Hej på Er allihopa,
Jag funderar på att börja träffa en psykolog/psykoterapeut då jag misstänker en depression hos mig, eller i alla fall så är det inte så som det ska vara med mig, och jag vill fastställa det så att jag och min familj kan leva ett normalt liv.
Allt började när jag var 18 år gammal.
Sedan när jag var liten ville jag bli en animatör, görs tecknade serier och filmer alltså.
I 2007 började jag på bild och form programmet på gymnasiet, men efter ett år hittade jag faktiskt ett program med animation som inriktning.
Sommarlovet gick fort och jag visste att mitt liv blir precis som jag alltid velat ha det.
Efter en månad dock bestämde jag mig att sluta, det var en blandning av hemlängtan och tankar att alla är bättre än mig som fick mig att sluta.
När jag kom tillbaka till mitt gamla gymnasium började jag att må dåligt. Jag tappade livviljan, jag började att skolka mycket och gjorde inte de flesta av skoluppgifterna som skulle göras.Det var i årskurs två och det var då också som jag träffade min nuvarande man (han fick ta mycket skit från mina humörsväningar konstigt nog så är vi tillsammans även idag).
I årskurs 3 blev det värre med
mig då min bästa kompis blev gravid och slutade skolan, hon var
Typ den ända som fick mig komma i skolan, och nu hade jag ingen anledning att komma på lektionerna. Jag började att skolka ännu mer, jag var i skolan kanske två gånger i veckan och gjorde bara få tal saker som skulle göras.
Jag fick IG i de flesta kurserna så jag var tvungen att rätta till mina betyg på KOMVUX ett pr
Senare när jag blev bättre.
Det sista året på gymnasiet var fruktansvärt för mig, jag hade många tankar på att ta mitt liv, men jag var för rädd för att ta detta steget.
Jag kände att jag räcker inte till och blir bara en parasit för samhället då jag började att straffs mig själv och min oduglighet genom att skära mig.
Jag funderade på att gå till någon psykolog/psykoterapeut men jag ville inte se ut som en galning. Efter gymnasiet flyttade jag med min pojkvän och det blev bättre.
Självmordstankar försvann, jag slutade att skärma mig.
Jag blev aldrig den glada personen jag var innan incidenten med animationsprogrammet.
Jag kan le men det är sällan jag ler på riktigt.
Livviljan kom tillbaka efter flytten, men aldrig helt och på insidan kände (och känner) jag mig oduglig. Jag började att små äta mina bekymmer och problem efter incidenten och nu är jag också lite överviktigt som hjälper inte direkt min självförtroende som nästan inte finns.
Nu är jag gift och vi har en ettårig dotter.
Jag hade ingen förlossningsdepression och kände aldrig någon ångest pga dottern.
Det 'depressiva' tillståndet har varit inom mig även under tiden då jag kände mig bättre.
Efter att dottern föddes och jag fick jag en analsprickasom håll sig i nästan 9 månader efter förlossningen och ingen läkare tänkte göra något åt den, fast det gjorde mycket mer ont än själva förlossningen.
Det var under dem första månaderna sedan dottern föddes och som jag hade fruktansvärt ont nästan varje dag som jg blev sämre psykiskt.
Jag har ingen ork att göra någonting, jag tvingar mig själv till att le och bli glad för min dotters skull, men livviljan försvann igen.
Allt är ganska bra tills någon bråk mellan mig och maken uppstår.
Då blir jag förbannad, arg, ledsen. Jag funderar på att börja skära mig igen men jag klarar att kontrollera det (dock så rev jag mig i armen efter sista bråket, som jag märkte några minuter efter). Vi bråkar framför allt om att jag gör inte så mycket, eller så börjar han alltid bråket då jag städar inte muggarna efter mig. Visst städar jag hemma men det gör
Jag
När jag har ork typ två gånger i veckan, jag diskar varje dag men jag diskar inte allt på en gång.
Jag har tendens att lämna efter mig saker som kanske står för länge men jag städar de efter mig i alla fall, inte lika snabbt kanske dom normalt man skulle göra.
