Det är fantastiskt att vi människor existerar

Man "finns" (om man finns) som en helt teoretisk typ när du är en person och det finns 2 sorts personer och de "är" helt teoretiska typer, eller finnas på en datalista eller som ett personnummer i ett arkiv. Jag tycker en intressant idé har varit ungefär tvärtom filmen Matrix (där kroppen är riktig och medvetandet är i ett dataprogram) att tillstånden är tvärtom: Människokroppen finns inte. Den är en simulering ett dataprogram och en maskin gör. Det enda riktiga är medvetandet som är utanför simuleringen.

Det blir tom mindre än så. 200 miljoner spermier vid en utlösning där just den rätta ska träffa det rätta ägget för att det ska bli du. Så för varje spermie som någonsin bildats så ska just en specifik träffa ett specifikt ägg . Bara det är det miljarders miljarders chans att det ska inträffa. Sen räknar du på det för varje generation.

Att ens far och mor ens ska varit födda i samma tid och att deras förfäder också ska varit det och för alla generationer tidigare.

Sannolikheten bara för att man ens skulle födas är i princip noll. Räknar man se på saker som att mänskligheten ens skulle funnits och universum osv så är det tal större än vad man kan räkna som är emot att det ska inträffa. Ändå gjorde det just så.

Kan man på riktigt förstå någonting alls, är ju frågan. Säg, något relativt enkelt, som en enskild väteatom; går det att på riktigt förstå vad detta är för någonting?

OnT: Jag tycker att existensen här på jorden är rätt hemsk, om man kollar överlag. Död och lidande, och åter död och lidande!

Just den här delen av det TS skriver är jag tveksam till. Inte grammatiskt utan till teorin, att han förutsätter två saker. 1. Det är fantastiskt att existera som människa. Varför? 2. Citatet ovan.

Det problematiska är att universum är oändligt och att vår värld inte är den enda. Sedan: Lidandet här är bara vår känsla, glädjen här är bara vår känsla. De är känslosignaler, respons för vår överlevnads skull. Vi är programmerade på detta sätt.

Det som gått från en ynka cell till människan, ja det är otroligt. Sedan är livets motpol väldigt svår att yttra sig om. Det är en okänd sida.

Nej, sannolikheten att saker och ting blir som det blir är 1, dvs 100%

Nog är det märkligt. Är 13 miljarder år mycket? Så lång tid anses det tagit för väteatomerna som var det enda som fanns då i universum till att skapa allt som finns nu. Men kanske är det ännu märkligare hur dessa väteatomer uppstod...

Vi har byggt oss enastående maskiner som klarar av exa flop processer.
En dator som e superduper ligger på runt hundratal gigaflops.

hjärnan är motsvarar då 1000x1000x1000 sådana datorer i beräkningskraft,
och suger el nästan nada..

Allt är lite fantastisk egentligen.

Nej, man har hittat fossiler av liv som daterar 3,7 miljarder år tillbaka. Alltså tog det ca 10 miljarder år av universums tid för livet på jorden att uppstå. Dock är det inte så enkelt, du får ju ta med beräkningarna för när planeten för livet i fråga uppstod, annars saknar siffran relevans. Jorden beräknas bildats för ca 4,5 miljarder år sedan, vilket betyder att livet inte tog 13 miljarder år (eller ens 10) på sig att bildas, utan snarare 800 miljoner år från det att planeten skapades.

Detta gäller dock bara för jorden, finns data som indikerar på att det fanns stjärnor inom 1 miljard år från det att universum skapades, vilket teoretiskt gör det möjligt för liv (om det finns) på annan planet att ha bildats betydligt tidigare. Jag förstår din tanke, men siffrorna blev lite fel.