Är det meningslöst att försöka komma ut ur det psykiska fängelset?

Jag ska försöka hålla mig så kortfattad som möjligt, med risk att det kan leda till en självbiografi.
Men jag uppmuntrar er ändå till att försöka ta er igenom texten, om ni orkar.

Jag har i 15 år varit psykiskt stressad, pressad, utmattad och totalt utbränd, konstant, utan stopp.
Det började redan i min barndom där jag har fått ta hand om hela familjen, men ändå fått stryk för det, och sedan fortsatt upp i vuxenlivet.
Anledningarna till min hemska livssituation är många. De största involverar min svårt bipolära mamma, alkoholmissbrukande pappa, bror som inte vill veta av mig, trasslig kärleksrelation med misshandel, förlusten av allt meningsfullt i en villabrand, ekonomiska problem, svårigheter i skolan samt bortgången av många nära och kära inom loppet av år, vissa till droger andra av naturliga orsaker. Idag har jag ingen.

Konsekvenserna för min kropp och sinne av det jag dagligen går igenom är många. De är hemska, brutala, vidriga följder.
De svåraste involverar innefattar bl.a konstant bröstsmärta och andningssvårigheter, hjärtklappning och extraslag, extremt håravfall, tandvärk från helvetet, huvudvärk, led och muskelvärk som inga tab i världen kan bota, magsår, IBS, kronisk trötthet men ändå absolut ingen sömn överhuvudtaget.

Jag gråter och är i konflikt med någon VARJE DAG. D.v.s det har inte funnits en enda dag jag kan minnas där jag inte behövt skrika, gråta och oroa mig för någonting. Jag är i konstant kamp och flykt mode, och är därför spänd i min kropp 24/7 medans jag väntar på nästa hot som väntar runt hörnet. Då jag inte har några vänner längre har jag heller ingen jag kan ta skydd hos.
Jag har varit mobbad, slagen, driven med, spottad på, lämnad för, och skulden av allting har alltid hamnat på mig.

Nog om det.
Läkarna jag har varit hos för mina psykiska symtom har varit oroliga för mig och sagt att jag i princip tar sönder min kropp. Och det är precis så det känns.
Som att jag börjar ruttna, mögla inuti. Att dessa smärtor jag känner är kroniska. Som att alla nerver en efter en dör och att jag i sinom tid kommer ligga i en avdomnad kropp utan att kunna skrika på hjälp.
Jag har varit hos 4 psykologer i mitt liv, KBT har inte haft någon framång för mig. Har avslutat kontakten efter att de själva inte visste vad de skulle göra med mig längre.
Kommer ändå, trots det, kontakta en annan psykolog igen inom snar framtid.

Idag har jag kämpat mig hit med de sista krafter jag har och samlat ihop så mycket pengar jag kan för att flytta långt, långt ifrån denna stad, och jag tror att jag är på god väg.

Trots detta känns alltid hopplöst. Varför? För att jag tror att det jag utsatt min kropp för, kommer följa med mig livet ut. Att min kropp aldrig kommer återhämta sig.
Även om jag en dag blir frisk och hittat lycka, glädje i livet, kommer jag alltid vara rädd för att dö i hjärtinfarkt, stroke, sudden death och allt annat stressrelaterat.

Min fråga är då, är mina tankar sanna? Även om jag slutar stressa, har jag slitit ut mitt hjärta och hjärna för livet? Är det ens lönt att försöka hitta en väg ut om jag nu kommer dö ung pga den livslånga stressen?

(Om någon känner igen sig, befinner sig i liknande situationer, eller bara vill prata, mejla mig gärna. Jag har verkligen behövt någon att prata med. Tack snälla.)

Jag är 22 år gammal.

Dina tankar gör det sant.

Du verkar leva mycket i tankar, tänker på allt som har hänt, negativa saker.
Tänk om du skulle kunna tänka på allt det där men inte Känna det längre? Inte fastna i sådana tankar.
Att tänka och se det ifrån ett annat perspektiv där du med en självsäkerhet och med en självkänsla bara kan acceptera det och gå och leva vidare.

Det man tänker, känner man, det man känner tror man på.
Tänk på all skit medvetet. Att du inte börjar känna negativa känslor när du tänker på det utan att du är i fokus, i nuet, att du Ser all skit istället för att fastna i det.

Det krävs mod att ta sig ur en ond cirkel. Lita på dina känslor, inte din hjärna.

Det är bra att du tänker flytta! Det kan vara väldigt nyttigt att börja om på nytt någon annanstans. Du måste sluta stressa. Måste lära dig att kontrollera dina tankar men det är svårt krävs mycket träning men om du börjar tänka på att du tänker. så börjar man bli mer medveten om vad du tänker och varför du tänker på det du gör. Det handlar om att bli medveten om sig själv (först ens tankar) för att bli av med stress, ångest all skit. Sen kan du istället se saker för vad dem är istället för att bli överväldigad med dåliga känslor som tar över hela ens funktion och liv..Du fortfarande ung och din kropp kan återhämta dig om du börjar leva mer hälsosamt, så gör det!

