Tja....
Ligger en del i artikeln, om man nu skala bort det gråtmilda. Sedan var exemplen puttenuttigt tillrättalagda... "vaffö är det inte synd om mig oxå när jag inte får jobb".
Snarare är det väl "Varför tillåter vi sverigehatande gäng som systematiskt väljer ut svenskar att råna och gruppvåldta. Det döljs och ursäktas. Men det blir krigsrubriker när en somalier säger att hon fick mjölk över sig."
Och det här är en känsla som sprider sig bland alla svenskar. Möjligen att underklass var före, efterssom de märkte rasismen bland invandrare först. Men det är inte, som artikeln försöker utmåla det, bara vit underklass som röstar SD för att de vill få samma vänster-ömkande som sina svarta klassbröder.
SD:s framgång handlar om att vårt folkslag, vita i alla länder, ur alla samhällsklasser, börjar se det uppenbara. Det är vi som får våra länder förstörda, det är vårt folkslag som går mot utrotning, det är mot oss det finns diskriminerande lagar, det är vi som utsätts för mest brott, det är oss det är tillåtet att generalisera. Ändå ska vi matas med hur dumma, privilegiade och lättkränkta vi är.
Vita har börjat fatta att vi är förtryckta, helt enkelt.
Förresten känns det som att vänstern efter valet försöker ta sig ut bakvägen. Nu haglar det artiklar om att man inte tagit svenska kritiker på allvar, och så säger de själva typ vad kritikerna sagt, men avslutar "vi måste våga ta i detta, annars tvingas folk i armarna på SD"
Jaha, men det var liksom ni som sa att det var rasistiskt att tala om dessa problem. Varför inte bara säga "förlåt, ni är fan inga rasister ni hade faktiskt till och med rätt. Själva var vi för fega och konformistiska för att säga något, istället försökte vi samla godhetspoäng genom att gapa på er som tog strid för vårt folk"
Om vänstern nu ska börja prata om samma problem som SD. Vad var det då som var så farligt med SD från början? Nu vill man liksom både ta tillbaka sina rasistanklagelser och erkänna problemformuleringen, men ändå behålla SD-skräcken. Alltsammans inbäddat i förminskande retorik om de som först såg problemen.
Nej, det duger inte. De som försvarat detta förtryck ska inte obemärkt försöka byta sida när vindarna tagit ny riktning. Deras feghet och svek mot sina egna ska dras fram och exponeras. Förstår inte folk som blir i brallorna bara för att en journalist så här 15 år för sent, börjar treva. Ska jag hylla någon och dela texter så föredrar jag äkta hjältar som t.ex Jan Mild. Vanlig svensk som såg, och vågade tala redan innan SD ens hade bildats, och sedan fortsatt hamra fakta-fakta-fakta årtionde efter årtionde trots att spott och spe haglat över honom.
Där har ni en riktig hjälte, vars texter är värda att spridas. Inte en opportunistisk journalist som vill ha en fot på varje sida nu när saker ser ut att vända.
Ligger en del i artikeln, om man nu skala bort det gråtmilda. Sedan var exemplen puttenuttigt tillrättalagda... "vaffö är det inte synd om mig oxå när jag inte får jobb".
Snarare är det väl "Varför tillåter vi sverigehatande gäng som systematiskt väljer ut svenskar att råna och gruppvåldta. Det döljs och ursäktas. Men det blir krigsrubriker när en somalier säger att hon fick mjölk över sig."
Och det här är en känsla som sprider sig bland alla svenskar. Möjligen att underklass var före, efterssom de märkte rasismen bland invandrare först. Men det är inte, som artikeln försöker utmåla det, bara vit underklass som röstar SD för att de vill få samma vänster-ömkande som sina svarta klassbröder.
SD:s framgång handlar om att vårt folkslag, vita i alla länder, ur alla samhällsklasser, börjar se det uppenbara. Det är vi som får våra länder förstörda, det är vårt folkslag som går mot utrotning, det är mot oss det finns diskriminerande lagar, det är vi som utsätts för mest brott, det är oss det är tillåtet att generalisera. Ändå ska vi matas med hur dumma, privilegiade och lättkränkta vi är.
Vita har börjat fatta att vi är förtryckta, helt enkelt.
Förresten känns det som att vänstern efter valet försöker ta sig ut bakvägen. Nu haglar det artiklar om att man inte tagit svenska kritiker på allvar, och så säger de själva typ vad kritikerna sagt, men avslutar "vi måste våga ta i detta, annars tvingas folk i armarna på SD"
Jaha, men det var liksom ni som sa att det var rasistiskt att tala om dessa problem. Varför inte bara säga "förlåt, ni är fan inga rasister ni hade faktiskt till och med rätt. Själva var vi för fega och konformistiska för att säga något, istället försökte vi samla godhetspoäng genom att gapa på er som tog strid för vårt folk"
Om vänstern nu ska börja prata om samma problem som SD. Vad var det då som var så farligt med SD från början? Nu vill man liksom både ta tillbaka sina rasistanklagelser och erkänna problemformuleringen, men ändå behålla SD-skräcken. Alltsammans inbäddat i förminskande retorik om de som först såg problemen.
Nej, det duger inte. De som försvarat detta förtryck ska inte obemärkt försöka byta sida när vindarna tagit ny riktning. Deras feghet och svek mot sina egna ska dras fram och exponeras. Förstår inte folk som blir i brallorna bara för att en journalist så här 15 år för sent, börjar treva. Ska jag hylla någon och dela texter så föredrar jag äkta hjältar som t.ex Jan Mild. Vanlig svensk som såg, och vågade tala redan innan SD ens hade bildats, och sedan fortsatt hamra fakta-fakta-fakta årtionde efter årtionde trots att spott och spe haglat över honom.
Där har ni en riktig hjälte, vars texter är värda att spridas. Inte en opportunistisk journalist som vill ha en fot på varje sida nu när saker ser ut att vända.
