Vem är tankarna till?

En reagerar på sitt namn på grund av kemi och elektricitet. Men vad berättar det om själva processen, att namnge? Borde inte namnet vara illusion? Hur kommer de sig att kemin och elektriciteten påverkas av det illusoriska?

Personen har memorerat namnet, antingen medvetet eller genom att bli kallad så många gånger. Namnets fysiska form är ju vibrationer i luften; dessa översätts till elektriska signaler inne i örat.

Namn är ju inte illusoriska; de finns som aktiv data i ljudvågor (luftvibrationer) och som passiva mönster i minnet. När signalerna från örat matchar (efter filtrering) mönstret i minnet startas en process som gör att man reagerar på att man hörde sitt namn.

»Martins medvetande« är felaktigt. Det uttalandet medför att det finns en Martin som har ett medvetande. Det vill säga dualism. Mer korrekt är att det finns ett medvetande som har Martin. Detta är i sin tur också felaktigt då det inte finns någon som har något.

Eller så är det en fråga som inte går att svara på då det inte finns någon Martin som tänker. Varför skulle det krävas en tänkare för att tänka?

Hur då? Tänkaren existerar när tanken att en tänkare existerar. Annars finns inte tänkaren. Simpelt.

Hm - jag ser det som att Martin (dvs. kroppen i sin helhet) har ett medvetande (eftersom medvetandet utgörs av kemiska och elektriska komponenter i kroppens hjärna, dvs. det är rent fysiskt en del av kroppen).

Varför skulle det finnas en tänkare för att tänka? Jo, en tanke är en fysisk process och måste fortgå i någon form av maskin (biologisk sådan) där tankar överhuvudtaget kan fortgå. Denna maskin kallar vi hjärna och den sitter i den kropp vi kallar Martin. Alltså måste det finnas en Martin för att Martin ska kunna tänka.
Man kan ju i och för sig fråga sig om det skulle kunna finnas icke-fysiska tankar. De skulle i så fall vara icke-biologiska, och det återstår att bevisa att icke-biologiska tankar kan existera.

Det stämmer att en tänkare inte är en tänkare när han inte tänker, däremot kan fysiska föremål som är (eller har varit) kapabla att tänka, existera även när dessa inte tänker.

Jag tycker av vi bör sätta upp en vägg mellan namnet Martin och kroppen. Martin är en tanke. Kroppen är verklig. Kroppen är en del av den komplexitet som universum hela tiden utvecklar. Martin är namn vi använder för att identifiera just denna kropp. Kroppen i sig är inte Martin. Kroppen i sig är bara en kropp.

Det behövs en kropp. Ingen Martin. Inget jag. Tankarna dyker ändå upp.

De fortsätter att existera ur en extern synvinkel . Det betyder inte att objekt i sig vet om sin egen existens. Dina tankar dyker upp hela tiden. Det finns inget "jag" som tänker tankarna. Det är illusionen om att det finns ett "jag" som tänker som skapar lidande, otillfredsställelse osv. D.v.s egot. Och detta jag existerar bara när tanken jag existerar.

Ok. Jag använde "Martin" som tanken, etiketten, namnet, och Martin som själva kroppen som etiketten tillhör. Syntaxen spelar inte så stor roll här.

Du säger det, men hur menar du? En tanke är en rent fysisk process. Jag menar detta bokstavligen: inte att tanken representeras av en fysisk process utan att den är en fysisk process. Utan en kropp som den kan försiggå i kan den inte finnas, ungefär som att en målning inte kan finnas utan duken den är målad på.

Det beror på vad du menar med "jag" - det finns ingen metafysisk sak som svävar inuti ditt huvud och tänker tankar, såklart, även om det känns så ibland. Det finns dock en kropp som dina tankar finns i. Den kroppen är det riktiga "jag", även om den inte har de egenskaper som man tillskriver till "jaget".
Martin däremot finns ju inte, vi hittade ju på honom för vårt tankeexperiment, och alla tankar han tänker är egentligen våra tankar. Så även hans kropp (det jag kallar Martin).