jag lider sedan 20 år tillbax av svåra depressioner, har diagnostiserats som mano-depressiv, för när jag inte faller ner I Helvetet kan jag gå på övervarv och bli jättelycklig enbart over att få ett leende eller trevligt samtal med en främling !
Tyvärr är det de djupa depressionerna som skapar svåraste konsekvenserna.
1. För varje gång de kommer tillbaka så blir de värre än föregående
2. I regel 1-2 svåra depressioner per år
3. Trots att jag står på antideppressiv medicin kommer skiten over mig ändå,
är det för att jag dricker dagligen som medicinen ej skapar ett tätt skydd,
eller är det så att utan medicament skulle de bli ännu värre o längre !?
4 Misstänker att det var mitt haschmissbruk som skapade eländet för 20 år sedan,
samtdigt som det under en tid kunde bota mig fr depressionerna (?!?!?!?!?)
När man är där finnes det en 150 % garanti att man aldrig kommer att hitta ut, nu sist var denna skit 5 månader over mig, och jag blev efter med räkningar, hamnade hos kronofogden, fick ohyra I lägenheten pga oförmåga att städa samt håll I Er: duschade ej på 3 månader, och drack 14 starköl om dagen för att lindra med resultat att ångesten blev ännu värre !
Dessutom I deppen ingick en total omöjlighet att kontakta psykiatrin, vänner, Akutpsyk,
Mentalsjukhus. Jag hade noll kontakt med inre känslogivning, ej kunde gråta. Ingen kunde förstå mig, eller ens ville förstå. Detta är enligt min mening det Totala Verkliga
Helvetet. Det är därför typ som folk hÄnger sig inne på en psykavdelning eller tar livet av sig ngn annan stans.
Min fråga nu, är det ngn mer här inne som har upplevt likadant ? Jag är mkt rädd för att
detta är så svårt att folk medvetet eller omedvetet skjuter detta ifrån sig.
Vad bör göras för att ta sig ur detta dilemma och förmå personal inom såväl sluten som
öppenvårdspsykiatrin, samt präster och socialen och Andliga ledare kan begripa detta.
Mina svåraste visioner har varit typ läkare och personal som ej SER mitt Helvete utan
med kroppsspråk och ansiktsuttryck behandlar mig enligt "löpande-bands-principen" typ:
"detta är bara mitt jobb jag vill gå hem snart" Har själv med egna ögon sett o upplevt detta förhållningssätt. Samtidigt skulle ngn ge mig en kram eller bry sig så skulle
mitt pansar ej släppa in detta..
Slutsats: Vi bör ha dödshjälp I vårt land som oxo inkluderar kroniska svåra depressioner. Jag varken vågar eller har kunskapen att fixa en suicidal utväg, min värsta mara är att jag kaster mig framför ett tåg och överlever med armar o ben avklippta - ett ÄNNU värre Helvete alltså !
VAd tycker Ni som laser, frågan är värd att hamna I belysning och debatt !
Tack för Ordet (idag nyuppstigen ur helvetet genom ett miraker, men nästa gg kanske
jag för evigt stannar där....)
Pandorak
Tyvärr är det de djupa depressionerna som skapar svåraste konsekvenserna.
1. För varje gång de kommer tillbaka så blir de värre än föregående
2. I regel 1-2 svåra depressioner per år
3. Trots att jag står på antideppressiv medicin kommer skiten over mig ändå,
är det för att jag dricker dagligen som medicinen ej skapar ett tätt skydd,
eller är det så att utan medicament skulle de bli ännu värre o längre !?
4 Misstänker att det var mitt haschmissbruk som skapade eländet för 20 år sedan,
samtdigt som det under en tid kunde bota mig fr depressionerna (?!?!?!?!?)
När man är där finnes det en 150 % garanti att man aldrig kommer att hitta ut, nu sist var denna skit 5 månader over mig, och jag blev efter med räkningar, hamnade hos kronofogden, fick ohyra I lägenheten pga oförmåga att städa samt håll I Er: duschade ej på 3 månader, och drack 14 starköl om dagen för att lindra med resultat att ångesten blev ännu värre !
Dessutom I deppen ingick en total omöjlighet att kontakta psykiatrin, vänner, Akutpsyk,
Mentalsjukhus. Jag hade noll kontakt med inre känslogivning, ej kunde gråta. Ingen kunde förstå mig, eller ens ville förstå. Detta är enligt min mening det Totala Verkliga
Helvetet. Det är därför typ som folk hÄnger sig inne på en psykavdelning eller tar livet av sig ngn annan stans.
Min fråga nu, är det ngn mer här inne som har upplevt likadant ? Jag är mkt rädd för att
detta är så svårt att folk medvetet eller omedvetet skjuter detta ifrån sig.
Vad bör göras för att ta sig ur detta dilemma och förmå personal inom såväl sluten som
öppenvårdspsykiatrin, samt präster och socialen och Andliga ledare kan begripa detta.
Mina svåraste visioner har varit typ läkare och personal som ej SER mitt Helvete utan
med kroppsspråk och ansiktsuttryck behandlar mig enligt "löpande-bands-principen" typ:
"detta är bara mitt jobb jag vill gå hem snart" Har själv med egna ögon sett o upplevt detta förhållningssätt. Samtidigt skulle ngn ge mig en kram eller bry sig så skulle
mitt pansar ej släppa in detta..
Slutsats: Vi bör ha dödshjälp I vårt land som oxo inkluderar kroniska svåra depressioner. Jag varken vågar eller har kunskapen att fixa en suicidal utväg, min värsta mara är att jag kaster mig framför ett tåg och överlever med armar o ben avklippta - ett ÄNNU värre Helvete alltså !
VAd tycker Ni som laser, frågan är värd att hamna I belysning och debatt !
Tack för Ordet (idag nyuppstigen ur helvetet genom ett miraker, men nästa gg kanske
jag för evigt stannar där....)
Pandorak