Känner spontant....vad är det som gör att du tror att det blir bättre av att du flyttar "långt långt ifrån denna stad"? Det du bär med dig inuti kommer ju "flytta med" det också!?!?!

Har du varit inlagd inom psykiatrin någon gång? Vad är det för mediciner du har provat? Och vad är det för läkare som säger att du "tar sönder din kropp"?

Om jag flyttar härifrån behöver jag inte stå till svars för min sjuka mamma som kan bli så sinnesberövad att hon börjar vifta med knivar, behöver heller inte se min pappa slå sig själv med flaskor när han är redlöst full. Behöver helt enkelt inte ta hand om eller tänka på ngn annan än mig själv. På så sätt hoppas jag att en del av yttre pressen försvinner.

Nej. Har provat några benso preparat och diverse sömnmediciner, men har slutat med dessa då biverkningarna kändes värre. Det är framförallt husläkare som känner mig sen ett tag tillbaka, som menar på att om jag inte slutar misshandla min kropp kommer den så småningom ge vika, och de syntes bl.a på EKG där jag hade massa extraslag och hjärtklappningar.

Men herregud, om det bara är husläkaren du varit hos - SÖK professionell hjälp!!!!!! Börja på länsakuten...dem skickar remiss till lämplig instans, så tillvida det inte blir inläggning direkt...du måste ta tag i dina problem - NU!!! Finns bara bra behandling att ta till, du behöver dock ha en diagnos...då underlättar mkt.

Okej, hur du beskriver dina föräldrar är svaret på allt.

Du beskriver hur de är

Det verkar som att du fortfarande har en del känslor att dyka ner i för att du kan gå vidare.

Det verkar som att dina föräldrar är en tyngd för dig.

Du vet att de gör fel men ändå fastnar du i deras negativa beteende. Deras nivå.

Beskriv hur dom fungerar istället.
Då hamnar du inte i det negativa tänket utan du ser det ifrån ett annat perspektiv.

Har man haft en uppväxt som du har och har sån familj du har är det inte så lätt! Bara ändra tänk och inställning. Så kan ju de som har mer "vanliga" psykiska besvär göra. Du har antagligen aldrig känt en riktig grundtrygghet och sånt är grundläggande för att kunna växa upp till en stark, frisk och glad människa. Fortsätt med att gå till psykolog. Men det räcker inte. Inte heller att du tar rätt mediciner tex antidepp. Du måste ha vänner oxå som får dej att må bra. Vänner du kan lita på och som du kan vara dej själv med. Men det kan va svårt träffa bra vänner och det kanske inte heller räcker. Jag tycker du ska prova att söka dej till ngn frikyrka. Testa iallfall. Där finns gemenskap och snälla människor. Du måste inte vara kristen för att gå dit. Men kanske kan du bli?

Känner du att du kan släppa lite på det ansvar du känner för din familj? Du kanske bor hemma, då blir det ju lite svårare... ifrån din beskrivning så verkar ju familjesituationen se likadan ut nu som då - du kan inte rädda alla! Om din familj har behandlat dig så pass illa så skulle jag råda dig att ta en paus från dem. Ska du behöva stressas och pressas till vansinne om de inte orkar ta hand om sig själva?

Finns det något sätt som du kan hitta nya vänner på? Byta jobb, gå med i en klubb som är intressant? Tycker det är svårt att hitta vänner i vuxen ålder men många skaffar ju vänner hela livet ut.

Kan du slappna av någon gång? Gå ut i skogen och bara sitt på en jävla stubbe eller något. Andas djupt med magen, in genom näsan, ut genom munnen. Eller läs en bok för att tänka på något annat en liten stund.

Kan du berätta mer om det här med att du är i konflikt med någon varje dag? Är det olika människor, vänner, familj, främlingar? Hur uppstår konflikterna? Finns det något mönster som du kan se eller som andra har tyckt sig se?


Sen undrar jag också hur din terapi har gått. Du säger att KBT inte funkar, har du provat något annat? Vad har psykologerna tyckt vart "fel" på dig? Har du fått någon diagnos eller så?


Till sist så tycker jag att det är en jättebra idé att flytta. Du måste bort från de destruktiva influenserna så att du kan bygga något eget. Om man ska kunna ha så pass dysfunktionella människor i sitt liv måste man själv vara enormt stabil först.

Det här med att du har så starka fysiska ångestsymptom kan ju tyda på att du har någon slags posttraumatisk störning. Om det är så, så kan du kanske bli hjälpt av en terapi som heter "Eye Movement Desentization and Reprocessing", som en psykolog kan utföra.

Till sist din fråga. Nej, det är inte troligt att du har slitit ut din hjärna eller hjärta. Det kan ju vara så att du har någon slags kronisk sjukdom men det är många som har det och som ändå lever fina liv. Om du får hjälp, vill ta emot den hjälpen, och vågar acceptera ansvar för din egen situation som den är nu, så kommer du att må bättre och då kommer din kropp att återhämta sig till stor del.

