Är moral subjektiv eller objektiv?

En fråga som har intresserat mig det senaste är som rubriken lyder; är moral subjektiv eller objektiv? Jag har försökt samla på mig information berörande frågan och även diskuterat ämnet med bekanta och de flesta talar för att moral är subjektiv och har ett antal argument som stödjer detta. Än så länge har ingen levererat ett övertygande argument som talar för att moral skulle vara objektiv.

Några av de mest förekommande argument som talar för att moral är subjektiv:
● Moral existerar inte i naturen. Man kan inte observera moral eller testa det i ett laboratorium. Moral är någonting vi människor har skapat och kan därmed inte vara objektiv.
● Moral skapas av ens egna idéer och principer, som för de flesta människor definieras av samhället du lever i. Samhället är i grund och botten skapat ur några personers syn på moral. En person uppvuxen i Sverige kan ha vid skild moralisk syn än en person uppvuxen i en by i Kenya.
● Om moral hade varit objektiv så hade vi människor varit mer eniga om frågor rörande lagar, politik och statsskick.
●Vår känsla av moral är ett system utvecklat av evolutionen, den kan alltså inte vara objektiv. Precis som immunförsvaret har utvecklats för att skydda oss mot infektioner så har moralen utvecklats som en byggsten för oss att mer naturligt kunna sammarbeta med andra människor.

(Ovanstående argument är tagna från olika personer och är endast deras egna skilda uppfattningar och teorier, därav kan man ifrågasätta trovärdigheten i dessa. Jag håller mig opartisk till ovanstående till dess att jag får bredare och nyanserad kunskap om ämnet.)

Det finns en del invändningar till ovanstående. Bibeln förespråkar att moral är objektiv. Bibeln avslöjar människans vilja i kriterierna om vad som är rätt och fel. Gud bestämmer alltså bedömningsgrunderna för den objektiva moralen. För en ateist eller en person som praktiserar en annan religion är detta inte ett övertygande argument.

Jag värdesätter alla uppfattningar jag kan få om ämnet. Så vad säger ni? Vad har ni själv för syn på moral? Tror ni moral är subjektiv eller objektiv? Hur ställer ni er till ovanstående argument, är de irrationella? Har de någon sanningshalt? Har ni några andra argument att komma med som stödjer det ena eller andra?

Vår upplevelse av moralen är subjektiv, men all upplevelse av allting är ju subjektiv så det säger ingenting alls om moralens egenskaper. Moral är objektiv, upplevelsen av den är subjektiv. Stenar är objektiva, vår upplevelse av dem är subjektiv. Förvirringen om detta är tyvärr mycket utbredd.

Moralens funktion, dess konsekvenser, existerar objektivt i form av mänskliga handlingar. Värderingar (både moraliska och ekonomiska, de är samma sak!) är ju per definition det som avgör varje individs val mellan ömsesidigt uteslutande handlingsalternativ i varje stund. Och vårt beteende är möjligt bara inom strikta objektiva ramar för vad som är fysiskt möjligt och evolutionärt möjligt att överleva och fortplanta. Moral är inte subjektiv i den meningen att vi skulle kunna hitta på vilken moral som helst, såsom vi kan hitta på vilken saga som helst, och ändå kunna överleva i verkligheten. Somlig moral dödar, och är man död har man ingen moral längre, man väljer inte längre mellan olika handlingsalternativ. Jämför med vilket annat kroppsligt organ som helst. Moral utvecklas pa samma sätt.

Antingen så förstår jag inte frågan, eller så är svaret för mig så självklart att jag inte förstår varför du ens ställer frågan.

Moral är ett slags betygsystem, hur "god" eller "ond" en människa är. Det bestäms efter hur väl en människa förhåller sig till etiska normer. Hög moral = god människa. Låg moral = dålig/ond människa. Vem avgör vem som är en god respektive ond människa? Just det - andra människor. Det är alltså en subjektiv åsikt. Ergo, en människas moral är subjektiv.

