Jag vill inte dö men heller inte leva
När man försöker kämpa på alla håll och kanter, för att känna att man lever det livet som man borde leva. Livet är en kamp vilket jag är fullt medveten om, men ibland så blir kampen för tuff och det känns som man bara inte orkar mer och vill ge upp. Att kämpa när det gäller alla olika avseenden som jobb, utseenden och upprätthålla alla relationer. Det känns som det blir för mycket, att man inte lyckas när det gäller någonting av det.
Att man hamnar i ett tillstånd där man inte orkar mer då man känner sig misslyckad när det gäller alla dem sakerna. Jag vet att livet handlar om att kämpa och att jag egentligen inte borde vara den personen som klagar. Men man kan heller inte jämföra sig med andra och vad dem har gått igenom även fast det kanske varit tusen gånger tuffare för dem. Man står sig själv närmast och tänker ständigt ur ett själviskt perspektiv. Jag har gått igenom saker som ingen någonsin kan förstå eller som jag heller inte förväntar mig att någon ska förstå. Samtidigt som andra människor gått igenom saker som jag aldrig någonsin kommer att kunna förstå. Dock kan jag alltid känna medlidande när det kommer till dem människorna och vad dem gått igenom. Men när man inte infunnit sig i en tragisk situation, oavsett vad det gäller så kan heller inte omgivningen förstå. Och det är så otroligt frustrerande ibland, att bära på en börda som ingen någonsin kommer förstå oavsett hur mycket man önskar det.
Jag är ändå så otroligt tacksam över dem människor som visar omtanke och bryr sig på ett sätt som betyder mer än dem någonsin ens kan föreställa sig. Och det kanske inte är så konstigt om man inte ens visar den uppskattning i den utsträckning som man borde göra. Vilket jag är så dålig på så jag skäms.
Jag har så mycket som belastar mig för tillfället så det känns som jag kommer trilla ner i helvetet igen. Jag behöver människor i min omgivning som lyfter mig. Där jag känner att jag inte är ensam när det gäller att kämpa på alla fronter. Om jag inte har det så tappar jag allting och energin blir som bortblåst. Jag känner mig vilsen igen och allt negativt som en gång försiggått kommer som ett jävla hugg igen och man ser allting negativt. Allting hänger ihop på något sätt, vilket är något jag kommit till insikt med men det är så himla svårt att förklara för någon som inte gått igenom tuffa saker och kämpat sig uppför dem på ett sådant sätt som man själv känner eller upplever att man gjort.
Jag vill inte falla ner i helvetet igen. Det har hänt alldeles för många gånger oavsett vad det gäller. Jag vill bara känna mig stabil. Att jag har fötterna på jorden och har hittat mig själv. Både när det gäller jobb och mitt synsätt på mig själv. Och att jag tar på vara på mina relationer och kan ge tillbaka lika mycket kärlek som jag får utav dem. Jag är så himla dålig på att visa att människor som faktiskt betyder något för mig gör det. Att jag tar dem för givet och att jag upplevs som nonchalant. Och vissa människor vet ingenting om mig, mitt förflutna eller vad jag går igenom men har ändå en tendens att döma. Det spelar ingen roll hur jag ser ut eller vad jag gör, folk ska alltid ha åsikter om en. Och då syftar jag främst på människor som inte står en nära.
Varför ska jag egentligen behöva anpassa mig efter dem? Dem borde inte ha så mycket fördomar när dem inte vet ett skit. Givetvis delar man endast av den sidan av sig själv så andra tror att man har ett fantastiskt liv som bidrar till att människor stör sig på en. Ett liv som inte stämmer överens av hur man egentligen mår. Man försöker dölja insidan genom utsidan. Kanske borde man ändra på det? Så folk får se sitt riktiga jag. Men samtidigt kommer inte det spela någon roll för människor kommer ändå aldrig förstå det som är insidan om man inte känner igen sig själv i den.
Jag tror att det viktiga är att man hittar sig själv och känner sig lycklig och sedan kan man fullständigt skita i andras åsikter.
