Mobbningen gjorde mig till den jag är

Jag försöker vara anonym här så att inga anhöriga misstänker att det är jag, så det blir inget mycket avslöjande om mig själv. Men jag är mellan 25-35 år som planerar att avsluta mitt liv snart. Jag minns min första självmordstanke som gjorde mig extremt rädd men nu vågar jag göra ett försök vid rätt tillfälle. Jag hade ingen bra uppväxt och problem med min skolgång hela tiden. Jag var vilken person som helst och betedde mig väl tills mobbarna gav sig på mig bara för att jag var känd i skolan med en ärftlig sjukdom. Jag blev slagen och nedtryckt av många elever ett antal gånger. Då bestämde lärarna sig att jag skulle byta skola men mobbningen fortsatte där ändå. Nu är jag vuxen med en massa problem. Jag är djupt deprimerad, socialt tillbakadragen, slut på ork, sömnstörningar, vill inte umgås med någon osv. Alla mina anhöriga vet att jag mår skit och försöker uppmuntra mig genom en klapp på axeln (jag hatar det dock). Ingen verkar lyssna på mig noga utan pratar bara om sitt svåra liv. Det svåraste är att acceptera mitt liv. Min sjukdom begränsar möjligheten till aktiviteter och det blir bara värre och värre så varför leva i onödan? Många ber mig att söka hjälp och det blir ett nej från mig. Nu känner jag mig ensammare, de orkar inte slösa sin energi på mig utan lever sitt. Nu vet jag inte vad jag ska göra!

Som vuxen borde du inte känna dig så hämmad av vad några idioter gjorde mot dig när du var liten. Ska man begå självmord så borde det helt och hållet motiveras av en själv och ens filosofi, till skillnad ifrån ett trauma från barn- eller ungdomen.
Du skulle kanske kunna kontakta en eller flera av dessa mobbare och se om de har någonting att säga om saken? Många mobbare ångrar sig ju djupt när de blir äldre, men givetvis är det få som faktiskt gottgör vad de har gjort.

Det behöver inte vara en optimal lösning (och skulle väl rentav kunna förvärra situationen), men kanske någonting värt att tänka på åtminstone... om det nu är så att självmord är ett seriöst alternativ så har du inte mycket att förlora på det.

Jag kan vara din vän!

Om du nu inte tycker jag är en liten toffel, är något år yngre än dig. Seriöst, varför ska du ta ditt liv? Jag vill inte vara den som kommer med några klyschiga kommentarer såsom "allt löser sig", "livet är kort" osv men fan...avsluta inte ditt liv. Är det kanske för känsligt att nämna vad för sjukdom du lider av?

Hur ser ditt liv ut rent allmänt? Jobb? Partner? Bostad?

Själv vet jag hur det är att lida av en okänd sjukdom som inte många har, det har gjort det jävligt svårt för mig att kunna leva normalt och ibland hamnar jag i samma tankebanor som du..men jag försöker (tyvärr) alltid tänka på att de finns de som har det MYYCCKKEETT värre..jag kan åtminstone gå och borde vara glad över det. Och försöka leva tills gud säger stopp.

Det bästa tips jag kan ge som bara hjälper tillfälligt mot smärtan och ångesten är dricka eller droga..men jag hoppas inte du tar till dig det tipset. Jag kan erbjuda dig, mig som bollplank. Låter lite bögigt kanske men behöver du prata säg till..

Begår du självmord så har mobbarna vunnit - igen. Ge dom inte det nöjet.

Är det Schizofreni du lider av?

Hoppas allt löser sig UTAN självmord.

Har själv mobbat och ett av mina offer finns inte längre. Så man kan ju säga att jag har erfarenhet.
Om du har frågor om varför just du blev mobbad så kan jag hjälpa dig. SÅ du i fortsättningen kanske kan få vänner och så.

Fast jag kan inte bry mig i döden. Jag tror iaf inte att det beror på dem utan det är sjukdomen jag surar över. Mobbarna är kanske en liten del också, jag vet inte.
Jag vet nog anledningen, har läst om det.

Så vad gjorde du då för att förtjäna att bli mobbad?

Alltså som jag sa ovanstående, de är bara en liten del och ingen som jag har sett sen jag slutade där. Jag var inte sån mesig som grinade i hörnan men de var oftast fler, minst 3 och jag blev misshandlad, både fysiskt och psykiskt. Jag sa eller gjorde allt möjligt för att inte vara ett offer längre men det fortsatte samma sak. Det påverkade mig som person men också att sjukdomen gör mitt liv extremt svårt. Jag vill förändra mitt liv men hur? Demonen håller mig kvar i skiten vad jag än gör.

Det är mobbningen som gör att du känner så, enda sättet att bli frisk är att ta reda på hur de tänkte.

Hur de tänkte? de tänkte inte de var idioter! Skulle verkligen inte vilja vara i en mobbares hjärna och förstå den, skulle nog kräkas.

Att du skriver här om detta och så bra beskriver situationen visar att du vill positiv förändring, inte suicid.

"Söka hjälp" kan istället uttryckas "Få ett bollplank för att komma vidare".

Det du skriver visar att du bara kan lyckas med att komma vidare på ett bra sätt i livet, särskilt om du skaffar dej detta "bollplank"!

Gör det NU, det kan bara bli bättre!