Citat:
Ursprungligen postat av Pellejonson
Fram tills detta år har jag alltid trott att jag var speciell och hade potential att klättra upp till toppen. Men jag har misslyckats med nästan alla mål jag satt i livet. Jag har väldigt svårt att acceptera att jag inte har någon enastående talang, mitt namn kommer bli bortglömt och aldrig skrivas i historieböcker. Förmodligen kommer ingen komma ihåg mig efter min död, och det känns tungt. Jag har alltid gått runt med tankesättet: "antigen är du bäst eller så är du skräp".
Jag känner mig hjälplös och ganska desperat eftersom flashback är det sista stället jag brukar söka vägledning på. Hur accepterar/hanterar ni er medelmåttighet?
Du har potential och du är en driven människa som satt upp sådana mål för dig själv. Se det inte som ett misslyckande att du inte nått toppen. Ett misslyckande omvandlar du bara till ännu en lektion i livet genom att du lär dig något konkret utav det. Ibland måste man nå "botten" för att kunna ta sig hela vägen till toppen och ibland får man stänga en dörr (det betyder inte att du låser den) och öppna en annan.
Jag accepterar inte medelmåttighet, det finns inte i mig. Att acceptera det vore att ge upp alla mål i livet som tar dig framåt, uppåt och som utvecklar dig. Vissa kan nöjt "stå stilla" där de är, men jag tror inte du är sådan.
Ändra ditt tänkesätt till "Jag är bäst!"