Massa konstiga tankar

Allt började för ca 5 månader sedan. Jag kände hur min livsgnista började försvinna på något vis. En hel del negativa tankar tog över mig fast jag annars är en väldigt positiv och social person. Det gick ändå ok och kände mig ganska under kontroll och tänkte att det försvinner nog snart. Att det bara var en liten svacka.

Efter några veckor fick jag min första ångest/panikattack när jag låg i sängen en kväll. Kändes som hela världen kollapsade. Med kippande anda och svettande så låg jag invirad i täcket och tänkte att jag inte ville dö. Framförallt inte pga av en så jäkla konstig sak som detta. Jag kunde inte ens tänka på vad som är viktigt i livet. Som min familj, vänner, kärlek. Jag ville bara därifrån. På något vis tog jag mig ändå ur det hela genom att bara tänka på att andas. Nu i efterhand vet jag det är "naturligt" men just då var det bland det värsta jag upplevt. Pga detta så har jag blivit rädd för detta ska ske igen. Även fast jag vet det är en idiotiskt tanke att vara rädd för något naturligt så kan man inte hjälpa hjärnans försvarstankar och istället blir det nästan som en fobi.

Vanligtvis sen jag bara var ett litet barn har jag varit väldigt social. Detta är min starka sida och även det jag jobbar med. Nu har det istället blivit som en stor utmaning och på senaste tiden upplever jag overklighetskänslor.

För ca 2 månader sedan fick jag en (av flera) panik/ångestattacker när jag stod och pratade inför en grupp som annars är helt naturligt. Jag fick skylla på värmen och dålig sömn. Det jag kände var att jag bara ville springa för livet och komma därifrån. Hela kroppen pirrade och jag fick kraftigt tunnelseende. På något vis efter jag lyckats få andan igen klarade jag ändå av mötet på ren rutin men det var väldigt pinsamt och tog otroligt mycket energi från min självbild.

Jag har sen dess varit i kontakt med en doktor (bara 2 gånger) som skrev ut lugnande medicin. Detta tog jag i 2v och under denna tiden blev jag i princip mitt egna jag igen. En otroligt lättnad föll från mitt bröst och tänkte allt skulle bli bra. Men efter detta så tog medicinen slut och de gamla tankarna och känslorna kom tillbaka nästan direkt. Samtidigt som jag blev erbjuden mer medicin kände jag att det var inte lösningen på det hela utan istället behövde jag svar på varför jag känner detta. Nu är då problemet att det tar tid att få denna hjälpen....

Problemet jag har nu istället är att jag fått overklighetskänslor. I massa naturliga situationer får jag massvis med tankar och det känns mer som en dröm än verklighet. Att prata med någon. Gå ut till köket. Gå ner för trapporna. Åka i hissen. Köra bil. Jag ser mig själv i spegeln och undrar "vem är du egentligen?" Samtidigt tänker jag "vart fan kommer allt detta ifrån?
Vart kommer alla mina tankar ifrån? vad är meningen med allt detta? vad leder allt detta till? Jag brukar tänka "hur lärde jag mig allt detta egentligen? Känner mig nästan som en robot. En robot som ska göra sin lilla del på världen för att föra människan vidare till något större.
Ibland önska jag att jag inte lärt mig något språk eller skrift så tankarna bara var rena känslor. För det är fan jobbigt att kunna sätta ord på allting (men samtidigt ändå väldigt bra i detta fallet såklart)

Jag håller inte på att dö eller något. Men samtidigt går jag omkring sen en längre tid nu och undrar vad är som händer med mig egentligen? Varför tänker jag allt detta? Hur kommer jag ur detta?

Jag var deprimerad en gång när jag var runt 15år i ca 6 månader. Detta var för över 10 år sedan men jag tog mig ur det. Helt plötsligt insåg jag då hur livet var här och nu. Hur jag borde göra detta bästa av det eftersom jag fått möjligheten av någon slags energi här i universum att uppleva detta som en liten människa. En slags tacksamhet infann sig som jag njutit av i över 10 år då allt bara rullat på med en slags optimism där allt löser sig till det bättre. Något som alltid känts så naturligt!
Problemet nu är att de tankarna inte hjälper. Just nu känner jag att min personlighet och mitt egna jag är helt ur balans vilket är väldigt påfrestande. Mina vänner och familj märker självklart av detta och mina vanliga dagar blir istället utmaningar där man försöker hålla uppe sin fasad på något vis.

Dessutom känns det som att det finns ingen tid till att må dåligt. Framförallt för en positiv och glad människa som jag. Vanligtvis är jag den som naturligt ser till att alla har en riktigt trevlig kväll med massa glada skratt. Nu istället är allt det som en stor charad och jag kan varken koppla av och njuta för stunden. Helst av allt vill jag bara avskärma mig och stanna hemma trots jag vet det leder inte till något gott.

