Finns inte samma språkcontinuum i Asie som i Europa?

Det jag uppskattar mest med de europeiska språken är att om du kan ett, så kan du i alla fall förstå ett eller två till, hyggligt i alla fall.

Svenskar förstår norska och danska, slovaker förstår tjeckiska och säkert en del polska, serber kan med lite hjälp förstå lite granna ryska men framför allt förstå bosnier, makedonier och liknande, och sen har vi spanjorer som kan förstå portugisiska och italienska.

Finns undantag, som finskan (fast de förstår väl estniska och samiska rätt bra?), men överlag så kan de flesta européer förstå i alla fall ett grannspråk.

Har jag fel uppfattning om att så inte är fallet i asien? I alla fall de mer östra delarna?
En kines som förstår mandarin förstår inte nödvändigtvis kantonesiska, medan en japan eller korean förmodligen står helt handfallen när denne ser mandarin (förutom låneord då.).

Jag har hört att det är det samma med t ex en thailändare och en kambodjan t ex.

Avstånden är ju inte märkbart mycket större än i Europa, i alla fall inte som i fall mellan korea och kina.
Hur kommer det sig i så fall att det inte finns samma grannsamhörighet språkligt som i Europa?

Vad jag har hört av min indiska rumskompis så har även indier språk för andra språk inom det egna landet. Hur är det t ex mellan en indier från norra delen och en pakistanier?

Det vete tusan om det går att säga så generellt. Väldigt många svenskar har ju uppenbara svårigheter med norska, till exempel, trots likheten. Det är därför som SVT i stort sett alltid textar när det talas norska.


Har du skummat igenom följande tråd för att se om det finns några uppgifter om din fråga däri?

(FB) Språk som förstås av andra språk, vilka är dessa?

Nej, men å andra sidan är ju Kina ett ganska bra exempel på just ett sånt språkkontinuum som du efterlyser. Om historien sett annorlunda ut och Kina bestått av större antal små nationalstater så hade ju situationen mycket mer liknat den i Europa.

En annan skillnad är ju att det i Europa (förutom baskiska) bara finns två språkfamiljer. I Asien finns betydligt fler.

Jag måste medge att jag inte förstår frågeställningen helt och hållet. Likheterna mellan europeiska språk beror främst på de indoeuropeiska språkens expansion. Från ca. 3000 f.Kr. så spreds nämligen en språkfamilj relativt snabbt över stora delar av Europa, Mellanöstern och norra Sydasien. Om varför detta hände och varifrån exakt det började debattera de lärde, men att det hände är ett historiskt faktum. "Normaltillståndet" i världen (utöver exceptionella händelser) är nog snarare stor språklig variation, med vissa viktiga undantag.

Ett liknande fenomen märks nämligen i Afrika där bantuspråken spreds från ungefär gränsområdet Nigeria/Kamerun till att komma att innefatta nästan hela södra och östra Afrika under en tidsrymd av ett par tusen år (fr.o.m. 500-1000 f.Kr. förmodligen). Så än idag är kikongo, kirwanda, kiswahili språk med uppenbart släktskap och språkkontinuet är en realitet.


Det officiella språket i Pakistan är förutom engelska urdu. Detta har mycket stora likheter med det största inhemska språket i Indien (som talas som modersmål kring Delhi-trakten) som heter hindi. Grammatiken är nästan densamma medan ordförrådet varierar en del av historiska skäl (bl.a. fler arabiska lånord i urdu). Skriftspråket är den största skillnaden mellan dem.

Men utöver detta finns det otaliga andra språk i både Pakistan och Indien som är obegripliga för en som bara talar hindustani.