Svår Depression

jag lider sedan 20 år tillbax av svåra depressioner, har diagnostiserats som mano-depressiv, för när jag inte faller ner I Helvetet kan jag gå på övervarv och bli jättelycklig enbart over att få ett leende eller trevligt samtal med en främling !

Tyvärr är det de djupa depressionerna som skapar svåraste konsekvenserna.

1. För varje gång de kommer tillbaka så blir de värre än föregående
2. I regel 1-2 svåra depressioner per år
3. Trots att jag står på antideppressiv medicin kommer skiten over mig ändå,
är det för att jag dricker dagligen som medicinen ej skapar ett tätt skydd,
eller är det så att utan medicament skulle de bli ännu värre o längre !?

4 Misstänker att det var mitt haschmissbruk som skapade eländet för 20 år sedan,
samtdigt som det under en tid kunde bota mig fr depressionerna (?!?!?!?!?)

När man är där finnes det en 150 % garanti att man aldrig kommer att hitta ut, nu sist var denna skit 5 månader over mig, och jag blev efter med räkningar, hamnade hos kronofogden, fick ohyra I lägenheten pga oförmåga att städa samt håll I Er: duschade ej på 3 månader, och drack 14 starköl om dagen för att lindra med resultat att ångesten blev ännu värre !

Dessutom I deppen ingick en total omöjlighet att kontakta psykiatrin, vänner, Akutpsyk,
Mentalsjukhus. Jag hade noll kontakt med inre känslogivning, ej kunde gråta. Ingen kunde förstå mig, eller ens ville förstå. Detta är enligt min mening det Totala Verkliga
Helvetet. Det är därför typ som folk hÄnger sig inne på en psykavdelning eller tar livet av sig ngn annan stans.

Min fråga nu, är det ngn mer här inne som har upplevt likadant ? Jag är mkt rädd för att
detta är så svårt att folk medvetet eller omedvetet skjuter detta ifrån sig.
Vad bör göras för att ta sig ur detta dilemma och förmå personal inom såväl sluten som
öppenvårdspsykiatrin, samt präster och socialen och Andliga ledare kan begripa detta.

Mina svåraste visioner har varit typ läkare och personal som ej SER mitt Helvete utan
med kroppsspråk och ansiktsuttryck behandlar mig enligt "löpande-bands-principen" typ:
"detta är bara mitt jobb jag vill gå hem snart" Har själv med egna ögon sett o upplevt detta förhållningssätt. Samtidigt skulle ngn ge mig en kram eller bry sig så skulle
mitt pansar ej släppa in detta..

Slutsats: Vi bör ha dödshjälp I vårt land som oxo inkluderar kroniska svåra depressioner. Jag varken vågar eller har kunskapen att fixa en suicidal utväg, min värsta mara är att jag kaster mig framför ett tåg och överlever med armar o ben avklippta - ett ÄNNU värre Helvete alltså !

VAd tycker Ni som laser, frågan är värd att hamna I belysning och debatt !
Tack för Ordet (idag nyuppstigen ur helvetet genom ett miraker, men nästa gg kanske
jag för evigt stannar där....)

Pandorak

Vilken medicin äter du? Kom ihåg att läkare i regel börjar med det allra mildaste, för att sedan gradvis öka styrkan och byta till aningen kraftigare mediciner. Byt läkare också. Du trivs uppenbarligen inte med den du har nu. Leta upp en privatläkare som kan knyta en närmare relation med dig.

Medicin är inte svaret för alla (beror på vad depressionen beror på), men det kan, tillsammans med andra åtgärder, vara en metod för att hamna på rätt spår igen.

Jag tror verkligen inte att ditt haschmissbruk för 20 år sedan är orsaken. Att du däremot dricker varje dag kan säkerligen ha en inverkan. Hur mycket dricker du i dagsläget?

Du nämner också ångest. Har du detta också? Vad känner du är mest påtagligt? Ångesten eller depressionen?

jag ser verkligen inget annat större problem än ditt drickande just nu.
din första fråga var om drickandet påverkar medicineringen och det är precis vad det gör.
har själv ätit SSRI och varit alkoholiserad under tiden, då hjälpte medicinen föga eftersom alkohol är en extremt neurotoxisk drog som pajar hjärnan och håller ditt serotonin och dopamin nere i fotknölarna, vilket skapar en ond cirkel där de enda stunderna du mår bra är när du är kraftig berusad.
skär ner på drickandet och fokusera extra mycket på det.
du kan dricka, men håll det till en gång i veckan max!
alkohol skapar extremt mycket ångest och depression, jag vet själv hur det är att vara alkoholist, man ser verkligen inte gräset och träden grönska, man hör inte fåglarna sjugnga osv, och solskenet sticker ju bara i ögonen när man är bakis, visst?

