Jag är alkoholist och har fysiskt skadat min flickvän

Jag har flickvän, välbetalt jobb och lägenhet. Inga skulder och lever ett i gott liv i förhållande till de flesta skulle jag vilja påstå. Jag är dock en solklar alkoholist. Oftast dricker jag som en social grej (eller gör det snarare till en social grej?), men många gånger dricker jag enbart för att hämma ågren. Vanligtvis har jag druckit varje dag, förrutom de senaste veckorna då jag har dragit ner det till 1-3 dagar i veckan för att inte låta jobbet hamna i klämm allt för mycket.

Utan tvekan är det värst när jag dricker så att jag tappar minnet. Jag gör mycket grejer som inte är jag. Sådant som jag aldrig skulle göra i nyktert tillstånd. De flesta av incidenterna som skett har jag fått återberättat antingen från vänner, polis eller släktingar. Vissa av incidenterna har jag små minnesbilder av. Min arsenal av incidenter inkluderar pissa i garderober, dödshota både ungdomar och poliser, fysiskt skada individer som antingen har en auktoritär individ (hatar auktoritet när jag är onykter) eller en individ som jag bara allmänt stört mig på, varav den värsta konsekvensen har varit sex månader villkorlig i ett år, som numera är avklarad sedan flera år.

Hur som haver, nu senast i helgen hamnade jag i stök med polisen. Det blir en mindre rättegång. Innan denna incidenten så hade jag tydligen knuffat till/knuffat omkull min flickvän. Jag kommer inte ihåg det alls, utan det var min flickvän som berättade vagt vad jag hade gjort. Detta var vad som skrämde mig rejält. Jag har haft flickvänner från och till sedan jag var 15 bast och är närmare 30 nu. Sedan tidigare har jag aldrig fysiskt skadat någon av mina flickvänner så denna incidenten har verkligen fått mig att tänka till. Jag vill aldrig sätta en kvinna i mitt liv i en situation där hon är rädd. Då avslutar jag hellre relationen här och nu. Jag är av den åsikten att har det skett en gång kan det lika gärna ske igen.

Jag förstår att det inte kan fortskrida såhär om jag inte vill spendera tid i fängelse och förlora allt jag har.

Jag har under vissa perioder (6 månader - 1 år) skött mig ypperligt vad gäller alkohol. Inte skippat att dricka helt men inte druckit mig redlöst berusad på tillställningar, fester eller hemma. Under dessa perioder har jag varit I en mentalt stark position, ELLER känt press på mig att inte fucka upp. Jag vet inte hur jag forcerar mig själv att komma tillbaka dit där jag kände mig stark, eller om det ens är möjligt.

Det primära som jag funderar på är om det går att bygga upp sig själv igen så man kan hantera alkoholen eller om det är kört? Måste jag sluta med alkohol helt och hållet? Det känns väldigt långt borta för mig att sluta helt och hållet som saker och ting är i dagsläget.

Utifrån min situation och historia om ni har något ytterligare som ni tror kan tillföra, hjälpa mig, undrar över eller om ni bara vill skälla så posta det.

Jag skulle def. saga att det ar noll som galler. Av det du beskriver sa verkar du inte klarar av alkoholen alls och med tanke pa vad som skett sa borde det vara tillrackligt for att inse att alkoholen inte har nagon plats i ditt liv.

Om du fortsatter dricka ar jag overtygad om att du kommer orsaka mer skada an du gjort hitills, mot dig sjalv och mot andra. Min forsta pojkvan hade precis samma problem som du beskriver har, kunde lika garna varit hans text. Enda undantaget ar att han aldrig blev fysisk gentemot mig. Men jag valde att att lamna honom och kvinnan efter drabbades av det.

Vad ar det som far dig att tveka pa att sluta helt ?

Jag känner igen mig mycket i din text. Jag drack "bara" 3 ggr i veckan men fyllorna som jag hade var inte att leka med ibland. Det blev bara värre och värre. Minnesluckor blev till slut snarare en regel än undantag.
Visst. Ibland kunde jag hantera fyllorna men typ var 10:e gång så gick det fullständigt åt helvete.

Jag hamnade ofta i slagsmål med krogvakter, okända människor som jag aldrig träffat, somnade i buskar och vaknade på ändstationer på tunnelbanor utan att veta hur jag kommit dit. Osv. Droppen var när jag blev rånad av en svarttaxichaufför på ett antal tusen utan att minnas någonting.
Vad ska hända nästa gång?

Detta var fyra månader sen och jag har inte druckit en droppe sedan dess.
Jag vill leva. Det var det som fick mig att sluta.

Det kanske går att hantera. Men som det såg ut på slutet för mig, så fanns det inga andra alternativ än att lägga ner helt.

Nu försöker jag skapa mig ett nytt liv och ägna mig åt saker som aldrig blivit av då jag har haft fullt upp med att hälla i mig öl på krogar.

Det har varit svinjobbigt med en satans massa ångest mm, men drivkraften över att leva ett "riktigt" liv får mig att fortsätta.

Var glad att du fortfarande har flickvän och jobb kvar. Om du fortsätter så kanske det ryker också.

En sak som faktiskt stärkt mig i mitt beslut att sluta är att jag fick bevittna min mor supa ihjäl sig. Det var "bra" på det sättet att jag har sett vilken fantastisk misär alkohol kan ställa till med, i det långa loppet.

