Vi har aldrig fått höra talas om de allra bästa filosoferna?

En teori kan vara att många filosofiskt lagda människor helt enkelt tidigt i sina liv inser att alltet är väldans idiotiskt, varför det på alla sätt och vis är onödigt att uthärda ett liv, varpå de tar livet av sig?

Om de anser att enda anledningen är att göra världen bättre för sina medmänniskor... så kanske de inte orkar leva enkom för det ansvaret.

Frågan är egentligen om ni tror att de bästa filosoferna, de potentiellt bästa filosoferna, helt enkelt tröttnade innan de kom fram ens till startlinjen.

En bra filosof=en som tar livet av sig för att livet är skit. Är du full eller?

Nej, men jag är trött.

Vad menar du med full? Du menar att om man dör av egen maskin så kan man inte vara briljant?

Om man dör av egen maskin är ens filosofi inte särskilt briljant, nej.

Har du lagt ner någon större tankeverksamhet på den slutsatsen? Det finns mycket som är skenbart gott i livet, likaså som det finns mycket som är skenbart ont. Mycket av det som tycks ge värde till livet är i själva verket inte speciellt värdefullt.

Du kan till exempel fråga dig själv varför vi inte nått något tillfredsställande svar på vad meningen med livet är. I själva verket är det så att när man tänker tillräckligt länge på detta så inser man att det inte finns något egentligt värde, och att sanningen är att du kan, om du har förmåga, skapa ditt eget värde. Detta värde kan då, per definition, endast vara subjektivt. Subjektiva värden får sitt "värde" genom att man lägger psykologisk lust eller positivitet i vissa saker eller händelser. Det är alltså enbart ett perspektiv på verkligheten.

En god filosof nöjer sig aldrig med ett perspektiv på verkligheten utan vill i sanning bena ut vad som utgör den. Om man, i denna process, når slutsatsen att livet i själva verket är meningslöst i en universell bemärkelse, vad är det som hindrar den förnuftige att avsluta det?

Det finns i sanning bara ett fritt val i livet, och det valet är livet.

Det är sant att för mycket tankar om livets mening leder till depression. Så är man någorlunda smart så undviker man sådana tankar?

Det kan jag köpa att vissa gått den vägen.
Tror tex insikten att vi är bara stjärnstoft och åter blir det utan ett efterliv kan bli ganska tungt att bära för en del människor. Får onekligen livet att se lite torftigt ut i ett vidare perspektiv.

Så bara för att det endast existerar subjektiva värden i livet så är det en vettig filosofisk slutsats att ta livet av sig? Håller inte med om det. Det är inte filosofi, det är självömkan.

Du kanske skall skilja på det egna psyket, filosofi och psykologi.

Just nu låter du som en insnöad religiös tankevurpa. Jag är rätt övertygad om att man kan tänka sig svårt suicidal, gäller bara att ha tillräckligt bra fantasi. Dock så behöver inte stor fantasi och god filosofi gå hand i hand, men detta utesluter ju inte min tes och ej heller ger den näring till den.

Att säga att bara för att man tar sitt liv så var man en dålig filosof är ju såklart inte sant, på något sätt - alls. Och det är dessutom en helt galen slutsats.

Givet att man tycker det är smart att undvika saker så, visst.

Annat perspektiv:
"That's why depression, for instance, might be hard to combat; because it can be perfectly rational response to a highly irrational situation—namely, life—especially when the depression revolves around futility or insignificance. After all, you can't be much more futile or insignificant than a character in a dream. The way to defeat rational depression is not to try at all costs to turn back from it or to cling to the illusion of meaning, but to plow right on through it and see what's on the other side. Rather than recoil from the horror of nothingness; plunge headlong into it. What's there to lose?"

Ja, vem vet? Kanske de största tänkarna genom historien inte har velat dela med sig av sina insikter. Sen har vi ju Sokrates som aldrig skrev ner någonting själv, utan ansåg att filosofi ska vara levande och förmedlas genom diskussioner; det skrivna ordet är inte i position att förklara sig närmare, eller omformulera sig själv, vilket leder till att det står läsaren fritt att (miss)tolka budskapet efter eget tycke. Så kanske fler har resonerat?

Låter som en bra ståndpunkt.

Dock så kan ju samtalat med andra människor vara hämmande, istället för stärkande.