när du gjort dej av med ditt destruktiva drickande återstår depressionen och ångesten, det är en självklarhet och det förstår och vet jag. men du kommer inte vara lika dålig, och du kommer ha mer kraft och styrka att ta dig ur episoderna, samt du kommer få lättare att tänka konstruktivt och logiskt kring din situation.

jag har också erfarenhet av många års ångest framför allt (och missbruk), jag har också varit djupt deprimerad ett par 3-4 ggr i mitt liv. jag är 30 år gammal idag. PM'A om du vill snacka!

ha det bra!

Hej! att lida av bipolär-sjukdom är tufft. Ni personer är mycket mer sensitiva och lever ett mer känslomässigt liv än andra. Lyssnade på Simon Kayage, sommarpratarna i p1. Det finns studier och det finns ett samband mellan väldigt kreativa människor och de som har bipolär-sjukdom. Den del som reglerar sinnesintrycken "thalamus" i hjärnan släpper in mer. Allt blir mycket intensivare och kraftfullare. En negativ tanke för en mano-depressiv är som 10-gånger kraftfullare än för en frisk person men det positiva är det motsatta, när ni mår bra är ni verkligen lyckliga, euforiska.

Tänk om det är så att de som är väldigt kreativa bara klarar av att hantera de extra sinnesintrycken bättre än de manodepressiva personerna. Om så är fallet finns det ju ett hopp att allt kan bli bra. Istället för att se det som en börda så kan man istället se det som en gåva. När manierna slår in så får ni en superhjärna som ser saker som andra inte ser...

Har tanken slagit dig, att du kanske lever ett mycket mer känslorikt liv än andra?

Absolut något som bör diskuterar här och på andra ställen!

Javisst. Många som tar livet av det gör det ju för de mått dåligt oftast länge, de har sökt hjälp inte blivit bättre, sökt kontakt/förståelse/medkänsla/värme från vänner anhöriga kanske med osv Men inte fått det alternativt inte så mycket av det som de behöver. (Folk är generellt sett ytliga-eller vill va ytliga och det ska mest vara muntert och glatt. Att lyssna o bry sej om ngn som mår dåligt finns det liksom inte värst mycket intresse av) Och att de inte kan fungera. Klara det praktiska ens hemma, inte knappt ens orkar med sin hygien, tandborstning osv. Jag förstår till fullo varför vissa inte orkar kämpa och tar tillslut sitt liv. Det är inte en lösning eller ett sätt att fly från ansvar det är ett sätt att slippa lida.

Psykvården och löpande band principen och att man tydligt märker läkarnas inställning-absolut! Jag har träffat flera sådana, alldeles för många. Även om några oxå varit bra, väldigt bra. Och om man har förmåga att "sätta upp fasad" (ofta gör de som mått dåligt länge det tror jag-för annars funkar det inte o leva helt enkelt-man kan inte gå runt o gnälla o lipa hela tiden typ) Blir man mer misstrodd. Jag är en sådan patient. Alla klarar inte o "bita ihop" (dvs så det inte syns på tex mimiken, man börjar ej gråta när läkaren frågar hur man mår egentligen osv ) i så pass dåligt mående även om de skulle vilja. Har man stor självbehärskning kan man verka stark o må mycket bättre, fast man är helt förstörd inuti o mår otroligt dåligt.

Jag har själv lidit av kronisk depression i nu över 20 år. Även om den inte varit djup jämt det har gått upp och ner, men en lindrig men NOG så jobbig deppression (och nog även släng av PTSD) har funnit HELA tiden. Dystymi. Den kunde jag inte medicinera emot, däremot hjälpte medicin mot den medelsvåra o djupaste deppen. Det var UNDERBART! Men efter två år slutade den hjälpa och har sedan dess provat snart 20 olika sorter med ingen effekt. Tycker du ska be om att få boendestöd genom socialpsykiatrin.