Jag har i princip slutat att dricka. Börjat träna och leva mer hälsosamt för att försöka få lite bukt på mig själv. Men fortfarande är jag helt upp och ner i mig själv. Det tar så mycket energi och det känns som min hjärna och själ går på högvarv. Allt som skett så naturligt i mitt liv fram tills nu har helt plötsligt blivit som att bestiga Mount Everst.

Vet inte vad jag vill komma fram till. Behöver väl bara höra om någon kanske upplevt samma? Hur gjorde du för att ta dig ur det? Vart ska man vända sig för att få hjälp?

Tack! Önskar er alla god hälsa!

Beror ofta på stress. Se till att ha lite benso hemma du kan dra ned illa kvickt om det händer igen. Finns ingen anledning att genomlida

Overklighetstankar vänjer man sig vid. Jag har trippat snett åt helvete två gånger (2011 och 2013) och får fortfarande samma känslor av ångest, men eftersom det har pågått från och till i tre år så har man vant sig vid det, och nu är det mer som ett inslag i vardagen. Inte positivt, men inte skrämmande eller ångerfyllt heller.

Ett tillägg: filosofi hjälpte mig på traven en del. Att kunna sätta sina känslor i perspektiv till olika livsåskådningar blir som en sorts snuttefilt som kan trösta en de dagar det trots allt känns lite extra jävligt.

Känner igen mig i det du skriver. Vet inte heller vad det kan bero på, jag är också social och positiv i vanliga fall. Stressar du mycket? Har du massa krav på dig?

Jag brukar också få panikattacker precis innan jag ska somna, alltså när jag ligger i sängen och har blundat i några minuter och precis innan man "somnar" så kan jag få en panik attack. Sen kommer jag tillbaka till världen trettio sekunder senare och undra vafan jag håller på med.

Kan tala av egen erfarenhet att overklighetskänslorna vänjer man sig vid, det har iaf jag gjort. Men kan fortfarande tycka det blir lite för jobbigt ibland.
Det viktigaste för mig är att bara koppla av och faktiskt inse att oavsett om det jag gör är verkligt eller inte så ska jag njuta av min tid i livet, jag har inte tid att gå runt och oroa mig över det, övertalar jag mig själv iaf

Kan även tillägga att det kom efter att jag för första gången testade Spice, cirkus två år sedan. Inte hundra på om det var det som satte igång allting, men antar det.

Oavsett om du tycker det är jobbigt så försök bara övertala dig själv om att det går över, även om det är svårt. Försök bara leva livet som vanligt och ha kul, umgås med vänner och familj som får dig att glömma bort dessa tankar så kommer allt flyta på som vanligt tillslut.

Personligen tycker inte jag att det är så mycket stress i mitt liv. Men när jag väl är i stressade situationer som förr inte varit ett enda problem har nu blivit en stor press. Jag har även blivit väldigt känslig just emot stress. Tycker inte jag har krav på mig så direkt. Enda jag går och funderar på är väl vad man ska ta sig till med livet när man känner såhär. Kanske en lite tidig 30 års kris eller något vad vet jag!


Vill ju helst inte gå och behöva omkring känna att benso är enda utvägen men självklart är det nog bra att ha ett litet lager hemma.

Ska väl säga jag festat på rätt rejält senaste åren med en hel del substanser som kola, e, mdma. I princip varje helg. Kan ju vara det som triggat igång något kanske? Nu har jag dock skippat detta sen halvår tillbaka.

För det första tror jag att du ska gå tillbaka på din medicinering, sen testa med en låg dos och ge det en chans en längre tid, när du har mått bra i 6-12 månader så kan du sakta men säkert trappa ner dosen och bli fri från medicineringen helt. Sen hade jag självklart gått till en psykolog/kurator under samma tid, ligger ju något i ditt undermedvetna som framkallar dessa känslor. Är i samma ålder som dig och har varit i en depression precis dom du i yngre dagar, så när denna smällen kommer 10 år senare så tänker man "nej nej, inte fler psykiska åkommor nu tack.."

Det kan vara ett ämne din hjärna "saknar" eller inte är kapabel till att producera själv, vilket kan gå över eller så gör det inte det. Därför finns ju mediciner som hjälper till med detta och det är ju inget fel med det!

Har också inställningen att jag inte vill bli medicinerad, så tänker väll de flesta. "Det ordnar sig" fast det är ju inte alltid saker går över av sig själv.

Lycka till

Och självklart mår man sämre efter mycket alkohol/droger under en längre period. Så det har utan tvekan ett samband med det du upplever nu. Men experimentera inte själv, risken är stor att det går överstyr. Sök professionell hjälp, de vet hur du ska göra för att gå vidare och må bättre

Tack för ditt inlägg! Jag ska se till att försöka ordna upp allt det hela nu när jag kommer i kontakt med doktorn igen. Vore faktiskt himla skönt att kanske få någon slags medicinering en längre period. Så att man får tid på sig att må bra och även glömma bort hur det är att gå omkring och må dåligt hela tiden. Absolut bästa är nog en kombination där man får babbla ur sig om allting till någon som verkligen har förståelse för det hela.

