Kartan är allt som vi gör tillsammans i grupp, oavsett om vi är tillsammans i en fysisk grupp, eller som här på Flashback där vi umgås tillsammans. Det som binder samman oss är som en råd osynlig känseltråd. När jag skriver något så reagerar du sällan neutralt, samma som när du skriver något så reagerar jag inte neutralt. Jag känner något.
Denna känsla är verklig för oss, men vad har den för betydelse egentligen?
När du ser på tv och Löfvén pratar så känner du något. Oavsett om du gillar honom eller ej så känner du något. Du vet att han är en människa, och oavsett hur konspiratorisk du skulle kunna vara så har du åtminstone ett uns förtroende för honom. Jag menar, Löfvén kommer ju inte knappast i egen hög person mörda dig. Och han tänker inte på dig så som du tänker på honom att han tänker om dig.
När man vaknar dagen efter så har man denna karta i bakhuvudet. Man träffar människor, på jobbet. Man visar dem kartan. De sätter ut prickar på kartan. Prickarna och the location (helt seriöst, jag måste skriva det på engelska. Min hjärna har låst sig. Jättemärkligt. Vill skriva lokation men det verkar inte vara ett svenskt ord. Hur stavas det på svenska då? Location = läge. Men jag vill stava till lokation. Jisses, detta är illavarslande. Hoppas att det är för att jag är övertrött och behöver sova. Annars så, som känslan är nu, känns det som att jag har retat upp gudarna eller Guden och de har mixtrat med min hjärna. Ursäkta om detta låter märkligt, men det är så jag känner nu. Obehagligt faktiskt. Hur tusan stavar man till lokation? Snacka om Babels torn alltså) är olika, men kartan är densamma. Vi alla förhåller oss till kartan.
Men när vi är ensamma ibland och sitter och filosoferar så kan vi ibland hamna utanför kartan. Eftersom att i våra egna huvuden, när vi är helt själva, så behöver vi inte har några masker. Då är det bara vi och universum. Då kan vi tänka precis vad vi vill. Hur obscena och vackra tankar som helst. Enbart vår hjärna sätter stopp.
Precis på samma sätt är det när man är med människor som får en att tappa fotfästet. Du kan snacka hur mycket du vill om "det är fel att stjäla" exv.. Men när du träffar människor som älskar att stjäla och som inspirerar dig, så kanske du släpper alla dina tidigare referenser och lämnar kartan helt. Förstår ni vad jag menar? Jag menar att även en ängel kan bli en djävul och även då vice versa. Så länge man inte hamnar i fel "rätt sällskap" så kan man tycka hur mycket man vill och bilda sig uppfattningar, men den dagen när man träffar dem, ja då verkar inte kartan så viktig längre.
Hoppas ni förstår vad jag menar. Och snälla, ge mig svaret på frågan fort om hur man stavar till lokation. Mitt hjärta stressar nämligen upp sig självt. Och min hjärna känns "konstig".
Ursäkta för en rörig start. Jag skall försöka nysta upp det senare. Om förståndet återvänder. Just nu känner jag mig skum. Hur stavar man till lokation? Är det för att jag befinner mig utanför kartan som jag inte kan stava ordet? Eller är jag bara trött och behöver sova? Korkade hjärna!
Denna känsla är verklig för oss, men vad har den för betydelse egentligen?
När du ser på tv och Löfvén pratar så känner du något. Oavsett om du gillar honom eller ej så känner du något. Du vet att han är en människa, och oavsett hur konspiratorisk du skulle kunna vara så har du åtminstone ett uns förtroende för honom. Jag menar, Löfvén kommer ju inte knappast i egen hög person mörda dig. Och han tänker inte på dig så som du tänker på honom att han tänker om dig.
När man vaknar dagen efter så har man denna karta i bakhuvudet. Man träffar människor, på jobbet. Man visar dem kartan. De sätter ut prickar på kartan. Prickarna och the location (helt seriöst, jag måste skriva det på engelska. Min hjärna har låst sig. Jättemärkligt. Vill skriva lokation men det verkar inte vara ett svenskt ord. Hur stavas det på svenska då? Location = läge. Men jag vill stava till lokation. Jisses, detta är illavarslande. Hoppas att det är för att jag är övertrött och behöver sova. Annars så, som känslan är nu, känns det som att jag har retat upp gudarna eller Guden och de har mixtrat med min hjärna. Ursäkta om detta låter märkligt, men det är så jag känner nu. Obehagligt faktiskt. Hur tusan stavar man till lokation? Snacka om Babels torn alltså) är olika, men kartan är densamma. Vi alla förhåller oss till kartan.
Men när vi är ensamma ibland och sitter och filosoferar så kan vi ibland hamna utanför kartan. Eftersom att i våra egna huvuden, när vi är helt själva, så behöver vi inte har några masker. Då är det bara vi och universum. Då kan vi tänka precis vad vi vill. Hur obscena och vackra tankar som helst. Enbart vår hjärna sätter stopp.
Precis på samma sätt är det när man är med människor som får en att tappa fotfästet. Du kan snacka hur mycket du vill om "det är fel att stjäla" exv.. Men när du träffar människor som älskar att stjäla och som inspirerar dig, så kanske du släpper alla dina tidigare referenser och lämnar kartan helt. Förstår ni vad jag menar? Jag menar att även en ängel kan bli en djävul och även då vice versa. Så länge man inte hamnar i fel "rätt sällskap" så kan man tycka hur mycket man vill och bilda sig uppfattningar, men den dagen när man träffar dem, ja då verkar inte kartan så viktig längre.
Hoppas ni förstår vad jag menar. Och snälla, ge mig svaret på frågan fort om hur man stavar till lokation. Mitt hjärta stressar nämligen upp sig självt. Och min hjärna känns "konstig".
Ursäkta för en rörig start. Jag skall försöka nysta upp det senare. Om förståndet återvänder. Just nu känner jag mig skum. Hur stavar man till lokation? Är det för att jag befinner mig utanför kartan som jag inte kan stava ordet? Eller är jag bara trött och behöver sova? Korkade hjärna!
