Bjuder ni era barns kompisar på middag/mat?

Jag vill att mitt barns kompisar ska känna sig välkomna här, och har alltid bjudit på middag/lunch el annat om dom är här när det är dags att äta.

Men har den senaste månaderna insett jag blivit utnyttjad av en av barnets kompis familj.

Till slut tröttnade jag och har sedan några dagar inte gett det barnet någon mat. Igår lekte dom många timmar. Det visade sig att hon bara åt frukost på hela dan. Nu har dom lekt i fyra timmar, och hon har bara ätit frukost.
(Nu finns det annat också med den familjen, men det är en annan historia)

Så hur gör ni?
Hur hade ni gjort i min situation?

Jag skulle bjudit barnet helt klart. Barnet ska inte behöva gå hungrig för att hon har dåliga föräldrar.

Mina föräldrar och nästan alla föräldrars kompisar bjöd på mat ALLTID. Jäklar vad jag avskydde idioterna som inte bjöd på mat. Känns så snålt och spelar knappast någon roll om man inte har väldigt ansträngd ekonomi. Blir ju pinsamt för ens eget barn om föräldrarna inte bjuder på mat till de andra. Det finns alltid idioter som utnyttjar andra, men det är ett litet barn. Bättre att barnet får mat av andra än inte alls.

Ska kompisen vänta på rummet medan familjen käkar?

Blir du fattig av att bjuda ditt barns kompis på mat? Annars tycker jag du skiter fullständigt i vilket och ger barnet mat.

Ring kanske barnets föräldrar och prata och kom överens om hur ni löser såna här långa lekdagar, om du tycker det är ett problem att helt enkelt bjussa.

Vi har alltid bjudit på mat när barnens kompisar besöker oss. Mina barn vet att det aldrig är problem att ta hem kompisar och är kompisarna hemma hos oss så ser vi inte det som någon problem att tillaga lite extra. Nästa alla mina barns kompisars föräldrar bjuder alltid igen. Har några som har svårt för bjuda igen men jag rycker på axlarna åt det. Tänker jag tillbaka till när jag var liten så minns jag med glädje kompisar vars föräldrar bjöd in på middag, fika eller hade extra när vi åkte till stranden och bada. Mina föräldrar var tyvärr inte såna.

Sen kan jag lägga till att jag gärna fostrar barnen genom att de ska plocka undan efter sig och tacka ordentligt för maten osv.

Nej, barnet äter mig inte ur huset. Däremot har jag många gånger fått ge bort min middag/lunchlåda till barnet då jag inte alltid är beredd på att vi får besök.

För en tid sedan så var det ta o ge som gällde, då fick alltså mitt barn också mat där.
Nu är det inte så längre, dom får godis/glass ist.

Jag har länge resonerat att det inte är barnets fel, och därför har hon alltid fått mat.

Vet inte riktigt hur jag tar upp detta med föräldrarna heller, det här barnet har gjort mycket som jag redan varit tvungen att ringa om (stulit & förstört saker).

Nu har jag inga barn själv men när jag växte upp så var regeln att om man skulle käka hos oss då fick jag, eller dom - om det var en riktigt god vän, säga till innan morsan började laga mat. Detta givetvis på grund av att morsan lagade mat till så många som skulle äta helt enkelt. Jag kommer att köra med precis samma princip om jag får kottar.

Vi är grannar, barnen är hos dom titt som tätt (dock så får du inte alltid vara hos dom, beror på vem som är hemma).
Hade jag passat henne, alltså haft ansvar för henne, så hade jag självklart gett henne mat.

Det där låter riktigt smart, att jag inte tänkt på det innan...
Den regeln ska jag börja med. Och det kan jag ju enkelt säga till föräldrarna utan att riskera att dom blir sura:-D Danke!

Det är så enkelt att det är löjligt.

Ungefär så.

Jag har aldrig fattat det där med att man måste bjuda alla barn på middag faktiskt. När jag börjar laga mat kanske det finns tre barn i huset. När maten är färdig kanske det finns tio barn i huset. Ska jag då fördela maten mellan oss i familjen och alla dessa barn? När de bor på spottavstånd?

Det är ju skillnad om det gäller mindre barn där man med dess föräldrar har kommit överens om att "idag leker barnen hos oss efter skolan". Då är det självklart att man bjussar på mat.

Därmed inte sagt att jag sällan har bjudit barn på mat. Det har jag gjort en miljon gånger. Men inte för att jag har känt mig tvungen utan för att jag har velat.

TS känner sig lite utnyttjad, och det är begripligt. En dialog med barnets föräldrar om saken kanske vore något?