Frågan är vad man menar med 'objektiv' moral. Termen haltar en hel del. Man kan säga att det egentligen inte kan finnas någon objektiv synpunkt över huvud taget, eftersom all erfarenhet är subjektiv. Alltså kan det inte existera någon objektiv moral.

Men om man med objektiv moral menar att moralen är mellanmänsklig, och försöker vara mer allmänmänsklig än helt individuell och egoistisk, så ligger det ju i moralens och etikens natur. Själva ämnet för moralen är ju tumregler och annat för hur varelser ska bete sig mot varandra. Så i den meningen kan det inte finnas någon subjektiv moral.

Moralen ar varderingen som avgor valet av handling. Mansklig handling ar i hogsta grad fysiskt konkret objektiv. Det ar hur man ror sin kropp. Man kan inte vardera andra manniskor eller foremal, utan bara vad man gor (med dem).

Subjektiv vs objektiv är (enligt mitt förmenande), i metafysisk (ontologisk) mening, en falsk dikotomi. Det som dock, i en mer vardaglig och trivial mening, kan föreligga är att en grupp människor är mer eller mindre överens om något samt att det är vissa fenomen som enkom kan erfaras av den enskilde så som t ex vissa mentala tillstånd etc. Då kan man kalla det man är överens om för objektivt och det man endast kan erfara själv för subjektivt. Således kan inte, enligt detta synsätt, moralen/etiken vara varken subjektiv eller objektiv, utan helt enkelt enbart något som man är mer eller mindre överens om mot bakgrund av olika perspektiv, kunskaper, känslor, erfarenheter etc. Vidare kan väl tilläggas att rätt/fel-dikotomin som ofta upprätthålls i olika sammanhang är en grov förenkling av olika företeelser. Men det är en annan historia.

Jag tror att du är inne på en tredje betydelse hos 'objektiv' där (än de två helt olika jag tog upp). Det visar att objektivitet är ett väldigt besvärligt koncept.

Viss moral är nog en kombination av subjektiv och objektiv samverkan.

När människan fungerar bra med naturen/omgivningen och naturen/omgivningen bra med människan, då mår vi bra ur den aspekten och får positiva känslor.


Jag kan tänka mig att många spelregler är omedvetna och inlärda/medfödda beteenden som uppstått under livets resa sedan begynnelsen.

Moral är objektiv. Ett exempel är att alla kännande organismer har en immanent strävan att undvika smärta. Detta betyder ur ett objektivt perspektiv att det är omoraliskt att förorsaka lidande hos andra livsformer. Dessvärre så har den enskilda varelsen även en självbevarelsedrift vilket betyder att viss proportion av smärta alltid kommer att förekomma i tillvaron, men förståelsen att allt levande vill uppleva god hälsa indikerar att moral som sådan är objektiv.

Att en organism upplever smärta vid risk för vävnandsskada eller död är inte desamma som att att det existerar en objektiv regel som säger att organismer ej får hamna i situationer där sådana uppkommer. Det säger bara just det du sa i första frasen, dvs att organismen försöker undvika sådana situationer. Smärta, lidande, njutning och vällust har således inget med moral att göra. Däremot är det säkert många individer som anser att det är förkastligt att utsätta en varelse för lidande eller rent av död en. Det betyder inte att det står inskrivet i någon ontologisk runsten att så ej får ske. Att det enligt lagen och de flestas tyckande och känslor ej är efterstävansvärt att göra så innebär bara att vi har en välfungerande empati.

Med premissen att alla kännande varelser vill må bra samt undvika lidande uppkommer en moralisk gradlinje. Tänk dig en skala som är polariserad med välbehag/smärta; högst upp på skalan så finner vi handlingar som resulterar i välbehag/lust och i botten smärta/lidande. Utifrån denna metodik så kan man objektivt mäta hur pass moralisk eller omoralisk en handling är.

