Ensam och ledsen

Hann inte skriva klart förut var lite jäktad. Vad tycker du själv att det känns som att du saknar? Är det ensamheten som tär på dig? Har du vänner? Pojkvän? Bra kontakt med familjen? Känner du dig extra nere vid vissa tillfällen eller är det bara en allmän nerstämdhet?

Jag tror att ibland tar det tid att ändras på insidan även om man ändrat de yttre omständigheterna/förutsättningarna. Har man haft det tungt och körigt tidigare är det inget man kan radera ut bara sådär genom att göra ditten och datten men man kan förbättra sina odds otroligt mycket genom att hela tiden jobba på att förbättra sitt liv till hur man vill ha det och genom att göra saker man tycker är roliga och som man mår bra av. Samt att omge sig med bra och vettiga människor är A och O. Tyvärr är det ju inte alltid så lätt att hitta dessa men man får inte ge tappt!

Jag vet verkligen inte, bra kontakt med familj, har jobb,vänner och en lya. Är dock lite introvert utan anledning, tycker det kan vara skönt att vara ensam men tror jag drar det till en gräns där jag känner mig grymt ensam. Pojkvän nej, tycker det är svårt det där med killar och veta vilka som är genuina, orkar inte med några spel, är väl hellre ensam då.

Jag är dock väldigt bra på att skjuta undan folk för att jag vet att man har mer kontroll som ensam, ingen som kan såra eller göra livet mer jävligt än det var innan osv. Samtidigt sitter man här och känner sig ensam, dubbelmoral hej.

Okej. Ja det är inte alltid så lätt att sätta fingret på vad som känns fel kanske. Men du verkar ju vara på väg i rätt riktning om du har fått tag i jobb och kommit igång mer med saker så det kanske bara handlar om att ge det tid och ge dig själv tid att ändras och må bättre. Hitta saker du tycker är roliga med livet.

Känner till den där dubbelmoralen alltför väl. Ensam är stark osv, sen kommer det ändå kvällar när man sitter och grämer sig över hur ensam man är och hur ingen bryr sig. Fast det kanske egentligen beror på att man själv tryckt undan människor ur sitt liv. Fan vad smart man är

Jag känner igen mig rätt hyfsat i det här.


Jag har börjat inse att det här stämmer överens rätt hyfsat på mig också. Ibland känner jag mig mer ensam tillsammans med folk än jag gör när jag är för mig själv. Andra människor bukar ofta påminna mig om att jag inte är som dem och att jag ibland tänker väldigt annorlunda.

Folk i tråden skriver att du skall skaffa nya mål eller en hobby. Det verkar vara så de flesta får sitt liv att bli bra men på något vis är det ju mest distraktion / verklighetsflykt. Vad jag än gör så kommer jag ofta tillbaka till samma grubblerier. Jag tror att det finns en "sann" lycka som kommer inifrån och är oberoende av yttre omständigheter. Jag vet inte hur jag hittar denna lycka men jag hoppas jag hittar den någon gång.

Har du hört talas om Eckhart Tolle? Han skriver om ett "nytt" sätt att se på tillvaron. Jag vet inte om det kan hjälpa dig. Det har inte direkt hjälpt mig att må bättre men jag tror att det fått mig att fatta lite bättre vad som är fel. Du kan ju alltid prova en bok av honom.

Ja jag är expert på att dra undan folk, säkert sårat några på kuppen utan att det varit min mening för att jag inte har någon vettig förklaring, trist. Dom borde fått veta hur mycket man verkligen bryr sig, istället tar man det med sig själv.

Din avatar får mig btw att bli ännu mer depressed haha.

Det kan ju bli så. Har sagt till några jag stött undan tidigare hur det är, att det inte hade med dem att göra men att jag inte orkade ha kontakt just då. De har förstått och det känns skönt att ha fått det ur världen. Försöker att låta bli att göra sånt något mer för det säger ju sig självt att man aldrig kan bryta ensamheten eller komma folk nära om man drar sig undan i tid och otid.

Ja har haft den i evigheter, minns inte varför jag skaffade den ens. Bort med den. Den nya är lite mer gladlynt tycker jag eller vad säger du haha.

Ibland trivs man så sjukt bra själv att man tror att det är meningen med livet för att sen känna sig som den ensammaste jäveln på jorden, trots att man har vänner. Det är den där skiftningen som gör allt så fel men jag antar att det bara betyder exakt det man inte vill inse, att trots att folk sårar så behöver man dom. Att vara introvert har ju verkligen sitt pris, upp och ner, man vill bara hitta dom där som man känner sig bekväm med. Vänner som pojk/flickvän.

Men håller med om det där med sann lycka, den finns någonstans, man måste bara hitta sin egen lycka, den som passar just dig.

Tack för rådet, ska läsa boken!

Känner igen mig.

Var precis ute med vänner. Åt middag och drack några öl.
Nu när jag kommit hem, så känner jag mig som den ensammaste personen i världen. Samma sak när jag hade sambo.

Älskar att vara ensam, men samtidigt hatar att känna sig ensam.
Ibland undrar man hur många veckor det skulle ta, innan någon reagerade på om man levde eller inte. Själv gissar jag på månader...

Det är tyvärr lätt att återfalla i det om man har tidigare erfarenheter av depressioner eller nedstämdhet, och det i sig gör situationen långt mer komplicerad att arbeta sig ur. Men det är likväl det som behövs: arbete. Hårt arbete i vissa fall.


Vi behöver mer än materiell trygghet. Men det är en bättre början att ha jobb och bostad, än att vara utan. Men vi behöver positiva sociala kontakter, intressanta sysslor, ett socialt sammanhang, vi behöver känna oss behövda, önskade.

Men vad det är du saknar, ja det är svårt att svara på för en främling som mig utan insikts- och analysförmåga i din vardag. Men det är väl där allt ska börja kan jag tycka... i jakten efter vad som ska fylla tomrummet inom dig.


Jag känner igen mig, allt för väl. Även om jag just nu har en positiv period underligt nog. Den positiva perioden kan nog främst tillskrivas en viss person skulle jag tro.

Visst kan man känna igen sig, det är nog många som känner som dig. Man vill ha det perfekta livet. Det är bra att du försöker träna, det är bra för själen.

Ensamhet är nog det värsta man kan känna, även om man har massor av "vänner" Försök åk till platser du inte varit till, gör saker du inte brukar göra. Det är oftast kraven som fångar oss till den vi inte kanske vill vara? Försök bli vän med dig själv, ibland spelar det inte någon roll hur många vänner man har, om man inte är tillfreds med sig själv.

Besök en kyrka och finn tystnaden, menar inte att du måste vara kyrklig, men tyckte själv det kännes skönt en gång. Be att få prata men en kurator, det behöver inte vara så allvarligt för att få några tider. Anmäl dig till någon kvällskurs? Där kan man finna likasinnade och få ett annat perspektiv. Att skriva av sig är ett annat sett till självhjälp. Oj nu blev det mycket..

Lycka till.