Jag tror att mindfulness är något för dig

https://www.youtube.com/watch?v=qzR62JJCMBQ

Intressant! Tackar så mycket. Testar redan nu 10 dagar på den sidan https://www.headspace.com/

Får också ofta känslor av derealisation.. Framför allt när jag tänker tillbaka på saker jag har gjort under dagen eller bara för några minuter sedan. Känns som om jag går på autopiloten och att jag inte varit medveten om vad jag har gjort. Kan lika gärna gå iväg från datorn nu och tänka "vad fan, jag var ju inte ens medveten om vad jag gjorde när jag satt och skrev det där på flashback". Det blir lite bättre när jag försöker varva ned och inte stressa men det är ju lättare sagt än gjort, jag blir stressad över typ allt och ingenting. Just nu handlar stressen mycket om sömn och att jag är rädd för att känna mig trött imorgon. Jag sover egentligen ganska bra men ändå så är jag förbannat trött allt för ofta enligt mig själv om jag jämför med tidigare. Tar inga tyngre droger utan röker mest någon gång ibland och dricker alkohol.

Känner mig ofta sjukt instabil, att jag saknar kontroll över mitt liv. Jag minns knappt vad jag gjort på sistone. Är väl så det är med livet, såvida man inte gör massa saker som är utöver det vanliga, men får ändå en lätt svindel av hur snabbt allt går.

Var fram tills att jag fyllde 16 en relativt problemfri tjej (vad jag minns det som i alla fall, haha..) men efter det har jag haft problem med ätstörningar å lättare depressioneri ca 5 år. Är lite bättre med ätstörningen men plågas fortfarande av de invanda tankemönstrena som sjukdomen har skapat. De flesta man pratar med säger att det kommer kännas bättre "när jag hittar min plats och vet vad jag vill göra med livet", jag vill gärna tro på det men det verkar rätt naivt å andra sidan. Livet känns så förbannat långt och jag är ibland övertygad om att jag kommer hinna dö innan jag ens har pluggat. I nästa stund känns det som om om livet är så jävla kort och det bara rinner genom mina fingrar.

jaaa.. vet inte var jag vill komma nånstans med detta men måste få skriva av mig lite. Någon likasinnad som har något tips? Funderar på att gå någon kurs i mindfullness eller lära mig meditera men tror inte jag är kapabel att lyckas "lugna ner hjärnan" så pass bra. Nu ska jag försöka sova lite, håller tummarna för att jag ska vara pigg imorgon! Godnatt folks

Låter inte alls kul det du upplever och har gått igenom. Det kan ändå vara bra att veta att du inte är ensam i detta. Jag har kört nu i 5 dagar https://www.headspace.com den meditations kursen och det är faktiskt ganska intressant och man kopplar av för en liten stund. Kanske något du kan pröva? Kan inte utlova några mirakel men 10 dagar är gratis och varför inte liksom?
Jag själv har alltid tänkt att meditation eller liknande är nog svaret på många av mina frågor men inte fattat vart eller hur jag ska börja. Detta är verkligen en mjukstart för vem som helst och jag tror inte det är något farligt att testa på.
Det verkar som du (och jag) har svårt att leva här och nu. Istället flyr vi antingen framåt eller bakåt och det blir en jäkla röra i huvudet! Tidigare har jag alltid varit ganska mycket i nuet rent naturligt men i och med det som hänt med mig blir det lätt man oroar sig för framtiden men även saker som hänt tidigare. Bland annat att jag ska få ångest eller panikattacker igen. Det hjälper ju inte oroa sig över sånt men ändå gör man det. Tror nog alla mår som bäst när man lever för stunden. Mina favorit minen ur livet är faktiskt när man stannar upp och tittar runt om sig och känner hur jäkla bra allt är. Tyvärr var det ett bra tag sen jag upplevde det. Men förr eller senare hittar man tillbaka dit hoppas jag.

Jag kan tänka mig om du haft problem i över 5 år det blir extra svårt bryta dina banor. Har du varit i kontakt med läkare, psykolog, kurator om något av dina problem?
Anledningen till att du känner dig trött kanske beror på du är orolig och stressad i dig själv. Även fast du sover mycket så tar det väldigt mycket energi från kroppen både psykiskt och fysiskt. Så det är helt ok att känna sig trött. Jag är också lite i samma båt på den biten. Ofta när jag vaknar (fast jag sovit ok) är jag väldigt trött men kan heller inte somna om för känner lite slags oro i kroppen eller liknande.


Hoppas allt blir bättre med dig och även alla andra som har problem med liknande!