Citat:
Ursprungligen postat av Un Perro
Min definition av patriarkat är nog den vanliga, ett samhälle där makten ligger hos männen och flyttas ner från äldre män till yngre generation och på så sätt går makten i arv. Tror att nepotism är vanligare än ren patriarkatism. Så man kan ligga gärna säga att vi lever i nepotisk samhälle, som ej är könsbetingat.
Ja, nepotismen är definitivt utbredd, men enligt min åsikt i kombination med patriarkaliska värderingar. Du vet - sonen som ska ta över familjeföretaget och föra namnet vidare. Det här är ju inga absoluta regler, det finns gott om undantag, men jag tycker ändå att det är tydliga tendenser på att dessa värderingar inte har försvunnit.
Citat:
... men det finns en klar koppling mellan det mansdominerade samhället och kristendomen. Det mesta tyder på att samhällena innan detta var betydligt jämlikare. Med det sagt vill jag hävda att genustänkade knappast varit en integrerad del av alla hiearkier. Endast på senare tid.
Ny tanke: Feminismen borde inrikta sig på att störta kyrkan istället. Hehe, där blir det nog en ny tråd av Un Perro snart.
Ja, här håller jag med. De moderna religionerna är definitivt antifeministiska och i vissa fall t o m kvinnoföraktande. Här i Sverige fokuserar vi gärna på islam som har många skräckexempel på ruggig kvinnosyn, men kristendomen och judendomen går absolut inte fria i sammanhanget. Skulle vi tillämpa Bibeln lika bokstavstroget som Helge Fossmo och pastor Phelps vill göra, vore vi inte ett dugg bättre än de muslimer vi älskar att förfasa oss över.
Och jag håller även med dig om genustänkandet kanske inte funnits i alla hierarkier i alla tider. Det var slarvigt uttryckt av mig, jag menade hierarkier i historisk tid, från vikingatiden och framåt. En hel del tyder på att hela järnåldern var starkt patriarkalisk, medan bronsåldern ska ha varit mer av ett matriarkat men det finns ju inga skriftliga dokument från dessa perioder.
Citat:
Jag är en av de som hävdar att alla människor är kapabla till mord om bara rätt faktorer finns. Eller för den del våldtäkt.
Här håller jag också med. Jag tror att omständigheterna skapar gärningsmännen(-kvinnorna), även om personer med tveksam uppväxt givetvis har sämre odds.
Citat:
Medfödda biologiska könsroller:I den miljö som i princip hela vår evolution ägt rum, jägar-samlar samhället, hade män och kvinnor antagligen vissa uppgifter...
Kanske var det så som du skriver, kanske inte. På senare tid har man omvärderat vissa gravfynd som vid tidigare undersökningar rutinmässigt bedömts efter den stackars uppgrävda stenåldersmänniskans könstillhörighet. Det har varit vanligt att exempelvis vapen som hittats vid en kvinnas sida automatiskt tolkats som enbart en symbolisk gåva att ta med på färden till andra sidan, medan samma vapen vid en mans sida slentrianmässigt ansetts vara hans eget jakt- eller krigsvapen från jordelivet. Med våra moderna värderingar har vi helt enkelt utgått från att en stenålderskvinna knappast jagade eller krigade. På samma sätt har kanske en ränsel för samlande av mat ansetts varit kvinnans normala arbetsredskap, medan det för mannen var en matsäck att ta med som färdkost. Men han kanske också samlade nötter när han levde? Vem kan säga att han aldrig gjorde det?
Det här är ju egentligen inte mer sant än andra tolkningar. Hur det verkligen var, får vi nog aldrig veta. Men det kan ge en liten tankeställare om hur vi färgas av den värld vi själva lever i, och att allt kanske inte är exakt vad det ser ut att vara vid första anblicken.
