Vem är filosofin och sanningen till för?

Jag har många gånger funderat på varför jag skriver eller tänker överhuvudtaget.
Vem tänker jag åt?

Är filosofin något som vi använder oss av för oss själva?
Det låter inte rätt. Tänker vi åt andra?

Varför gillar vi att tänka?
Vad ska det hela leda till?

I slutändan handlar det nog om att:

1) För vår egen del göra vettiga och rationella beslut.
2) För andras del få dem att göra vettiga och rationella beslut.
3) För andras del få dem att göra beslut som vi accepterar/tjänar på.

För en del (pedagogen) är nr. 2 viktigare. För andra (propagandisten) är nr. 3 viktigare.

Vad ska man annars göra, om inte förkovra sig i filosofin? Jag ser det som ett tidsfördriv gott nog att syssla med under ens lilla människoliv.

1. Jag har nog inte gjort ett enda vettigt beslut i hela mitt liv ; )
2 Jag vill inte att andra ska tänka som jag. Vill att dom gör egna beslut som fattas ur deras eget tänkande.
3 Jag vill inte att världen ska bli mina tankar, för de fungerar inte för andra.

Men jag fattar inte vitsen i det jag tänker då 1 2 och 3 inte är målet för tankarna.

Tänkandet ger dock stimuli, lite som när man tränar fysiskt.
Vem tränar jag åt? Varför springer vissa flera mil om dagen?
Vad är syftet? Stimuli?

Är njutning slutmålet av våra aktiviteter ?

Bara ett tidsfördriv ?

Vi vet inte hur vi började, vi vet inte hur vi slutar.
Vi är mellan dessa.
Vi kan aldrig nå hela vägen fram förrens vi är där.

En tanke är mellan där den startar och där den slutar.
Ska tankar vara för någon eller är dom något annat?
En typ av resa kanske.

Reser vi åt andra?
Reser vi för oss själva?

Vad menar du med "bara"? Allt jag kan göra är att fördriva tid.

Jag kan uttrycka mig såhär istället: Mellan födseln och döden har jag hyfsat fritt spelrum att fylla tiden med vad som lockar mig; och filosofi är en av få saker som jag anser vara värdigt att ödsla kraft och energi på. Resten är mig mer egalt.

Vad är det som är lockande i filosofin?
Varför lockar den?


Jag kan själv få enorma kickar av tänkandet.
Speciellt då jag upplever att jag hittat något nytt.

Men nu funderar jag på varför och vad ska det leda till.

Jag vet inte men jag kan ju spekulera lite.

Jag är inblandad i mina resor.
Jag kan visa andra vart jag har varit.
Hittar jag nåt coolt så vill jag ju visa det.
Sen väljer andra ifall dom vill hänga med eller ej.
Dom kanske är ute på sin egna resa och inte vill byta kurs.

Vi reser nog mest för oss själva men kan få med oss andra i den.
Om viljan finns. Vart vill vi?

Jag gillar att resonera; stringens; att tänka klart och att utgå från det mest grundläggande i tillvaron: där anser jag filosofin vara det mest fundamentala för människan; även om vi -- i rent fysikalisk mening -- hittar det mest grundläggande inom fysiken.


Det kommer leda till att du dör och att även universum, så småningom, går under. Det är dock coolare att ha avancerade mentala modeller för Ragnarök och universums värmedöd, än att förbli totalt ovetandes inför detta ofrånkomliga.

Ur ett kortare perspektiv kan det förhoppningsvis även leda till ett bättre liv, såklart!

Då handlar resan om att hitta något gott och användbart.
Du visar andra vart man finner detta.

Filosofin blir då lite av äventyrsresa.