Titt som tätt får man frågan som i en del av det dagliga kallpratet men hur ärlig ska man vara egentligen? Standard svaret är ju "Jo då, livet rullar på" eller liknande men när man egentligen inte mår så bra, vad svarar man?
Kanske beror det på hur bra vän man är med personen?
Anledningen till att jag frågar är för att jag ofta känner att jag vill säga sanningen när någon frågar mig saker. Frågar någon om jag mår bra så känner jag mig falsk om jag säger att allt är kanon. Säger jag att det är "sådär" så frågar människan vad det kan vara men inte vill man uppehålla personen med ett personligt tal på en timme.
Har ni några reflektioner kring det här? Finns det fler som tycker att det är jobbigt att ljuga trots att det är en del av det sociala spelet?
Titt som tätt får man frågan som i en del av det dagliga kallpratet men hur ärlig ska man vara egentligen? Standard svaret är ju "Jo då, livet rullar på" eller liknande men när man egentligen inte mår så bra, vad svarar man?
Kanske beror det på hur bra vän man är med personen?
Anledningen till att jag frågar är för att jag ofta känner att jag vill säga sanningen när någon frågar mig saker. Frågar någon om jag mår bra så känner jag mig falsk om jag säger att allt är kanon. Säger jag att det är "sådär" så frågar människan vad det kan vara men inte vill man uppehålla personen med ett personligt tal på en timme.
Har ni några reflektioner kring det här? Finns det fler som tycker att det är jobbigt att ljuga trots att det är en del av det sociala spelet?
Folk frågar bara hur man mår som en social grej, ingen förväntar sig att få höra annat än bra och börja att lyssna på en livshistoria om allt. Man svarar bara "Jodå, bara bra, själv då?", vilket är samma svar man får om man frågor någon annan i sin tur.
Det är en artighetsfras!
När de frågar direkt efter att man träffat varandra svarar man alltid att allt är bra och frågar hur de själva mår!
- Hej hur är det?
- Det är bra, hur är det själv?
- Jo det är bra.
Artighetsfras helt enkelt.
Men när man pratat en stund kan man lätta på hjärtat, men aldrig under de första minuterna, den som frågat kanske inte själv mår något vidare och då är det rätt själviskt att dumpa över sina problem på den personen, eller kanske den måste vidare och då är det bättre att spara på samtalet så man slipper avbryta mitt i. Känn alltid av stämningen lite innan du går in på djupare vatten.
"tjenare steffe hur är läget? "
"nja inte så jävla bra alltså, knät är paj och lider utav depression, kan inte sluta gnälla och korna mjölkar surt"
"aha, fan vad synd. Men du! Vi hörs och du får krya på dig!"
En kollega svarade en gång "jotack, en dag närmare döden" med ett leende på läpparna, när jag frågade det. Fick mig faktiskt att skratta till, främst för att det var så oväntat. Vet att han mår sisådär, men gör ingen martyrgrej av det.
Handlar givetvis som vilken relation man har till personen i fråga. Om jag inte kan berätta för de som jag kallar för mina vänner att jag mår dåligt, så är det ingen riktig vänskap. Men samtidigt så har jag inget behov av att berätta om mitt välmående för främlingar/bekanta. Livet behöver inte vara rosenbad, men inte heller taggtrådar. Man väljer tillfällena efter situationen, helt enkelt.
Det beror på hur bra du känner personen. Om det är en person du träffar andra gången som frågar hur läget är kanske det inte är läge att börja vara ärlig och säga: inte bra, jag bråkar väldigt mycket hemma, osv. Det gör ett dåligt intryck och får dig att framstå som en gnällspik som bara söker någon som kan ta på sig psykologrollen. Om du känner personen bra kan du däremot ta upp det med denne vid ett annat tillfälle och inte när den frågar "hur är det?" för den frågan kommer alltid i början när man hälsar på varandra och då är det kanske inte det man vill höra en person som spyr galla över sitt liv, utan det kan du ta upp senare med en person du vill snacka med. Det är som sagt bara en artighetsfras. Men du behöver ju inte ljuga heller och säga "jodå, allting är toppen" när du egentligen mår skit. Du kan ju säga: jag håller fasaden uppe, själv?
Jo, jag vet att det är en "artighetsfras" men jag känner ändå någonstans att man vill säga sanningen.
Men tack för alla bra svar. Ändå bra att man fick det säkrare konstaterat att det alltid är en artighetsfras för jag kan få för mig att säga att jag mår skit ibland och man ställer då ofta personen i en jobbig sits.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
"