Citat:
Mer personligt. De kvinnor jag känner har alltid sagt att de aldrig skulle kunna tänka sig en man som var dummare än de själva. Medan många män jag känner skiter ganska mycket i det, och tittar på bröst och rumpa istället. Skulle detta beteende vara kulturellt? Nu pratar jag naturligtvis i generella termer, vilket man måste göra. Individuella avvikningar är förstås vanliga. Är det könsroller och inte testoseron som gör män mer aggresiva?
Nej, jag vill heller inte ha en korkad man. Men jag skulle heller aldrig kunna respektera en man som struntar i hur korkad hans partner är. Män i väst tittar på bröst och rumpor, det är sant. Men japanska män går ofta igång på nackar och tycker att bröst är ganska osexigt. Ju mindre av den varan, desto bättre. Och många afrikanska män vill ha frodiga, snudd på feta kvinnor med rejäla dallrande bakdelar.
Detta enligt olika ideal idag. Som du vet, har kvinnoidealet sett helt annorlunda ut i Sverige (och förmodligen även i andra länder) under andra tidsperioder än vad det gör idag. Av den anledningen tror jag att de utseenden, kroppsdelar och signaler som tänder oss idag, till stor del är inlärt beteende. Det är antagligen biologiskt att vi ska reagera på
någonting - men föremålen växlar, så att säga. På 1700-talet var det en pudrad och gråtmild man i lockperuk, sidenrosetter, högklackat och spetsar som fick de livstyckesnörda damerna att svimma av andnöd. Idag har just den manstypen kanske inte riktigt lika stor framgång hos det täcka könet - men vem vet, det kanske återkommer?
Citat:
Dit jag egentligen vill komma är att 'feminismen' gör ett stort fel när de hävdar att män och kvinnor är likadana, att vi endast är som vi är p.g.a av samhällets strukturer.
Alltså, jag tror heller inte att män och kvinnor är identiska på något sätt, men å andra sidor är faktiskt inte alla kvinnor likadana heller. Det är rätt meningslöst att förutsätta att kvinnor är på ett visst vis, på grund av sitt kön. Det slår ändå fel så ofta att fördomarna gör mer skada än nytta. Därför vill jag heller inte att någon utgår från någon sorts mall och tillskriver mig egenskaper som jag saknar. Eller ännu värre - utgår från att jag saknar vissa talanger för att jag är kvinna.
Jag ser på mina barn, som är av olika kön, att deras likheter som syskon är mycket större än skillnaderna mellan könen. Och själv är jag väldigt lik min far, både till utseende (fast jag har inte helskägg) och egenskaper. Vem av oss är det då som har "fel" egenskaper? Är det han som är kvinnlig, eller jag som är manlig? Eller kan det vara så att vi besitter ett gäng egenskaper som trots allt är ganska könsneutrala?
I min bekantskapskrets har jag sett många exempel på hur vi behandlar pojkar och flickor olika, ställer olika krav på dem och tolkar deras beteenden olika. Som när en väninna till mig satt med sin lille son i väntrummet på BVC. Pojken tog en docka ur leksakslådan och lade den i en dockvagn och körde runt.
-Oj vad fint, sa min väninna, är dockan ute och kör bil?
En bagatell - men ändå ett exempel på hur lätt det är att vi väljer att tolka en pojkes lek på ett visst sätt utifrån hans kön. Att pojken lekte att han drog barnvagn med en bebis var tydligen helt uteslutet. I mammans värld måste det ju handla om en bil.
På samma sätt ursäktar vi små pojkars våldsamma beteende mer generöst än flickors. En aggressiv flicka väcker mycket mer uppmärksamhet än en pojke som uppför sig likadant. Hon anses ha större problem, för det vet man ju hur pojkar är. Det som anses vara ett problembeteende hos en flicka, räknas som normalt för en pojke. Hårdraget, visst. Men tendenserna är tydliga.
Och det här uppfattar givetvis barnen väldigt tidigt. Ett barns viktigaste egenskap är att kunna anpassa sig till omgivningen och smälta in i gruppen. Det är rätt självklart, rent biologiskt, att de snappar upp minsta tecken på hur de förväntas bete sig. Den driften tror jag är betydligt starkare än något medfött intresse för bilar.