Vad är det för fel på mig??

Tja!
Har alltid varit ganska ostabil psykiskt. Kan lätt gå från stark glädje till ångest, men ibland är jag "bara" deprimerad.

Sen jag började styrketräna seriöst, kan jag knappt tänka på nåt annat. Mår väldigt ofta dåligt/nojjar över att jag är svag/liten. Går ett pass dåligt kan jag få panikattacker. Känner mig nästan alltid stressad över att inte ännu vara så muskulös som jag vill vara. Tänker alltid att det är nåt fel på mig, "han växer ju mycket snabbare" osv...

Vet inte om den här stressen är farlig?? För nåra veckor sen fick jag en attack och kunde inte läsa/prata i några minuter. Förra natten vaknade jag och fick riktigt obehagliga overklighetskänslor. I natt vaknade jag flera gånger precis när jag somnat, med någon stark oförklarlig ångest.

Har dessutom väldigt dålig självkänsla och självförtroende. Vet inte om det kan vara boven, men har lågt testosteron som jag snart ska få veta om behandling är nödvändig för.

Tack på förhand! Alla spekulationer är uppskattade!
Mvh

Har du något mål i livet att sträva mot? Är du på rätt väg?

Om inte så har du en bra start, titta på dig själv. Vill du se snygg och vältränad ut? Är det dit din energi ska gå?

Eller...

Vill du ha inre välbefinnande och vara lycklig? Då riktas energi på det och lagomt på träning. Du mår inte bra inombords för att skalet ser bra ut. Utsidan har ingen betydelse om insidan mår bra.

Stress är något vi väljer själva. Det är inget som bara dyker upp och fångar in oss. Hur vi förhåller oss till saker, tankar och beteende orsakar stress. Det enda vi vet med säkerhet är att en dag så dör vi. Ska vi verkligen stressa fram den dagen? När vi stressar så tar celler livet av sig i kroppen. Ja du läste rätt. Så bokstavligen skyndar vi på det enda vi vet med säkerhet.

Lycka till på vägen! PM om du önskar något råd.
pz

Tack för att du tog dig tid att svara!
Vill ju ha både kropp och psyke.. Min dröm är att någon gång i framtiden kunna tävla med min fysik. Bodybuilding typ.

Men vill ju samtidigt må bra. Har alltid känt mig dålig på det jag gör, oavsett intresse. Får panik och känner mig värdelös. Har vart så sedan jag var runt 10, är 18 nu.
Mvh

Läs runt lite, se om bodybuilders verkligen "mår bra psykiskt". Även om alla är olika lagd beroendes på uppväxtmiljö så har jag en bild av att psykiska problem är vanligt i den sporten.

Just det här med att känna sig dålig. Jag är min egen största domare i alla sammanhang. Om jag aldrig är nöjd med mig själv och vad jag uppnått i livet så följer stress, ångest och oro som en vagn med bly jag behöver släpa runt på resten av livet. Kan jag acceptera att allting är precis som det ska vara, jag är varken bra eller dåligt, bättre eller sämre, jag är helt enkelt den jag är. En människa som alla andra.

Du kan välja. Antingen fortsätter du att slå på dig själv och lever kvar på samma plats som du alltid har gjort. Eller så väljer du att ta tjuren vid hornen. En tanke är bara en tanke, den kan aldrig skada om vi inte väljer att ge den kraft. Ett tankemönster kan forma min vardag och göra mig hängig. Det gör ont att slå på mig själv mentalt. Förtjänar jag verkligen det? Nej jag förtjänar bättre!

Upp med hakan. Du är värd allt fint livet har att erbjuda. Så om ditt huvud försöker säga annat, konfrontera tanken, var kommer den ifrån, finns överhuvudtaget belägg för den typen av självbestraffning. Är den orimlig så släpp den.

Lidandet grundar sig alltid i reaktionen på en situation, tanke eller känsla. Om jag aldrig reagerar på något så finns heller inget lidande. Reaktion är antingen med motvilja (stöta bort) eller begär (hålla fast). Det är vad vi kallar Egot/Personligheten vi byggt upp under livet. Det handlar och grundar sig i vad vi tycker om och inte tycker om.

Accepterar jag allt för vad det är utan att lägga det i ett fack med bra eller dåligt. Hockus pockus, väldmående kommer som ett brev på posten. Varje morgon jag vaknar.

Och framförallt. Nej det är absolut inget fel på dig! Det saknas bara närhet till ditt sanna jag. All fokus på utsidan skapar världens längsta halvmeter. Se inåt!

Hur jag ser ut ska aldrig kopplas till vem jag är eller hur jag mår. Lyckan kommer inifrån!

Just att bygga muskler är något som tar tid och kräver tålamod. Du kan gå ner 10 kg på 3 månader, men att öka 10 kg i muskler tar tyvärr mkt längre tid. Se din träning som en del av ditt liv, t.ex. sömn. Och på samma sätt som att man sover dåligt vissa nätter så har man dåliga träningsdagar ibland. Jag vet hur det känns att lämna gymmet helt missnöjd, men kroppen följer sina egna regler och man får leva med "nästa gång köttar jag på som Hulken!"

Gör dig själv en tjänst och ställ inte för orealistiska krav på dig själv. Sätt upp små mål för din träning t.ex. öka x kg i bänkpressen/benpress/chins varje vecka eller öka antalet set/reps. Träningen blir roligare när du märker av de små förändringarna istället för att bli deprimerad varje gång du ser dig själv i spegeln och inte ser ut som Arnold.

Det gäller inte bara träning men även allt annat i livet, visst ska man vara självkritisk och pusha sig själv men det finns en gräns för när det börjar bli för mkt och du verkar ha passerat den gränsen.

Jag har bulkat i snart 1år och gått upp 12kg i vikt, jag skulle kunna deppa över de där extra kilona som jag lagt på mig, men jag inser att under allt fett har jag resultaten som jag har kämpat för i 1år nu. Så allt som behövs är 3 månaders hardcore deff och jag är tillbaka på samma vikt som för 1 år sedan men denna gång har jag en snyggare och starkare kropp. Jag har redan märkt av bredare axlar, större biceps och bredare/kraftigare rygg.

Det är tufft men i slutändan brukar det löna sig.

Kul med någon träningsintresserad! Jo jag vet, har bulkat 8 månader och gick oxå upp runt 12kg. Ca 50/50 på fett/muskler(har lågt testosteron/längst ner inom normal). Hört från andra att jag blivit större, ser dessutom skillnad själv.

Det som att iaf jag mår skit är när man ser före/efter på kolozzeum/bbforum, och ser folk som tränat lika länge som än själv, och har fått betydligt bättre resultat. Vet att man inte ska jämföra med andra, men så svårt att inte må dåligt när man ger 110% och får ett resultat som någon annan får med lite sporadisk träning... Dock är man ju stolt att man endå kämpar på, aldrig att man ger upp, ska bli som arnold

Lycka till med din träning!