Enda råden jag kan ge till dig att gå ut och träna och fokusera på positiva saker och hur du ska göra för att förbättra dig själv - fysiskt, psykiskt och ekonomiskt - hur svårt det än kan vara. Detta kanske låter rått men min syn på världen är att antingen blir man härdad av sina upplevelser och lär sig av dom eller så lägger man sig ner och dör eller blir en hora åt alla dom negativa känslorna. Hur du konkret ska göra det när ditt inre är som en torktumlare är dock det svåra, men som du säkert vet så är livet inte så lätt alltid och livet är inte rättvist och det är lätt att bli väldigt bitter och hatisk mot världen när tiden går och man anser att man inte fick samma kort som alla andra - om man nu ens kommer så långt.

Angående att ditt hjärta håller på att klappa ihop så är det är en konsekvens av den stress, ångest, skräcken och paniken som har blivit transformerad rent fysiskt i form av hjärtklappningar och den fungerar som en spiral av skräck där ju mer du fokuserar på dina fysiska konsekvenser av ditt psykiska tillstånd desto värre upplever du ditt fysiska tillstånd.

Det är inte ditt fel att dina föräldrar är som dom är, anledningen till varför dom beter sig som dom gör är för att dom blev behandlade och uppfostrade på det här sättet när dom växte upp och/eller för att dom helt enkelt är sjuka i huvudet. Dom kanske hånar dig och vill inse att du är värdelös m.m men innerst inne så är dom emotionella vampyrer som projicerar sina egna misslyckande, trauman, avundsjuka, självhat och skam ut över dig för att själva komma bort från den inre smärta dom känner. Du är en ung person med hela livet så låt inte deras inre demoner förstöra din framtid och dina drömmar.

Dom kanske inte visar eller kan visa det men jag är nog ganska övertygad om att dom skäms över hur dom har behandlat dig någonstans inuti dom och någonstans så finns det garanterat en kärlek till dig, men dom kan väl på sätt och vis inte visa den på rätt sätt. Försök titta tillbaka hur deras barndom var och hur dom blev uppfostrade så kanske du någonstans kan inse varför dom betedde sig som dom gjorde och finna kraft att förlåta dom för att kunna gå vidare. Det du verkligen ska göra klart för dig är att oavsett vad dom säger eller försöker manipulera dig till att tro så är du en vuxen person och dom har ingen makt över dig, och det är upp till dig om du vill ha en kontakt med dom och även om dina framtida barn vill ha en kontakt med sina farföräldrar. Det här är ett ställningstagande som du själv får göra baserat på om du vill ha kvar dom i ditt liv eller om du vill att din relation till dina familj ska vara på något annat sätt. Sverige är ett individualistiskt samhälle så du behöver inte din familj för att klara dig rent praktiskt, du får helt enkelt fråga dig själv vilket förhållningssätt du vill ha till dom som en vuxen person.

Det viktigaste är om du i framtiden skaffar barn och även hur du behandlar din partner, är att du måste bryta denna spiral av negativitet, självhat, hot, mobbning med mera och inte låta dom uppleva det mentala handikapp som det mentalsjukhus som din familjs hem var och är. En annan sak som du måste inse är att dina referensramar över vad som är "normalt" är helt åt helvete, majoriteten av människorna som lever i det svenska samhället växer inte upp i en sån helvetisk och känslokall omgivning som du, även om det är lätt att tro, särskilt om du har skaffat dig vänner som har liknande bakgrund - du måste lära dig och förstå vad en normal familj är och vad normala människor gör - jag säger inte att du behöver bli en "svensson" men du måste på något sätt få en inblick i hur en normal familj fungerar. Du behöver även skaffa personer och vänner som inte beteer på samma sätt som din egen familj eftersom det nog finns en chans att du kommer dra dig till personer som kommer att få dig att må lika skit som din familj fick dig att må eftersom det är det enda du kan relatera till - det finns kärlek och folk med hjärtan av guld och rena själar men dom är väldigt svåra att hitta i en sådan sjuk värld som denna, det gäller bara att inte tappa hoppet och mest av allt kunna lita på folk.

Du är inte heller värdelös och duger som du är även om detta är något som du har blivit inprogrammerad att tro på under alla dom åren som du har fått uppleva och det här är någonting som du måste arbeta med - sätt inte för stor press på dig själv att vara felfri, det finns ingen som är perfekt. Faktum är att vad jag kan utröna av din text så beundrar jag dig att du verkar ha en sån uthärdighet och har klarat dig så långt som du gjort utan att ha brytit ihop totalt. Att tiden läker alla sår är skitsnack men man lär sig att leva med det och tro det eller så kan en uppväxt som du har haft vara en tillgång om du inte låter dig bli knäckt av den, finns ingenting som kan stoppa dig om du väl lyckas ta dig upp.