Den typen av tjafs från min mans sida gör mig riktigt arg på sistone och jag känner mig deppat igen ännu mer. Han har inte mycket empati, och tänker kanske inte på att jag kan må dåligt.
Jag är gravid nu med vår andra barn och jag vill inte välkomna den till världen med samma inställning till livet som jag hade för några år sedan samt göra det svårare för dotter nr.1.
Jag vill därför börja gå till någon psykolog/psykoterapeut för att få lite mer livsstyrka och en ärlig leende på läpparna.
Jag vill inte att mina ungar ska se mig så här, Jag tar hand om dottern och sköter henne enligt hemman jag har lagt upp för oss, men det är typ det enda jag har krafter till.
Sen blir det så mycket jag bryr mig om längre.
Jag blir faktiskt även lätt irriterat både när min man eller dotter gör något som inte riktigt passar mig i stundens tid och blir bara sur och kokar inom mig.
Dottern säger jag inget till då det är ingen idee ju att skirka på ett ettåring, men min man får ta en hel del skit...
Det har blivit även så att efter tjafsandes med min man känner jag att det skulle bli lättare att bara ta livet av mig för att underlätta hela saken för mig, men jag har ju en dotter nu som jag vill leva och snart även ett till barn. Jag vill inte att mina barn ska ha det jobbigt pga eventuell depression som sitter kvar inom mig från tidigare, och jag vill inte skiljas, men om det ska förbli en längre tid så här så blir det nog inte bättre. Jag vill bli bättre för
min man och barn så jag bestämde mig för att gå till någon psykolog,psykoterapeut men vem av de två ska jag välja då? Hur går sådana träffar till?
Jag vet inte om det är bara gravidhormoner som har gjort hela saken värre, men det är kanske dags att ta tag i det gamla problemet som spökar och återkommer delvisst nu...
Jag vill verkligen vara min glada själv från för 6 år sedan för min mans och barns skull
Jag funderar på att börja träffa en psykolog/psykoterapeut då jag misstänker en depression hos mig, eller i alla fall så är det inte så som det ska vara med mig, och jag vill fastställa det så att jag och min familj kan leva ett normalt liv.
Allt började när jag var 18 år gammal.
Sedan när jag var liten ville jag bli en animatör, görs tecknade serier och filmer alltså.
I 2007 började jag på bild och form programmet på gymnasiet, men efter ett år hittade jag faktiskt ett program med animation som inriktning.
Sommarlovet gick fort och jag visste att mitt liv blir precis som jag alltid velat ha det.
Efter en månad dock bestämde jag mig att sluta, det var en blandning av hemlängtan och tankar att alla är bättre än mig som fick mig att sluta.
När jag kom tillbaka till mitt gamla gymnasium började jag att må dåligt. Jag tappade livviljan, jag började att skolka mycket och gjorde inte de flesta av skoluppgifterna som skulle göras.Det var i årskurs två och det var då också som jag träffade min nuvarande man (han fick ta mycket skit från mina humörsväningar konstigt nog så är vi tillsammans även idag).
I årskurs 3 blev det värre med
mig då min bästa kompis blev gravid och slutade skolan, hon var
Typ den ända som fick mig komma i skolan, och nu hade jag ingen anledning att komma på lektionerna. Jag började att skolka ännu mer, jag var i skolan kanske två gånger i veckan och gjorde bara få tal saker som skulle göras.
Jag fick IG i de flesta kurserna så jag var tvungen att rätta till mina betyg på KOMVUX ett pr
Senare när jag blev bättre.
Det sista året på gymnasiet var fruktansvärt för mig, jag hade många tankar på att ta mitt liv, men jag var för rädd för att ta detta steget.
Jag kände att jag räcker inte till och blir bara en parasit för samhället då jag började att straffs mig själv och min oduglighet genom att skära mig.
Jag funderade på att gå till någon psykolog/psykoterapeut men jag ville inte se ut som en galning. Efter gymnasiet flyttade jag med min pojkvän och det blev bättre.
