Moralfilosofisk fråga kring bidragstagande

Jag är arbetslös och lever på bidrag vilket är något jag skäms oerhört mycket över. Av befolkningen i stort ses man också som en parasit som lever på andras arbete. När jag har deltagit i diverse arbetsmarknadspolitiska åtgärder har jag funderat på om personerna som anordnar dessa inte borde skämmas lika mycket som jag gör. Lever inte dessa personer också på andras arbete? Samtidigt anses ju inte t ex en sjuksköterska vara en parasit - personen bidrar ju med något som anses ha ett värde i utbyte mot sin skattefinansierade lön. Är det alltså någon sorts bedömning från fall till fall som avgör om det är okej att försörjas genom skattemedel?

den som arbetar lever ju inte på bidrag, den får ju lön för sitt arbete.

Jag har hört många ursäkter men "Det gynnar inte kampen" är min favorit.

Alla människor vars löner eller bidrag är sprungna ur skattepengar lever på andras bekostnad, per definition.

Jag betalar hellre (men helst inte alls) min monstruösa skatt till dig som inser detta, genom bidrag, än till någon tölp på säg arbetsförmedlingen eller i riksdagen som tror att han har ett riktigt jobb och gör nytta.

Rika människor är parasiter som lever på bidrag från andra.
Spädbarn är parasiter som lever på bidrag från andra.
Pensionärer är parasiter som lever på bidrag från andra.
Detsamma gäller skolbarn, sjuka och politiker.
Kort sagt alla människor är bidragstagande en stor del av sina liv, och de är alltid bidragstagande i någon mån hur de än lever.
Bara att vara människa i ett modern land som Sverige är att vara parasit och ta av resurser från kommande generationer.

Det går alltså inte att undvika, och det kan följaktligen inte vara en moralfråga. En moralfråga skulle möjligen vara vilken nytta av olika slag, t ex ekologisk effekt, en människa har i hela sitt liv eller genom sin livsstil. Men att ha betalat för en försäkring, och sedan vid behov få utbetalningar från den, kan inte vara etiskt dåligt.

Ditt resonemang brister dock eftersom att skattefinansierad verksamhet kan överleva, även om den inte tillgodoser ett behov hos befolkningen och även om den är direkt usel. Har man en garanterad stadig inkomst, utan krav på motprestation, kan man syssla lite med vad man vill: oavsett om det -- i grunden -- borde kvalificeras som ett arbete eller inte.

Det är en bra fråga om mänskligt värde - och det är en samhällsfilosofisk fråga.
Hur många kommer ihåg att moderaterna gick ut med att ha som målsättning att få upp arbetslösheten. Varje gång den diskuteras så ligger moderaterna lågt. För dom har genomfört sin ambition, - enligt dom så kan arbetslösheten vara ändå lite högre. Obs - dom pratar mycket om arbete - men dom pratar inte om arbetslösheten! Hörde Reinfeldt idag säga att han ska ta ett år på sig för att komma på vad han vill göra. Kanske han ska förbättra arbetslöshetsstatistiken?
I alla fall - du som känner dig utanför - du fyller en viktig funktion i det kapitalistiska systemet - där det krävs att det finns en hög arbetslöshet. Du kan sätta dig stolt på torget och uppfylla din uppgift!