Starkt att du inser dina problem! Det finns få fall där nyktra alkoholister klarar av alkohol, du bör sluta helt. Att du ens kan ge en så objektiv analys av ditt läge och reflektera över vad du gjort säger att du är inne på rätt spår.

Många känner att AA är lite väl extrema med sin värdegrund i religionen. Har du övervägt att söka dig till en psykolog? Jag skulle känna mig mer bekväm med det.

En VÄLDIGT viktig del är att inse att livet inte är slut med alkohol. Med tanke på allt du råkat ut för på grund av den så vet du också att du är i en negativ spiral där du får ångest över vad du gör i onyktert tillstånd och sedan dricker för att bota ångesten.

Bra initiativ, kämpa på!

Lägg ner helt..alkohol är inget att hänga i granen och det är lömskt och listigt också...det kan funka att dricka en gång..och nästa gång så faller allt som ett korthus..och lägg ner allt drickande nu när du har arbete, flickvän..bostad och allt stabilt kvar..för faller det så blir du av med allt och då har du ännu en ursäkt att dricka och då har du ingen botten...nä för fan alkoholen är ingen bra grej...låt bli den...

Varför känns det väldigt långt borta att sluta? Tydligen så är inte konsekvenserna du har fått hittills tillräckliga. Dessutom är det intressant hur du resonerar angående våld mot din tjej, att du väljer att avsluta förhållandet direkt istället för att lägga ner supandet. Så tänker bara en alkis...

Om du som jag har passerat den osynliga gränsen till alkoholism så finns det ingen återvändo. Jag försökte också under perioder att "sköta" mitt drickande och ibland lurade jag nästan mig själv, allt för att sedan gå tillbaka till samma krökande som tidigare om inte värre. Konsekvenserna blir värre också, tro mig.

Det är bara att acceptera att vissa tål alkohol och vissa gör det inte.

Det där med att dricka mindre,lagom,lära sig hantera osv, är bara trams.

Det du ska göra är att lägga ner helt, jag känner igen beteendet hos mig själv.
Har inte allt skit som redan drabbat dig fått dig att förstå nånting?

Lägg ner skiten innan du fuckar upp fullständigt...

Det är lätt att säga "lägg ner", "sluta helt" etc... är du likt undertecknad fullblodsalkis kan det vara ödesdigert att ta beslutet "aldrig mer". Jag gjorde så -99 efter min första tvångsintagning på psyk (släpptes ut under villkor att ta antabus) och föll ner i en helvetesgrop, en klinisk depression, slutade äta, borsta tänderna etc, var tvungen att flytta hem t morsan för att jag annars tynat bort. Först efteråt har jag insett att det var det absoluta "aldrig mer" som utlöste detta.

Sedan dess? Några hårda år som periodare, skärpt till mig, några år som "helgalkis", haft och har kvalificerade jobb - självfallet supit bort jobb och förhållanden också. F n nästan vit i 2,5 år efter ett behandlingshem, några korta återfall. Absolut helvit sedan... ...när fan var finalen i Öppna franska?

Nåväl, va jag vill ha sagt m allt detta dravel? I´ve had a pretty good life i alkoholens skugga under ett kvartssekel. Utan alkohol kanske jag inte ens hade varit med i leken, och jag har hållt parkbänken stången dank meines unbändige wille.

TS; skit i AA-snacket om "ta en dag i taget" - ge dig fan på att ta en vit månad, det lär inte skada, och ta det sedan därifrån. Jobbigt när man ställer till det, ett tips i relationen t kvinnor kan vara att som undertecknad på fyllan köra m "rope-a-dope" m diskbänken som rep, utan att självfallet dela ut knocken i åttonde utan bara gardera och absorbera...

Anyhow - lycka till.

TS är alkoholist och måste ta tag i det problemet med professionell hjälp.

En tråd som kanske kan fungera som inspiration är (FB) Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Nu har jag inte erfarenhet av alla droger som finns, men just alkoholen är jävligt lömsk på sättet du beskriver. Alla droger ska ju i princip ge ett skönt rus men jag har inte stött på en som får en att vilja konsumera mer på samma sätt som alkohol.

Jag tror det är för att alkohol är en sådan "svag" drog. Hade man tagit en shot och sedan varit fuckad i 10 timmar hade det kanske varit lättare att lägga ner. Istället tar man ett eller två glas vin till maten och sen känner man verkligen ett enormt sug att bara vilja ha mer alkohol.

Och just pga. detta så tror jag alkohol, mer än andra droger, är sluta HELT eller inget.

Alkoholism är antagligen en sjukdom som har att göra med näringsmetabolism och bakterieflora i mage och tarm samt matallergier. Vad som har funkat bra för mig personligen är en paleolitisk diet i kombination med tillskott av mineraler typ magnesium, potassium, D3, zink och inte minst B-vitaminer. Det gäller dock att dels läsa på noggrant vad som gäller, samt att prova sig fram till vad som funkar individuellt.

Vad fan snackar du om? Alkoholism är ingen jävla sjukdom, det är ett beroende av drogen alkohol. Alkohol är en tung drog som till slut framkallar ett fysiskt beroende, vilket innebär att det är jävligt knepigt att sluta med det när man väl är "fast".

Det finns säkert skitbra saker man kan käka för att må bättre och underlätta avvänjningen osv, men sluta sprid lögner.

Man blir inte alkoholist om man inte konsumerar rejäla mängder alkohol över tid.