Självmordstankar försvann, jag slutade att skärma mig.
Jag blev aldrig den glada personen jag var innan incidenten med animationsprogrammet.
Jag kan le men det är sällan jag ler på riktigt.
Livviljan kom tillbaka efter flytten, men aldrig helt och på insidan kände (och känner) jag mig oduglig. Jag började att små äta mina bekymmer och problem efter incidenten och nu är jag också lite överviktigt som hjälper inte direkt min självförtroende som nästan inte finns.
Nu är jag gift och vi har en ettårig dotter.
Jag hade ingen förlossningsdepression och kände aldrig någon ångest pga dottern.
Det 'depressiva' tillståndet har varit inom mig även under tiden då jag kände mig bättre.
Efter att dottern föddes och jag fick jag en analsprickasom håll sig i nästan 9 månader efter förlossningen och ingen läkare tänkte göra något åt den, fast det gjorde mycket mer ont än själva förlossningen.
Det var under dem första månaderna sedan dottern föddes och som jag hade fruktansvärt ont nästan varje dag som jg blev sämre psykiskt.
Jag har ingen ork att göra någonting, jag tvingar mig själv till att le och bli glad för min dotters skull, men livviljan försvann igen.
Allt är ganska bra tills någon bråk mellan mig och maken uppstår.
Då blir jag förbannad, arg, ledsen. Jag funderar på att börja skära mig igen men jag klarar att kontrollera det (dock så rev jag mig i armen efter sista bråket, som jag märkte några minuter efter). Vi bråkar framför allt om att jag gör inte så mycket, eller så börjar han alltid bråket då jag städar inte muggarna efter mig. Visst städar jag hemma men det gör
Jag
När jag har ork typ två gånger i veckan, jag diskar varje dag men jag diskar inte allt på en gång.
Jag har tendens att lämna efter mig saker som kanske står för länge men jag städar de efter mig i alla fall, inte lika snabbt kanske dom normalt man skulle göra.
Den typen av tjafs från min mans sida gör mig riktigt arg på sistone och jag känner mig deppat igen ännu mer. Han har inte mycket empati, och tänker kanske inte på att jag kan må dåligt.
Jag är gravid nu med vår andra barn och jag vill inte välkomna den till världen med samma inställning till livet som jag hade för några år sedan samt göra det svårare för dotter nr.1.
Jag vill därför börja gå till någon psykolog/psykoterapeut för att få lite mer livsstyrka och en ärlig leende på läpparna.
Jag vill inte att mina ungar ska se mig så här, Jag tar hand om dottern och sköter henne enligt hemman jag har lagt upp för oss, men det är typ det enda jag har krafter till.
Sen blir det så mycket jag bryr mig om längre.
Jag blir faktiskt även lätt irriterat både när min man eller dotter gör något som inte riktigt passar mig i stundens tid och blir bara sur och kokar inom mig.
Dottern säger jag inget till då det är ingen idee ju att skirka på ett ettåring, men min man får ta en hel del skit...
Det har blivit även så att efter tjafsandes med min man känner jag att det skulle bli lättare att bara ta livet av mig för att underlätta hela saken för mig, men jag har ju en dotter nu som jag vill leva och snart även ett till barn. Jag vill inte att mina barn ska ha det jobbigt pga eventuell depression som sitter kvar inom mig från tidigare, och jag vill inte skiljas, men om det ska förbli en längre tid så här så blir det nog inte bättre. Jag vill bli bättre för
min man och barn så jag bestämde mig för att gå till någon psykolog,psykoterapeut men vem av de två ska jag välja då? Hur går sådana träffar till?
Jag vet inte om det är bara gravidhormoner som har gjort hela saken värre, men det är kanske dags att ta tag i det gamla problemet som spökar och återkommer delvisst nu...
Jag vill verkligen vara min glada själv från för 6 år sedan för min mans och barns skull
__________________
Senast redigerad av deadcookie 2014-10-12 kl. 14:02.
Senast redigerad av deadcookie 2014-10-12 kl. 14:02.
