Citat:
Ursprungligen postat av
Månsan
Okej. Först sänkte han skatterna i flera steg, så att inflödet av pengar till välfärden för svenskarna ströps åt. Sedan öppnade han gränserna på vid gavel och planerar nu att utöka beskattningen av samma välfärdsdränerade svenskar, till förmån för stora volymer utlänningar.
Den här mannen måste vara det största hotet mot Sverige sedan... Kristian tyrann?
Det är inte roligt längre, det är inte frågan om att skratta lite åt några stolligheter. Skrattet har fastnat i halsen för länge sedan. Vi har ingen landsfader, Reinfeldt fungerar som en utlandsfader. Han betraktar inte oss, folket, som sin uppdragsgivare. Han är alla gökungars gökunge, han är gökungarnas kung. Först lovade han oss mer pengar i plånboken. Sedan lovade han oss stabila finanser. Kort därefter föll ridån: det finns inga mer pengar åt oss men hans favoritsport, "generös invandring", måste fortsätta att finansieras av oss. Skatterna måste höjas, tiderna blir svårare.
Och allt detta, för att... vad då? Vad hade vi att vinna från första början? Sverige skulle bli mer spännande. Hjulen skulle kunna snurra vidare trots de stora pensionsavgångarna och den minskade nativiteten. Men vad fick vi? Ökad social oro, med bilbränder och skottlossningar. Etniska konflikter. Kraftigt ökad kriminalitet. Tiggeri på var och varannan gata. Ett stadigt tillflöde av utanförskapsområden. Ökade klyftor, backlash för jämställdheten. Skenande kostnader för kommunerna. Tilltagande bostadsbrist, rekordhög arbetslöshet, dykande skolresultat, färre vårdplatser. Ovanpå detta, ett odemokratiskt offentligt samtal fyllt av invektiv riktade mot oliktänkande. Hot och förföljelser mot människor som med all rätt oroas över utvecklingen i sitt land.
Oavsett vilken trojka som styr efter den 14 september, så kan vi räkna med en fortsatt rak och benhård retorik mot den svenska befolkningen. Utlänningarna kommer att kräva allt mer av våra gemensamma resurser och politikerna kommer att tala sig varma för satsningar på dessa personer, på samma sätt som man förr brukade göra å folkets vägnar. Alltså, på den tiden när politikerna fortfarande representerade svenskarna. Vi svenskar behöver ju inga pengar, vi kan leva på luft och på att öppna våra hjärtan. Allting känns ju så bra då! Vetskapen om att vi tillfälligt lyfte max 0,1% av alla världens behövande värmer hjärtat, medan allt det vi har byggt upp under århundraden raseras på ett fåtal mandatperioder.
Fy fan.