Jag har druckit alkohol ibland när jag tagit antidepp (fungerande) typ när jag gått ut o dansat och har inte märkt ngt i mitt mående. Ändå har jag ibland blivit rejält full. Men jag tror inte det är bra o dricka så mycket/ofta som du verkar göra. Då kan det nog påverka verkan av medicinen. Jag tycker inte heller jag får ångest av att dricka som alla läkare påstår att man får om man har psykiska besvär. De som får så kanske får ångest för de får dåligt samvete (menar inte de måste gå på antidepp för det) Men jag får inte dåligt samvete av att dricka ibland-varför skulle ja få det mer-bara för ja är svajig psykiskt. Får jag då oxå mer dåligt samvete/ångest mer än andra bara för ja har psykisk ohälsa om ja skulle råka shoppa mer än vanligt oxå? Som ex.

Kom lite ur spår här kanske. Vet inte en som jag besvarat din fråga. Men psykiatrin kan iallfall bli klart bättre. De om några-borde väl ta en på allvar (även om en viss misstänksamhet ska finnas, en sund sådan) osv! Tycker däremot inte att dödshjälp borde finnas för sånna som oss.

Vad folk klagar på sjukvården att de inte kan hjälpa. HAr ni försökt få hjälp. De är inte några tankeläsare. Jag tycker sjukvården gör ett bra jobb de förtjänar credd. De har en tuff uppgift och än en gång de vet inte hur ni tänker. Känner många som har psykiska problem och de klagar på sjukvården men grejjen är att de inte har berättat allt vad som dom mår dåligt över. Vad de har för hemligheter, vad de skämms över. Ibland vet man inte och då får man prata om allt som man vet som är obekvämt...

Så att klaga att sjukvården är så dålig att de inte förstår. Ska vi byta ut hela sjukvården och låta oss på FB hjälpa, det verkar ju inte heller lösa problemen ?

Du har kanske haft tur! Grattis till dej då! Alla i psykiatrin har inte turen o få den bästa läkaren på avdelningen. Eller bo i det rätta landstinget. Så länge man inte letar fel i allt o alla. Inte ser sej som ett hjälplöst offer utan sköter sin bit i att va patient. Sin del ma o. Och ändå blir dåligt behandlad har man all rätt o gnälla. Kan tala för psykiatrin i Örebro. Den har mycket dåligt rykte BÅDE bland de som jobbar (eller slutat jobba där) och patienter. Sånt existerar.

Vad är det ni tycker fungerar dåligt ? Det kan inte vara kompetensen. Ärligt talat, De som blir läkare är väldigt smarta, krävs ett hårt arbete. Lång utbildning som inte många skulle klara. Imponerad av deras disciplin ?

Är det de sociala spelet de inte är bra på, att förtstå hur ni tänker?

Tror själv att det skulle vara nyttigt för många i sjukvården att lära sig hur försäljning fungerar. De riktigt duktiga försäljarna är bra med människor och förstår hur personen tänker. De har förmågan att se hur ens kartbild ser ut över världen.

Som jag skrev i en tidigare tråd, kunskapen har de absolut men de kanske måste kunna tillämpa det också.

Men vill ändå avsluta med att om jag inte tycker de fattar något "läkarna/psykologerna". Då har jag en rätt naiv ton. Vi tenderar att ha övertro på vår kunskap. Att ha en universitetsutbildning inom det området plus all den erfarenhet de måste byggt sig på under åren gör att de har mer auktoritet i ämnet. Och det ska dom ha, det är de värda.De kan förlita sig på studier som inte vi vanliga människor läser i lika stor grad. Jag tycker de gör ett bra jobb och såklart kan dom bli bättre.

Hej Kära Kamrater o varmt Tack för Er respons på mitt inlägg,
i tur o ordning skall jag svara:

1. Yes, tror poletten gick ner när jag läste Ditt inlägg, Du som oxo hade erfarenhet av
antidepp-medicin och grovt supande ! Det är alkoholen som har fördjupat min depp och
blockerat effekten av SSRi preparatet (cymbalta)
Jag har nu inte supit på 4 veckor o mår prima. Är dock ngt uppvarvad , det hela känns som
ett amfetaminrus - fast B ä t t r e. Som mest drack jag 14 öl om dagen.
Är dock sugen på lite bensodiazepiner istället, typ Oxascand - är det dumt av mig ?

2. Jo, Du har en poäng Du som skrev om att jag känner 10 gg mer än Medelsvensson,
och ja lever ett rikare liv, fast jag ej har familj, villa, hund, bil, ungar, karriär, jobb, samlag !

Till Er övriga, bl a Solenergi, ber jag att få återkomma med reply,

Än en gg Varmt Tack - ps, min granne sa att Ketamin kunde bota djupa deppar, nån som vet nåt mer om detta ämne ?

God Fortsättning på Sommaren
Pandorak