Men sedan besitter jag otroliga många problem när det gäller missbruk och destruktivt beteende. Jag är beroende av bensodiazepiner. Kan tillägga att jag tar både diazepam samt Xanor. Dock som jag får utskrivet av en psykiatriker. Likaså antidepressiva (Voxra). Jag dricker alkohol ovanpå det (mestadels rödvin). Jag tar kokain då och då. Dock inget jag får abstinensbesvär utav som övriga piller. Jag har lidit av ätstörningar, som har varit både anorexia och bullimi. Kan också tillägga att jag har personlighetstypen HSP. Har haft/har depression, lider av ångest och panikångest. Har insomnia, så försöker dra till åtgärder som kamonille te, CBD olja, melatonintabletter etc. Sömntabletter biter inte på mig längre.
Jag är fullt medveten om alla mina problem. Men vilken ände ska man börja i egentligen för att klättra uppåt? Alla tankar som ständigt kretsar i huvudet, som man bara vill ha bort och bli fri från, hur gör jag? Jag vill inte känna alla dessa känslor som påverkar mig negativt som person.
Alla intryck som förekommer och man använder olika hjälpmedel för att fly. Fly från sig själv för man kan inte hantera den människa som man är och dem problem man besitter. Man söker ständigt kickar, som jag innerst inne vet inte är bra för mig själv. Det är destruktivt och endast jag själv kan ändra på det, möjligtvis med hjälp utav utomstående. Men det gäller att man är tillräckligt stark i sig själv och att man själv vill. Allting handlar om vilja och att man vill må bra!
Känna att man har fötterna på jorden och att allting bara flyter på. Men hur ska man lyckas komma dit? Det är en extremt lång väg för att uppnå det målet. All press utifrån gör inte saken mycket bättre heller. Och vad innebär egentligen lycka? Desperat tjej som uppskattar alla råd, då jag inte vet vem/vilka jag ska vända mig till längre... Jag känner mig enormt vilsen och har inte direkt någon att prata med... Vad är egentligen meningen med livet om man inte njuter av att existera?
Slutligen vill jag tipsa om en intressant dokumentär som heter ”Heal”. Den finns på Netflix. Är det någon som möjligtvis har sett den? Jag skulle vilja uppmana människor till att se denna dokumentär annars. Dela gärna era åsikter därefter
Ta hand om er allihopa som har det jobbigt i livet, oavsett vad det är.
Att man hamnar i ett tillstånd där man inte orkar mer då man känner sig misslyckad när det gäller alla dem sakerna. Jag vet att livet handlar om att kämpa och att jag egentligen inte borde vara den personen som klagar. Men man kan heller inte jämföra sig med andra och vad dem har gått igenom även fast det kanske varit tusen gånger tuffare för dem. Man står sig själv närmast och tänker ständigt ur ett själviskt perspektiv. Jag har gått igenom saker som ingen någonsin kan förstå eller som jag heller inte förväntar mig att någon ska förstå. Samtidigt som andra människor gått igenom saker som jag aldrig någonsin kommer att kunna förstå. Dock kan jag alltid känna medlidande när det kommer till dem människorna och vad dem gått igenom. Men när man inte infunnit sig i en tragisk situation, oavsett vad det gäller så kan heller inte omgivningen förstå. Och det är så otroligt frustrerande ibland, att bära på en börda som ingen någonsin kommer förstå oavsett hur mycket man önskar det.
Jag är ändå så otroligt tacksam över dem människor som visar omtanke och bryr sig på ett sätt som betyder mer än dem någonsin ens kan föreställa sig. Och det kanske inte är så konstigt om man inte ens visar den uppskattning i den utsträckning som man borde göra. Vilket jag är så dålig på så jag skäms.
Jag har så mycket som belastar mig för tillfället så det känns som jag kommer trilla ner i helvetet igen. Jag behöver människor i min omgivning som lyfter mig. Där jag känner att jag inte är ensam när det gäller att kämpa på alla fronter. Om jag inte har det så tappar jag allting och energin blir som bortblåst. Jag känner mig vilsen igen och allt negativt som en gång försiggått kommer som ett jävla hugg igen och man ser allting negativt. Allting hänger ihop på något sätt, vilket är något jag kommit till insikt med men det är så himla svårt att förklara för någon som inte gått igenom tuffa saker och kämpat sig uppför dem på ett sådant sätt som man själv känner eller upplever att man gjort.
