Konstanta och underliggande självmordstankar oavsett mående!

Spelar ingen roll hur jag mår jag har fan alltid självmordstankar i bakhuvudet någonstans. Även dagar när jag mår bra så har jag inget emot tanken att knarka ihjäl mig eller skjuta mig själv. När jag mår sämre är dessa mer framträdande i min personlighet givetvis men likväl har jag alltid underliggande självmordstankar som ligger och gnager.

Har inte de typiska depressiva symptomen heller. Går på SSRI av och till, men även när livet känns frid och fröjd så känns alltid döden som ett mer tillfredställande tillstånd. Jag värderar varken mitt eller andras liv speciellt högt, vi kommer ju ändå dö så vafan, nu eller om 50 år vad gör det för skillnad? Mitt mål, och det jag ständigt jobbar mig mot, är att bli så pass välbeställd att jag kan supa och knarka ihjäl mig själv på ett lite finare sätt under lyxigare förhållanden, i en fin villa istället för på gatan.

Då kommer vi till frågeställningen, varför i helvete känner jag som jag gör även om jag inte mår dåligt eller har något att må dåligt över?

Inget???

Jag känner igen mig i dina mentala resonemang. Många vänner har börjat skaffa ungar och min första tanke kring att skaffa egna barn är att "då förlorar jag min möjlighet att ta livet av mig om det blir jobbigt".

Jag har haft självmordstankar till och från hela livet. Men det har alltid funnits en acceptans för det. Jag har alltid accepterat tanken på att jag kan ta mitt eget liv om det blir fysiskt eller psykiskt jobbigt. Aldrig gjort några seriösa försök, men under jobbiga perioder har planerna varit välformulerade och uttänkta.

Kanske inget direkt svar på din fråga. Men ville skriva några rader om att du inte är ensam. Det kanske inte är så farligt. Filosofiskt tycker jag det är fullt rimligt att ständigt ifrågasätta om det är värt att leva. Förhoppningsvis kommer jag få goda år framöver och gör inte slag i saken.

Jo, detta känner jag igen.
Jag tror det kan bero på känslan av att man inte känner att livet riktigt är värt det, du vet? Inte ständigt outhärdligt, men aldrig heller värt, som sagt. Från det du skriver så låter du faktiskt rätt deppig, inte på ett sorgset sätt utan mer likgiltig, och likgiltighet är lika jävla illa som sorg.

När du säger att du "mår bra", mår du verkligen bra då? Eller är det bara lättare att orka? Det är inte så ovanligt att man glömmer bort vad "bra" är när man mår skit, och då helt enkelt antar att det är "bra" när det inte är fullständig skit. Har du verkligen hittat det du gillar att hålla på med i livet? Har du hittat det som gör det värt? Jag vill nästan lova dig att när du hittar det så kommer döden inte vara det mer tillfredsställande för dig.

Ingen person som mår bra har gnagande självmordstankar, inklusive du. Och det är en lögn att du "behöver" en anledning, shit happens ändå.
Gå och prata ut med någon, när man har grävt lite på ytan och kommer ner en bit så brukar man gråta niagarafall
Sedan, försök låsa upp dig själv från hur du tror att livet ska vara. Hitta din egen grej, och tillåt dig själv att må dåligt ett tag. Och framförallt, ta hand om dig!

Jag har aldrig övervägt självmord, men jag förstår till viss del orsakerna, av olika skäl.

1) fem av mina bästa kompisar har tagit sig själva av daga,,, i sina bästa år...
varför: olyckliga kärleksrelationer, som dom inte kunnat hantera... fruntimmer en del av djävulens anhang på¨jorden orsaken. Dessa killar var mjuka, känsliga, tyvärr begvivna på alkohol, vilket troligen bidrog...

2) intelligenta, skarpa individer, som hamnat i en icke-önskad livssituation. Och utan desperation, bestämt sig för att avrunda tillvaron, principen: 'jag har upplevt allt, gjort mer än jag kunde drömma om, nu vill jag inte bli ett vrak (sjukdom oftast, skador också), jag vill behålla min självrespekt, good-bye world'. Exempel: Robbie Williams och Ernest Hemingway)

"Mitt mål, och det jag ständigt jobbar mig mot, är att bli så pass välbeställd att jag kan supa och knarka ihjäl mig själv på ett lite finare sätt under lyxigare förhållanden, i en fin villa istället för på gatan."

Ja du kan ju börja med att ändra ditt mål med livet.

Hur kan du tycka att det är konstigt att du mår dåligt när du skriver det här?

Känner detsamma som dig. Alla i min klass och runt omkring mig vet att jag är en sprallig liten gosse och skratta väldigt mycket.. Men innerst inne har jag självsmordstankar ungefär hela tiden. Vet inte vad jag ska göra.. Har även börjat skriva en dagbok om hur mycket jag hatar mänskligheten. Finns de tabletter som underlätta lite eller vad ska jag göra? OBS. Jag är 16.

18 årsgräns på Flashback vännen, men försök prata med dina föräldrar och vänner. Så ska du se att det löser sig.