Värdet på ens egna upplevelser och känslor

Konsten att värdera eller uppskatta sina egna upplevelser, en sanning och konst få förunnade. Vad jag menar med detta ska jag försöka förklara.
Vi kan börja med boomen sociala medier har fått, alla vill dela med sig av allt, överallt och hela tiden. Beror det här på någon enkel fåfänga, att visa hur bra man har det? Jag tror inte det. Hur värderar man en känsla, eller en upplevelse? Det är svårt, väldigt svårt. Vad är denna starka känsla som kan finnas i olika situationer värd om jag inte kan dela med mig av den?

Tänk dig in i en situation, det kan vara att se en solnedgång, vara packad på väg hem en solig sommarnatt, se en film, lyssna på ett textstycke, se sitt barn ta sina första steg, lyssna på en särskild låt på tuben, uppleva något för första/sista gången, osv. Vad jag - och antagligen många med mig - i dessa situationer tänker är hur vi kan föreviga detta tillfälle och, om möjligt, dela det. Även om det faktiskt är känslan snarare än tillfället vi vill dela med oss av. Jag tror de flesta av oss i vår dagliga ensamhet upplever saker och känslor som vi önskade att vi kunde dela med oss av på ett adekvat sätt. Alla som sysslar med någon form av konst förstår nog vad jag menar med att försöka dela med sig av en känsla - att skapa ett musikstycke, en bild, ett videoklipp eller en text som kan förmedla en känsla. Det är ganska fint.

De flesta av oss besitter dock inte förmågan för att på ett tillräckligt sätt använda dessa metoder för att förmedla och dela dessa upplevelser/känslor (även om vi gör vårat bästa med facebook, instagram, twitter och what not). Så min frågeställning är hur ni gör för att - som nämnt i början på tråden - fullt ut uppskatta era egna upplevelser, alternativt hur ni gör för att dela med er av dem och på så sätt finna värde?

Nu är jag ju inte den sortens person som använder sociala medier på ett sådant sätt, men jag förvånas ändå över att jag aldrig riktigt sett denna mycket enkla förklaring. Det låter definitivt som att du pekar på den drivande kraften bakom sådant beteende, det är helt enkelt ett behändigt kreativt utlopp för många. Ett annat mer traditionellt exempel vore kanske människors samlande av semesterbilder.

Samtidigt håller jag med om att dessa försök att förmedla upplevelsen alltid blir inadekvata. Det är ju också någonting som är sant för alla konstformer. Ingen dikt, tavla eller sång kommer någonsin med full framgång att förmedla upphovsmakarens känsla till alla som tar del av den. Samtidigt skulle jag väl säga att de försök till detta som görs i sociala medier i gemen håller lägre kvalitet, kanske just för att det är en aktivitet som bedrivs av en så bred allmänhet.

Själv har jag som sagt aldrig riktigt givit mig in på det här med sociala medier, och jag har med åldern tappat dragningen till att samla på mig bilder över mer sensationella ögonblick i mitt liv. Förmodligen har det att göra med att jag insett att jag aldrig kommer att bemästra dessa uttrycksformer i någon nämnvärd utsträckning. Jag tycker inte alls att det är en nödvändighet för att man själv ska kunna uppskatta upplevelserna, då de uppenbarligen har ett egenvärde. Tvärtom så är behovet att dokumentera nästintill en subtraktion från själva upplevelsen. Att verkligen uppskatta en upplevelse kräver i mitt tycke allt som oftast att man är fullständigt närvarande i ögonblicket, och håller sig undan tankar på annat, inklusive hur man bäst förmedlar det till andra.

Jag tror det har mycket att göra med att du vill bli erkänd som person, få ett bekräftande från andra att du finns. Dina åsikter blir mer bekräftade om andra delar dem, dina värderingar blir bekräftade om andra delar dem och du blir mer erkänd som person, en känsla av att du "finns".

Så är då inte jag funtad.
Jag behöver ingen annans gillande för mina egna värderingar eller bli bekräftad. Jag erkänner mig själv först och främst och tillåter andra att vara erkända.
Jag finns för fullt utan att andra behöver se mig
Beter jag mig illa är en annan sak, likaväl om någon annan beter sig illa.
Det erkänner och accepterar jag INTE.

Jaså? Så vad gör du här då i detta inlägg när du hävdar (eller uttrycker) din existens och dina åsikter till mig? Jag tycker du fungerar precis exakt så som jag förklara det, baserat på det du nu skrev.

Om du verkligen tyckte så, skulle du då behöva skriva det?

Ja !självklart!
Att säga vad jag tycker och tänker är väl meningen med de här trådarna, annars skulle inte Flashback fungera OCH det skulle inte finnas några trådstartare.
Om INTE annat lär jag mig väldigt mycket här inne... Gör du? Fullärd? Bekräftelsebehov?
Och det du baserade din slutsats på var också helt fel eftersom att du gjorde om det jag skrev så att det skulle passa dig och det du ville få det att se ut som.
Du vet det där med värdet på ens EGNA upplevelser och Känslor.

Så du vill (eller behöver) alltså inte ha bekräftelse från andra alls, utan klarar dig helt utan andras tankar och åsikter om dig?

Det gör inte jag.

Har jag inte sagt men i det här fallet så behöver jag ingen bekräftelse i alla fall. Och mina värderingar behöver jag ingen bekräftelse på. Eller bli erkänd av andra. Därmed betyder det inte att jag är felfri utan kan även ta kritik om jag betett mig illa. Och be om ursäkt för det också.
Jag säger saker utan att behöva någon med mig och det gör jag ofta.
Det måste jag även kunna i mitt arbete, stå själv utan andras erkännande eller bekräftelse.

Ok, jag (eller mitt "själv") behöver bekräftelse på mina värderingar och bli erkänd av andra. Simpelt för att jag känner mig mer levande om jag får det.

Ok!
Jag känner mig levande i mig själv och ger hellre andra bekräftelser.
Och jag blir erkänd av andra(accepterad) och har inte krav på mig själv att vara i någons fokus, utan jag är den jag är och låter andra vara det dom är.
Jag tänker inte så mycket på vem jag är för andra, och jämför mig aldrig med andra utan koncentrerar mig mer på vem jag vill vara och mår bra utav att vara och hur jag är mot andra.
Rak, ärlig, kan inte allt men intresserad av väldigt mycket. Kan tycka att andra är enormt kunniga utan att känna mig dum osv.
Forma mitt eget jag utan andras tyckande och tänkande. Jag värderar verkligen mina egna upplevelser och känslor men även andras känslor och egna upplevelser.

De enda gångerna jag behöver bekräftelse är då jag tvivlar på om jag betett mig illa, då brukar jag fråga den jag vet att har förmågan att säga sanningen till mig: Ja nu betedde du dig illa!

Skulle du säga efter allt detta som du har delgivit om dig själv till mig, att du försöker få bekräftelse på vem du är av mig?

För jag börjar ju veta hemskt mycket om dig nu faktiskt, vad är du ute efter egentligen?