Jag vill inte falla ner i helvetet igen. Det har hänt alldeles för många gånger oavsett vad det gäller. Jag vill bara känna mig stabil. Att jag har fötterna på jorden och har hittat mig själv. Både när det gäller jobb och mitt synsätt på mig själv. Och att jag tar på vara på mina relationer och kan ge tillbaka lika mycket kärlek som jag får utav dem. Jag är så himla dålig på att visa att människor som faktiskt betyder något för mig gör det. Att jag tar dem för givet och att jag upplevs som nonchalant. Och vissa människor vet ingenting om mig, mitt förflutna eller vad jag går igenom men har ändå en tendens att döma. Det spelar ingen roll hur jag ser ut eller vad jag gör, folk ska alltid ha åsikter om en. Och då syftar jag främst på människor som inte står en nära.
Varför ska jag egentligen behöva anpassa mig efter dem? Dem borde inte ha så mycket fördomar när dem inte vet ett skit. Givetvis delar man endast av den sidan av sig själv så andra tror att man har ett fantastiskt liv som bidrar till att människor stör sig på en. Ett liv som inte stämmer överens av hur man egentligen mår. Man försöker dölja insidan genom utsidan. Kanske borde man ändra på det? Så folk får se sitt riktiga jag. Men samtidigt kommer inte det spela någon roll för människor kommer ändå aldrig förstå det som är insidan om man inte känner igen sig själv i den.
Jag tror att det viktiga är att man hittar sig själv och känner sig lycklig och sedan kan man fullständigt skita i andras åsikter.
Men sedan besitter jag otroliga många problem när det gäller missbruk och destruktivt beteende. Jag är beroende av bensodiazepiner. Kan tillägga att jag tar både diazepam samt Xanor. Dock som jag får utskrivet av en psykiatriker. Likaså antidepressiva (Voxra). Jag dricker alkohol ovanpå det (mestadels rödvin). Jag tar kokain då och då. Dock inget jag får abstinensbesvär utav som övriga piller. Jag har lidit av ätstörningar, som har varit både anorexia och bullimi. Kan också tillägga att jag har personlighetstypen HSP. Har haft/har depression, lider av ångest och panikångest. Har insomnia, så försöker dra till åtgärder som kamonille te, CBD olja, melatonintabletter etc. Sömntabletter biter inte på mig längre.
Jag är fullt medveten om alla mina problem. Men vilken ände ska man börja i egentligen för att klättra uppåt? Alla tankar som ständigt kretsar i huvudet, som man bara vill ha bort och bli fri från, hur gör jag? Jag vill inte känna alla dessa känslor som påverkar mig negativt som person.
Alla intryck som förekommer och man använder olika hjälpmedel för att fly. Fly från sig själv för man kan inte hantera den människa som man är och dem problem man besitter. Man söker ständigt kickar, som jag innerst inne vet inte är bra för mig själv. Det är destruktivt och endast jag själv kan ändra på det, möjligtvis med hjälp utav utomstående. Men det gäller att man är tillräckligt stark i sig själv och att man själv vill. Allting handlar om vilja och att man vill må bra!
Känna att man har fötterna på jorden och att allting bara flyter på. Men hur ska man lyckas komma dit? Det är en extremt lång väg för att uppnå det målet. All press utifrån gör inte saken mycket bättre heller. Och vad innebär egentligen lycka? Desperat tjej som uppskattar alla råd, då jag inte vet vem/vilka jag ska vända mig till längre... Jag känner mig enormt vilsen och har inte direkt någon att prata med... Vad är egentligen meningen med livet om man inte njuter av att existera?
Slutligen vill jag tipsa om en intressant dokumentär som heter ”Heal”. Den finns på Netflix. Är det någon som möjligtvis har sett den? Jag skulle vilja uppmana människor till att se denna dokumentär annars. Dela gärna era åsikter därefter
Ta hand om er allihopa som har det jobbigt i livet, oavsett vad det är.
__________________
Senast redigerad av Blondielicious 2019-05-13 kl. 00:48. Anledning: Felstavning
Senast redigerad av Blondielicious 2019-05-13 kl. 00:48. Anledning: Felstavning
