnat hamna hos någon annan som behandlat den fel på olika vis.

Gråt ut ordentligt, stäng inte inne känslor, då mår man bara dåligt. Sen bestämmer du dig för att tänka på de fina, roliga och trevliga minnena och glädjas över att du har fina minnen som bara just den hunden kunde ge dig.

Livet tar slut för allt levande, det sker på olika vis och olika tidpunkter i en och envars liv men försök att se förbi allt hemskt med sjukdomar och koncentrera dig på de år då allt var bra och vad det betydde för dig. Sorg kan ta över och bli en sorts måttstock på hur mycket man saknar någon, man måste sörja men sen för sitt eget bästa måste man glädjas ist. och tänka på de fina minnena.

Min hund fick artros vid 3 månaders ålder...

Veterinären har redan varnat att han inte kommer bli gammal, 3-4 år kanske.

Skriver det för att du ska förstå att jag sympatiserar med dig. Jag kommer personligen vänta så länge jag kan, bära 40+kg hund upp och ner i trappor om det ens kan ge honom en vecka till...

Men, när jag inte längre upplever att han har ett värdigt liv kommer jag ta ut honom på en äng, och skjuta honom i bakhuvudet medan han äter sitt favoritgodis. Jag vill att han ska dö snabbt och med en lycklig känsla.

Har ingen aning om hur jag ska hantera sorgen efteråt, men kommer definitivt skaffa en valp av samma ras innan hans bortgång. Då kan min hund hjälpa till med uppfostran, och på så sätt lever något kvar av honom i den andra hunden.

Precis som du känner, är min hund min bästa vän och beskyddare.

Jag kan bara beklaga sorgen, fundera på att skaffa hundvalp, har hört att det hjälper.

Men då är du jävligt självisk i så fall. Du måste se andras sorg för att komma över din egen.

Lider med dig. Den jobbigaste tiden kommer också efteråt när han är borta. Sörjer fortfarande min fast det snart är ett år sen hon fick lämna mig. Fanns det ingen annan utväg än avlivning? I så fall vet du ju att du gjort rätt. Det är vårt tunga ansvar som vi måste ta för att de inte ska behöva lida. Sedan blir vi ensamma kvar med sorgen medan de förhoppningsvis går vidare till något bättre. Om det finns en himmel så är det hundarnas själar som går dit. Knappast våra.

Har själv hunnit med att säga adjö till flertalet hundar.
Därför är,min inställning att man har dem till låns i tio år. Resten är en bonus o din för tidig.
Men du kommer gråta som ett barn. Det kommer göra ont. Efter några dagar lättar det.

Kan bara beklaga.

Precis så är det - tar man in hundar i sitt liv så upplever man enorm lycka men också fruktansvärd sorg!

Känner igen ditt fall, men min hund blev fyra år o hade artros från födseln. Jag valde att låta min hund leva som en hund tills den dagen jag såg att han hade ont och jag inte kunde lindra det. När promenader och lek med andra hundar blev ett problem (mer än det varit), o min vän gnydde av värk, trots tabletter - ja då var det dags att han slapp lida. Men jävlar i helvete vad hemskt det är!