I dagsläget finns det inga metoder att mäta smärta/välbehag på detta sätt, men det betyder inte att det är omöjligt. Sedan så måste man även ha i åtanke att alla upplever intensiteten av känslorna olika. Detta betyder t.ex. att det i högre grad är omoraliskt att slå ett barn med med kraften x än vad det är att göra detsamma mot en fullvuxen man - dvs på grund av att barnet upplever större smärta än mannen av handlingen.

Jag skulle vilja säga att det finns både objektiv moral och subjektiv.
Med det menar jag att det finns "värderingar" mänskligheten alltid verkar ha varit överens om.
Dvs vissa grundläggande saker. Antropologin kallar vissa av dem universellt kulturella konstanter, eftersom de uppträder i de flesta grupper.

Men var dess tar slut och senare, individuellt eller socialt skapade värderingar, vet jag inte.

Mest grundläggande kan kanske sägas olika sk tabun vara, tillsammans med dess motsats: noa.
Dvs vad är tillåtet och vad är inte tillåtet.

Där ser vi att mord alltid varit tabubelagt. det innebär inte att dödande alltid varit taubelagd, men mord (utan socialt stöd) har alltid varit tabubelagt

samma sak med våldtäkt. Även det extremt tabubelagt i alla kulturer. Men även där finns det olika sätt att luckra upp. Men som o mordexemplet kan det tabuet bara brytas efter socialt godkännande.

det är kanske heller inte rätt att mena att djuren inte har värderingar. Kanske inte som vi känner till, bga kommunikationsproblemen, men även där verkar i vissa exempel tabun finnas. Även mord undviks där, särskilt i social kontext, dvs högre stående djur med stark social sammanhållning.
Vi har dock en stark drift att försöka förklara allt "djuriskt beteende" som styrt av sk instinkter.

Vi kan även se en "universell"t" samförstånd rörande sånt som "moralisk utveckling" eller"-nivåer". Alla kulturer gör en skillnad mellan högre moral och lägre moral. Skillnaden mellan "djuriskt" beteende och "civiliserat" beteende.

Sen finns kanske en genetisk förklaring också.
Det finns en personlighetspsykologisk skala mellan sk "intrinsikal" religiositet och exintrikal religiositet. Den intrinsikala religiositeten beskrivs oftast i positiva termer, till skillnad från den andra. Även här finns det en sk utvecklingsaspekt där den intrinsikala varianten ses som den "förfinade" varianten. Den mera utvecklade. Denna kopplas till sådant som tex religioners mål och deras arketypiska förebilder är ofta speglingar av sådan.
Så även detta kan ses som tecken på en grundläggande objektiv moral.

Vi har även teorierna om den sk konventionella moraluppfattningen.
Där skalan går från pre-konventionell moral till post-post-konventionell moral.
Men denna är inte "utvecklingsbaserad, utan normalfördelad.

Det ger också fingervisningar om en grundläggande moraluppfattning.

Dvs det jag menar är att mänskligheten är begåvad med en grundläggande moral, att det alltså finns en objektiv moral. Men vår mänsklighet, vår intelligens, tillåter oss att spekulera kring den, att finna "utvägar" så vi kan "göra fel" men ändå bli godkända.
Dvs det är fel att mörda. Vi känner det ända in i märgen - men pga vår intelligens kan vi försvara en sådan handling iaf.

De användare vi här i tråden sett pratat sig varma om en subjektiv moral är alla svårt aspergerssjuka. De har inet den normala kontakten med sitt nervsystem som vi friska har. De är oförmögna att känna känslor etc. För dem är universum ett relativistiskt, nihilistiskt universum och de handlar "rätt" inte pga en djupt liggande kunskap om vad som är rätt eller fel - utan de handlar "rätt" för att någon sagt åt dem (pre-konventionell moral).
Hitler-Tysklands läkare, som utan känslor utförde de grymmaste experiment, de var också aspergerssjuka.