Dåligt liv bättre än inget liv. Om rätten att skapa liv.

När man tänker på att skaffa barn genom adoption så utgår man från barnets bästa.
Vad som är barnets bästa lyder ju delade meningar om. Homosexuellt par? Ensamstående förälder?

Men detta handlar ju om barn som redan finns och där man försöker hitta bästa lösningen.

Hur är det med oskapade barnet? Är det inte bättre att bli till, födas och få möjligheten till ett liv än att inte bli till alls. Även om det sker via surrogatmoder, spermiedonation eller liknande där man inte vet eller kommer få reda på sin/sina biologiska föräldrar?

Om man i ett laboratorium framställer 10 barn (via ägg- och spermadonationer med surrogatmamma) som får växa upp på barnhem utan föräldrar. Är det då omoraliskt? De hade ju inte fått något liv annars och de har ju möjlighet att skapa ett bra liv. Om man skulle fråga dem när de är 18 så hade de förmodligen varit nöjda att de blev till.

I framtiden kan det ju bli lite aktuellt också man kommer kunna producera ägg och spermier från samma person.

Går man ytterligare ett steg så kan dessa foster växa i en konstgjord livmoder.
Dvs. en ensam man kan skaffa barn utan inblandning av en kvinna.

http://www.svd.se/kultur/understreck...en_3667360.svd
http://motherboard.vice.com/read/art...s-already-here

Det beror, dels på vilka liv barnen får (vilket i princip ej går att veta innan de har levt och/eller lever sina liv), dels på enligt vilken moralisk doktrin frågan ställs emot. Således går det ej att svara tydligt på frågan innan dessa faktorer är kända, om ens då. Dikotomin rätt/fel är i nästan alla sammanhang en grov förenkling av en problemställning och säger egentligen inte så mycket om sakfrågans komplexa dynamik.

Jag håller med om att det är bättre att bli till än att inte bli till.

Därav följer också att det INTE är omoraliskt att framställa dom där barnen i laboratoriet.

Men AVSIKTEN med det, kan ju ändå vara omoralisk!

Men vad är det man brukar säga, outgrundliga äro Herrens vägar!

Rubriken handlar om "rätten att skapa liv", ditt inlägg handlar om hurdan uppväxtmiljö man bör ge ett barn (och du har tydligen redan här utgått ifrån att det ej finns delade meningar om moraliteten kring barnaskaffande, vilket är fel). Bestäm dig, annars får du nog inga vettiga svar.

Jag bara berör bara uppväxtmijö i samband adoption, dvs. barn som redan finns.
Men hur menar du att jag utgår från att det ej finns delade meningar om moraliteten kring barnanskaffande?

Det är ju lite det jag vill diskutera.

Utveckla gärna för jag är lite novis på filosofi. Kom gärna med förslag på frågeställning om du tror att du förstår hur jag menar.

Tack

Vilken kärringaktig kommentar!

Det är bara en som har svarat seriöst och det är jag! Men tack så mycket, bussigt! "Jag förstår piken fast den är "fin"".

Du har tex skrivit, är det inte bättre att bli till, då uppfattar jag det som att det är din uppfattning och som en frågeställning men någon annan uppfattar det som att inget utrymme lämnas för någon annan uppfattning.

Du har inte befogenheterna att ge uttryck för dina åsikter på det sättet!

Det är menat som en frågeställning. Är den felaktigt formulerad? Vinklad?
Skulle jag skrivit. Vad är att föredra, att bli till eller inte bli till?

Det är bättre att inte bli till alls. Om man aldrig blir till far man aldrig illa. Blir man till kommer man däremot garanterat att fara illa.

Den är väl vinklad på så sätt att du talar om att detta är min åsikt. Vilket är helt okej i sammanhanget, du är ju inte någon politiker eller journalist eller advokat! (Eller det kan du ju vara, det vet ju inte jag, men alltså det är inte det sammanhanget.)

Det är ju inte så att man inte får ha en åsikt för då är det "vinklat"!

JA! Det är klart att det är!

Oroa dig inte för formuleringen du har bara halkat ur åsiktdkorridoren!

Man kan knappast kalla natalism för "halkande ur åsiktskorridoren", det är ju den attityden som 99.999% av människorna uppenbarligen har.

Var är det då skon klämmer?