Är sanningen viktigare än livet?

Tjena alla filosofientusiaster.

Sökandet efter sanningen har varit något som tydligen alltid varit eftersträvansvärt. Den är givetvis viktig för mig också. Sedan vad som är sanning är ju en filosofisk fråga i sig men inte den jag söker här. Istället vill jag veta hur ni ställt er om ni utsattes för ett one in a lifetime oppertunity ?

Nåväl. Ponera att du av något/någon, gud, gestalt, röst eller vad som faller er bäst in för tanke experimentet, som erbjuder er att ge er den absoluta sanningen. Alltså svaret på alltings föränglighet. Du får ställa frågor i trettio minuter och får absolut sanning på alla frågor. Ex, finns gud? Vad är livets mening? Är universum oändligt? Alla stora frågor ger ett absolut svar.

Kruxet är att tackar du ja måste du dö efter frågestundens 30 minuter har passerat.

Min fråga är således, är sanningen viktigare än ditt liv?

Om vi fick chansen skulle då mekanismerna bakom den mänskliga nyfikenheten vara starkare än önskan, viljan, driften att fortsätta leva?

Jag ställer vidare en följdfråga av egen nyfikenhet.

Alltså.

1, Tackar du ja? och i sådana fall, vilken är din första fråga?
2, Tackar du nej?och i sådana fall, vad är ditt huvudargument?

Vad tror ni?

Eftersom jag inte ens har några frågor att ställa, hade jag tackat nej och fortsatt leva.

Vad är det för mening att veta sanningen om man ändå ska dö efteråt?

Spännande och klurig fråga!

Jag är inte så nyfiken på svaren på alla djupare frågor, utan mer mina medmänniskor tankar och känslor kring dem. Jag är mer nyfiken på det jag upplever och kan komma att få uppleva än eventuella svar på mer eller mindre omöjliga frågor. Gissningsvis har jag inte varken känslomässig, intellektuell eller mental kapacitet att ta till mig sådana svar och därmed blir de inte intressanta för mig. Om jag dock skulle ha svarat ja hade min första fråga varit: Var jag ensam om att uppleva världen eller delade jag den upplevelse med alla de jag fick en känsla av att jag hade omkring mig?

Tjenare snyggast

Jag är nästan beredd att hålla med. De stora frågorna skulle kanske bli mer ointressanta medan de som låg närmare mig själv varit viktigare. Även om jag säkert skulle fråga om gud fanns/funnits hade jag ändå varit nyfiken på om min uppfattningsförmåga är av samma förutsättningar som andra.

Dock är ju huvudfrågan om sannningen är viktigare än livet?

Ett sätt att se på saken är ju att sanningen är det man tar del av genom att leva. Då slår man två flugor i en smäll.

Skulle ställa denna tråds rubrik som första fråga, så man vet om man gjorde ett bra val eller inte

Fast jag hade tackat nej, på 30 min hinner man ju inte få svar på ens en bråkdel av livets alla funderingar.

Tackar nej, eftersom att jag inte tjänar något på att lära mig "den absoluta sanningen" om jag ändå dör direkt efter. Således väljer jag ett normalt, långt liv, och när jag sedan dör så får jag ändå veta sanningen (att det antingen finns ett efterliv där jag kan fråga alla frågor pånytt av "gud" eller en liknande varelse, eller att man bara slutar existera för evigt). Finns inte mycket att vinna på att få reda på sanningen om man dessutom redan är ganska säker på vad den är (att allt är meningslöst och att universum uppkom av en slump).

Hej.

Tänker mer att många i livet strävar efter en viss sanning? Vad som är sanning för mig är givetvis inte direkt det samma som sanning för en annan. Även om vi inte är säkra på den sanning vi tar till oss i sig är sann, tvingar vi oss till att positionera oss på ett eller annat sätt för att kunna fungera och orientera oss.

Men där är ett problem. Sanningen tenderar att omformas under livets gång. Det som jag tar som sanning som 15 åring överenstämmer sällan med den som jag upplever som 25 åring och tror inte att den är statisk och intakt tills den dag jag fyller 65 eller för den delen 95.

Därför kan jag anta att om jag dör när jag är 15 år dör med en sann sanning som inte skulle vara likställt med den som jag upplever om jag dör när jag är 45 eller 95.

Därför kan jag tycka att den absoluta sanningen (om den nu överhuvudet taget existerar) är lockande nog.

Sedan kan det ju också vara intresssant vad som skulle driva en individ som var allvetare och bärande på den absoluta kunskapen. Skulle hen använda den i gott eller ont syfte.... Men det är en annan tråd.

Problemformuleringen är intressant. Den som får veta sanningen måste dö.

För mig så är frågan helt orelevant, det finns inget liv utan sanningen.

Jag måste ha sanningen för att kunna leva, och du kan inte leva med sanningen.

Frågan är ju ställd så att svaret inte kan bli något annat än att det inte är värt priset, det är ingen poäng med det.

För mig finns bara ett mål, The throth, The hole throth and nothing but the throth.

Den som tror att jag skulle nöja mig med någonting mindre, efter alla dom här åren, måste vara helt pantad i skallen!

Om det funnes en immanent sanning, skulle vi redan veta den. Om det funnes en transcendent sanning, skulle man få reda på den i efterlivet. Den situation som du beskriver är alltså absurd.