Vet att jag kommer att dö men tänker inte på det, beror det på ignorans?

Jag tänkte sova efter en lång dag i skolan men kunde inte av hjärtklappningen jag fick och mina tankar samtidigt som jag sov, så jag tänkte att "hjärtat kanske kommer att stanna nu, nu, nu, nu " osv så jag blev rädd och slutade att halvsova för att få stopp på det och pröva att sova lite senare.

Så när det skedde så började jag plötsligt att tänka på att jag verkligen verkligen verkligen inte vill dö idag, jag började tänka på det småa sakerna som jag upplevt och som betytt mest, till och med mer än de stora fina sakerna jag upplevt. Kom på att tänka på en söt tjej som flörtat med mig fast som jag inte vill komma i kontakt med för att jag är konstig på ett positivt sätt och såg ögonblicken då jag såg henne sist och från början. Konstig känsla.

I vanligtvis så tänker jag att "jag kommer aldrig att leva för evigt", och sedan slutar jag att tänka på det me och när jag halvsov nyss så tänkte jag på att den dagen som jag dör kommer att vara den dagen då jag tänker att det är nu, just i nuet. Så massa tankar dök upp om jag har levt tillräckligt eller om jag kunde ha levt lite annorlundare och fick panik av att jag kunde ha levt bättre men aldrig fick göra det, samtidigt som det bara kändes så tomt...

Hur tänker ni? Inser ni att ni också kommer att dö en dag? Vad tänker nu angående det? Tänker ni på vad ni ska uppleva innan ni dör? Vad händer om ni aldrig lyckas uppleva det ni drömt om?

Jag är enbart tacksam för att jag fick uppleva de hela & vara medveten en tid.. dö & dö, återgå till det man en gång var skulle jag säga! Gästspela lite på jordens yta är ett fint privilegium!

Ta en dag i taget och skit i resten?

Kan bara hålla med dig.

https://www.youtube.com/watch?v=68hkZf-ugBc

Jag vet inte om det är så stor skillnad på döda och levande ting. I vilket fall förnekar jag inte döden, det känns givet att min kropp kommer stanna. Däremot är jag osäker på om jag är rädd för döden och förnekar det, eller om jag inte är rädd alls.
Nä. Nu för tiden ser jag inte "mig" som någon kontrollerande enhet. Jag slutade låtsas att mina tankar om hur verkligheten bör vara, är bättre än hur verkligheten faktiskt är och sen dess har såna funderingar blivit mindre och mindre vanliga.

Det som händer verkar alltid vara det mest passande. Det händer förstås omständiga och jobbiga saker ibland, men om det aldrig gjorde det hade upplevelsespektrumet varit mindre och det verkar som att alla önskningar om verkligheten förminskar den på något liknande sätt. Kort sagt så önskar jag inte att jag aldrig mer spiller ut kaffet, oavsett vad det innebär. Förutom om det nu råkar bli så förstås, det hade varit en intressant upplevelse i sig. Kanske låter konstigt.
Jag får i princip anstränga mig för att minnas drömmar nu för tiden. Det jag upplever verkar snarare vara en dröm.

Jo, jag kommer ihåg att jag hade tankar om att vara ekonomiskt oberoende, och det låter ju ganska trevligt fortfarande när jag tänker på det. Däremot tvivlar jag på att det skulle överleva en granskning. Pengar är ingenting jag bryr mig om alls, det jag vill är att slippa känna krav på mig, men jag tvivlar på att de krav jag tänker mig är något verkligt så rent spontant borde inte ekonomisk frihet göra någon skillnad.

Om jag inser att jag kommer dö? Ja, är inte det ganska självklart? Hur är det något man inte skulle kunna inse?

Mina tankar ang det? Inga tankar alls, det är bara så det är, det är inte så mycket att grubbla över.
Har aldrig förstått varför döden är något som folk är rädda för. Sen att jag inte vill dö idag, det är en annan sak, men det är aldrig något jag fruktat eller något som har hållit mig sömnlös.

Och nej, har i nuläget inte en sk "bucket list" av saker jag vill uppleva innan jag dör, visst skulle jag vilja se mer av världen, men just nu så vet jag inte exakt vilka platser jag vill se.

Skulle du inte vilja komma i kontakt med någon tjej som du inte vågat dig på, någon du kännt, sett ofta men inte vågat prata med? Om du är en hetero kille nu då. Göra något spontant för sakensskull?