Ångrar du dig att du har tagit stora summor av lån?

Sammanlagt har jag genom åren tagit lån för 460 000 kronor och det är inget jag ångrat. Hälften är studielån som är tillbakabetalt och hälften är bostadslån där jag amorterar 300 varje månad och håller den låga räntan i sig till jag ska förlänga mitt lån lär jag amortera 500 eller mer varje månad.

Ja, fastighetsbolaget skall ju använda just hyresintäkterna till kapitalkostnad och drift och underhåll.
Så som hyresgäst betalar man så att säga som om man hade lånat 100% amorteringsfritt.
Betalar alltså. (Man äger inte utan betalar).

Precis som man gör för bostadsrätterna.

Nej. I fallet BR har man en tillgång som kan ändra värde. Det har man inte i fallet HR.

Observera att alla svar ges innan en bostadsbubbla har spruckit och massarbetslöshet förlamat landet, som 1992 på ett ungefär. Så få ångrar förstås sina lån.

Hur hade det låtit från samma personer om prislappen på bostaden fallit 50% och svaranden samtidigt hade blivit arbetslös? "Oh nej inte ångrar jag några lån inte, dessutom är jag lyckligt gift"

Tja, den som köpte ett hus för lånade pengar i slutet av 80-talet kunde ju välkomna ett prisfall.
Det sänkte kostnaderna för fastighetsskatt och ev förmögenhetsskatt.

Och skulle man nu byta hus under botten i mitten på 90-talet så har ju husen man flyttar till också fallit i pris. Och det är bara positivt då man betalar lägre lagfartskostnad. Så när en bubbla pyst ur är en alldeles utmärkt tidpunkt att uppgradera sitt boende (om man nu har intresse av det).

Var är problemet?
(Problemet med Mertillen är att han bara går på känsla, och tänker inte på att man ska bo någonstans).

Du resonerar ju helt befängt.

Det var alltså en bra affär att köpa dyrt och åka på kraftiga prisfall bara några år efteråt därför att fastighetsskatt och förmögenhetsskatt hade minskat som en följd av prisfallen? Är det så banker lugnar sina tveksamma bolånetagare som oroar sig över dagens prisnivåer? Säg det också direkt till människor som drabbats av självmordstankar i sin förtvivlan när deras skulder stort överstiger tillgångarna, vetja

Att just sådana som du ogillar vad Andreas Cervenka skriver för SvD, ter sig alldeles naturligt.

Nja man kan faktiskt hyra sitt boende och finns faktiskt folk som inte lånar till sina studier utan tar bidragsdelen och jobbar kvällar, helger o lov för att slippa skuldsätta sig.

Ägaren av fastigheten har kanske inga lån.

Att när du renoverar ditt boende så borde du betala mer än en hyresfastighetsägare gör eftersom hyresfastighetsägaren förmodligen har mycket större "mängdrabatt" än vad du har.

+ att en hyresfastighetsägare kan dra av kostnaderna samma år medan du som privatperson först får tillbaks pengarna den dagen du säljer eller rättare sagt kan dra av kostnaderna du lagt mot vinsten.

Såvida en bostadsrätt inte stiger i värde och man planerar att sälja nångång i framtiden så är det inte en tillgång, utan en avgift. Tillgångar ska ju utöka din plånbok, inte tömma den. Dessutom så används ju ofta pengarna vid en eventuellt bostadsförsäljning till att köpa ett nytt boende någon annanstans.

Bostadsköp kan vara en lönsam investering (bostadsrätter är dock sällan det i praktiken), men det är inte det per automatik som så många verkar tro.

Att ta bostadslån kan dock vara värt det, förutsatt att man har en "pengamaskin" som jobbar åt en och generar en högre avkastning än räntan på lånet.

Hur tänkte du där? Att en hyresgäst i en fastighet som är obelånad betalar lägrehyra än en i en belånad? Fastighetsägaren tar givetvis ut så hög hyra han kan oavsett hur huset är finansierat för att få så bra avkastning som möjligt på sin investering.

Som hyresgäst betalar man ju naturligtvis kostnaden för fastighetsägarens investerade pengar, oavsett om den har lån eller inte. Sen om man väljer att kalla det ränta eller något annat är ju helt irrelevant.