Umgås med sina föräldrar, hur ofta?

Hur ofta brukar ni träffa era föräldrar? Är såklart skillnad om man bor långt ifrån varandra och bara kan se lite då och då, men ni som bor nära era föräldrar, har ni mycket kontakt med dem? Är det "normalt"/vanligt att prata med sina föräldrar varje dag, träffas och ringa till varandra flera gånger i veckan? Hur gör man om det blir för mycket och man känner att ens föräldrar inte respekterar att man vill ha ett privatliv? Ska dem ha rätt att ifrågasätter och bestämma hur det ska se ut i ens lägenhet, vilka grejer man ska ha och liknande? Hur kan man säga ifrån utan att riskera att man blir ovänner? Hur gör ni som har barn, är era föräldrar ofta barnvakt? Jag har alltid haft en väldigt nära relation till mina föräldrar men ibland känner att jag det blir väl intensivt. Känns som dem tar illa upp och blir besvikna om inte jag vill eller kan umgås med dem flera gånger i veckan. Jag vet att dem vill väl och dem ställer alltid upp om jag ber om hjälp men ibland vill man ju klara sig själv, är inte så kul att vara alltför beroende av sina föräldrar. Jag får så dåligt samvete för att jag inte uppskattar all deras hjälp, kan bli väldigt irriterad när dem styr och ställer för mycket. Jag vill såklart att mina barn ska ha en bra relation till sin mormor och morfar men jag vill också känna att jag klarar mig på egen hand, att jag inte behöver hjälp med allt. Hur kan jag göra för att få dem att förstå att jag tycker att dem bryr sig för mycket?

varannan eller var 3e helg ungefär skulle jag kunna tänka mig - bor 5 mil ifrån dom. Har dock varit sjukskriven nu under några månader och då har det blivit betydligt mer ofta.

De bor tio minuter bort i närmaste förort och jag inne i stan. Träffas väl någon gång i månaden och ringer varannan vecka.

Varje dag, bor hemma med morsan. Får inte flytta föränn jag fått jobb lol.

Det varierar för mig, men under terminerna brukar det bli 1-2 dagar per månad som jag oftast sover över. Det blir något oftare på sommaren, men jag orkar inte bo tillsammans med mina föräldrar längre tid än absolut 2 dygn. Jag har runt 1 timmes restid hem om jag åker kollektivt. Det är inget fel alls på mina föräldrar, men jag känner mer och mer ett starkt behov av att vara ifred, samt att inte behöva hänsyn till att det ska vara knäpptyst kl 22-23, samt orkar jag inte med allt tjat om diverse tjänster som mina föräldrar förväntar sig att jag ska utföra när jag hälsar på.

Innan jag flyttade hemifrån, och ungefär det första halvåret innan jag hade kommit in i att bo själv, så kände jag mig inte alls kvävd när jag hälsade på, under min första sommar efter flytt var jag "hemma" i typ 7-8 veckor. Nu har jag dock bott själv i flera år, jag har pluggat och utvecklats, och utöver att jag inte orkar bo med familjen så avskyr jag dessutom hålan jag kommer från, där allt har varit sig likt i hela mitt liv förutom det som blivit till det sämre. Jag ser den skitstan som en motpol till mig, mitt liv har blivit bättre sen jag flyttade därifrån, jag har blivit smartare och mer sympatisk, jämfört med skitstan som bara blir sämre och sämre.

Jag tycker du ska ta upp ämnet med dina föräldrar det verkar som dom är vettiga, men det är nog så att du alltid kommer vara ett barn för dom. Jag är 35 har inga barn men har kompisar med barn som är i tonåren och jag har svårt att acceptera att dom tex har sex och polare som knarkar och liknade för jag ser fortfarande en 7 åring var största intressen är godis och brattsdockor

Jag förstår ju rent logiskt att det är helt absurt men magkänslan säger att dom borde låsas in på sina rum och inte ägna sig åt sex och andra saker som hör till vuxen världen så jag kan förstå att det är svårt för föräldrar att till fullo förstå att deras barn är vuxna personer..
Om det är så att det tär på relationen får du väl prata med dom, men jag tycker också du ska vara glad över att ha så fina föräldrar och njuta lite över deras engagemang i ditt liv...

Det där med att unga människor inte kan flytta hemifrån förstår jag inte riktigt...När jag var 17 år flyttade jag till en ny stad och började plugga på folkhögskola och bodde då på skolan. Varför kan inte flera göra så? Man måste inte ha fast jobb och allt ordnat för att kunna flytta hemifrån men det verkar som alla måste gå samma väg, hört många som tyckt att folkhögskola verkar vara något konstigt eller sämre än andra skolformer.

Jag bor ca. 10 minuter från mina föräldrars och bröders bostad och träffar dem mer än gärna, det gör att det blir åtminstone en gång i veckan. Pratar med dem nära på varje dag, mycket om utvecklingen kring min dotter men även vardagssaker, de är trots allt familj.

Nu över sommaren så bor jag hemma hos mina föräldrar. Jobbigt men ändå skönt att bo hemma, annars pluggar jag i en annan stad 12-13 mil bort, tar ca 1 t o 40 min med tåg. När jag pluggade var jag hemma högst 2 gånger i månaden. Och då bara över helgen.

Ringer inte mina föräldrar så ofta när jag går i skolan. Mest farsan som hör av sig och frågar vad jag gör och så. Ibland kan det ta flera dagar tills jag pratar med morsan. Min storasyster ringer mig oftast för att prata om någonting.

Nästan alla tonåringar väljer att gå i gymnasiet som de börjar året de fyller 16, numera är folkhögskola en skola med gymnasiekurser eller estetkurser för dem som misslyckats med gymnasiet eller som inte har någon annan sysselsättning. Varför skulle någon som påbörjat ett gymnasieprogram och har en studieplan byta till folkhögskola? Jag känner till en person som gjorde det, och det var för han vantrivdes i gymnasiet och fick någon slags dispens för att kunna tillgodoräkna sig kurser lästa på folkhögskola som slutbetyg från gymnasiet.
Dessutom är gymnasiet, och troligtvis folkhögskola, enbart slöseri med tid, det är en transportsträcka till ett yrkesliv eller till annan utbildning, där nivån är så hög att gymnasiet skulle kunna avklaras på max 1 läsår.

Om jag skulle flyttat för att gå i gymnasiet skulle jag enbart ha flyttat för IB-programmet som inte erbjöds i skithålan jag växte upp i, men går man samhäll eller natur känns det som skit samma var man pluggar.

Folkhögskola är inte bara till för människor med problem. Annars får man väl bo hemma tills man fyller 30 och kanske har råd med något eget.