Immanuel Kants metafysik, tinget i sig

tja, det känns inte riktigt rätt för mig det där... seriös invändning va? Men jag tycker du missar huvudnumret med Intuition, Anschauung, det är ju att de ger struktur åt "rå sense-data". Det är Kants huvudnummer och själva trollerilådan i hans filosofi.

Vad kategorier anbelangar så är de kanske inte så viktiga utan en del av Kants lite fåniga teknikaliteter som ändå inte håller in i kaklet så att säga.

Ja, jag tittade lite i Kants skrifter, i engelsk översättning, och det står klart att Kant använde "intuition" på en rad olika sätt. Så jag får delvis ta tillbaka min invändning.
För Kant skiljer på "pure intuition", "empirical intuition", "sensuous intuition", "external intuition", "formal intuition" etc. Han talar t. ex. om att matematiska begrepp har sin grund i intuition, och ren matematik har sina begrepp grundade i pure intuition.
Det är klart att för en del av dessa bestämningar av "intuition", speciellt "sensuous intuition" så är sinnes-data en bra översättning/förklaring.
"Pure intuition" är det jag menar ovan, som "intuitions" av rum och tid står logiskt före "sensous intuition" och strukturerar de senare.
Kategorierna i sin tur är något som kommer i spel när ett omdöme ska fällas, och är logiskt underordnade "pure intuitions" vilka strukturerar sinnesdata. Kategorierna bildar begrepp som oundvikligen sinnesintryck måste grupperas under.

Jo, jag förstår att det inte rör sig om argument men analytiska och syntetiska satser följer ju samma sorts "logik" som deduktion och induktion. Jag menade mer som en pedagogisk jämförelse.


Vad menas egentligen med transcendens eller transcendental?

Som jag förstått det så bygger empirismen (Locke, Berkeley, Hume) sina argument och epistemologi på sk tabula rasa, dvs att vi människor är tomma blad där sinnesintrycken projiceras på vårt medvetande, ser vi en boll så får vi bollen i vårt medvetande, ser vi färgen röd så hamnar färgen röd i vårt medvetande (och minne) och ser vi en häst så kan vi para ihop den i sinnet med ett horn och vips så har vi med vår fantasi (som bygger på våra sinnesintryck) skapat en enhörning. Rationalisterna, som Descartes, var mer inne på ett solipsistiskt spår där vi antas inte kunna lita på våra sinnesintryck utan måste ta till oss av (det gud givna) förnuftet och med förnuftet kan vi komma fram till slutsatsen "Jag tänker, alltså är jag" vilket i varje fall säkerställer vår existens för oss själva. Och genom förnuftet så kan vi utröna vad som går att veta och vad som är sant. Är jag på rätt spår?

Men på vilket sätt innebär förekomsten av "a priori synthetic judgments" ett problem för de båda inriktningarna?

Men jag tycker det är intressant det där med förnuftet granskar förnuftets begränsningar. Det visar ju en sorts självreflektion. Det är lite som när sociologer och etnologer granskar sig själva och deras förförståelse för det de undersöker och vilken konsekvens det har för resultaten. Men är det inte lite farligt att just undersöka förnuftets begränsningar med just förnuftet? För hamnar vi då inte i en oändlig spiral av just granskningar? Jag menar: om vi granskar förnuftets begränsningar med förnuftet så måste vi väl även granska förnuftet som granskar förnuftets begränsningar med just ett ytterligare förnuft och sedan granska det förnuftet som granskar förnuftets begränsningar att granska förnuftets begränsningar med ytterligare mer förnuft och så fortsätter det i oändligheten. Upplysning kan alltså aldrig helt o hållet uppnås, utan är ett projekt hela tiden i rullning?

Men när vi är inne på epistemologi: vad kom Kant fram till vad gäller förnuftets begränsningar? Att det inte finns för oss någonting utanför förnuftets gränser att känna till om? Att "Tingen i sig" är helt onåbara. Men vad ska vi med den insikten till?


Så åskådningsformer är typ medvetandet om att det finns ett avstånd mellan mig och datorn jag skriver på, eller att datorn är ett objekt i sig medan golvet är ett annat -- det är alltså mina sinnesintryck. Och Kategorier är då mer abstraktioner, som filosofiska funderingar kring tid och rum?

Nej, Kants åskådningsformer är något annat än sinnesintryck. Det finns två åskådningsformer, rum och tid. Dessa strukturerar sinnesintrycken och det är dessa åskådningsformer som möjliggör både det ena och det andra hos Kant.

Jag tänker "likadant" som du.

Nästa fråga är väl, hur är "tinget" beskaffat? Tror ni det är ditt medvetande som avgör vad det är, alltså att det svarar till dig, eller har det en bestämd form? Kan de vara möjligt att detta väsen skickar ut samma information till alla så vi uppfattar det likadant?

Sinnena är helt beroende av åskådningsformerna. I alla fall om världen som den ter sig ska bli begriplig. Utan åskådningsformerna skulle vi inte kunna uppfatta något. Åskådningsformerna skapar tid och rum. Tid och rum ger fenomen positioner i det tredimensionella rummet och punkter i tiden. Utan åskådningsformerna så skulle vi uppleva allt på samma gång och samma punkt.

Askådningsformer existerar inte i tinget i sig. Det är ju här Kants epistemologi delvis har sin grund. Det objektiva har ingen åskådningsform. Åskådningsformen är skapad av subjektet. Vår upplevelse av världen bygger på förnimmelse av tinget i sig, placerade i en åskådningsform. Således är vår upplevelse subjektiv, i och med att subjektet själv konstruerar åskådningsformer.

Kant är knepig och det är så jag förstår åskådningsformerna.

Jag är tyvärr okunnig och inte påläst men en tankelek:

Om vi kände till alla åskådningsformer och hur de påverkar hur vi tänker, skulle vi då inte kunna back-tracka oss till och på något sätt kunna ringa in det objektiva? Indirekt observation av det objektiva. Det kanske är precis det som görs "genom att kritiskt granska åskådningsformerna så kan vi nå kunskap om deras begränsningar", som TS skriver. Lära känna begränsningarna.

Jag kan se två problem med det här sättet att jobba. Dels hur någon skulle kunna nå den nödvändiga kunskapen utan att misstolka objektet eller feltolka information. Dels att ingen någonsin skulle kunna förstå vad vi egentligen hade ringat in, om det nu är så att alla sinnen är beroende av åskådningsformerna. Upplevelsen av det objektiva skulle förändra dess karaktär.

Vad menar du? Det objektiva börjar väl i en åskådningsform?

Försökte rita en bild för att illustrera vad jag menar: http://postimg.org/image/yv2mu7339/. Jag kan ha missuppfattat någonting, men en åskådningsform är väl en tolkning av det objektiva?

Oj vad schysst att tog dig tid till att göra en bild.

Tolkade din bild som att du omedvetet kokar ihop åskådningsformer och förståndsformer. Kategorilära, vilket är ett samlingsnamn för de två ovanstående, handlar om att kategorisera abstrakta tankar (entiteter), och möjligtvis se ett mönster i dem.

Saxat från wikipedia om skillnaden mellan förståndsformer och åskådningsformer.

Till exempel att objektivt kunna berätta om vad kärlek är? Det var ju lite ordande efteråt om definition av kategorier och åskådningsformer, men vad menar du med åskådningsformer då du vill ringa in det objektiva?