Bipolär-sjukdom en gåva om man lär sig kontrollera det ?

Vad tror ni om sjukdomar som bipolär där du får manier och depressioner. Människorna blir väldigt kreativa vid manierna, de får bra självförtroende etc.

Har ni någon tänkt tanken att det är en gåva om personen i fråga lyckas kontrollera sin sinnesstämning. Istället för att vara som vanliga människor är de alltid i detta resursrika tillstånd. Manierna som är en börda blir isf en fördel för de personerna, en styrka de kan använda i livet.

Ps. jag förutsätter de personer som får rimliga manier. Inte såna manier där de tror de är jesus utan bara när de mår fantastiskt och är social och har bra självförtroende. Hypomani kanske är det rätta ordet jag ska använda...

Så vad tror ni, kan det vara en gåva för de personerna ?

Nja, jag är tveksam. Manier resulterar ofta i att projekt startas som aldrig slutförs, stora summor pengar som spenderas i vildans sky och så vidare. Ser inget positivt i detta.
Skulle personen lära sig att kontrollera manien och enbart behålla de positiva sakerna, så tror jag inte det längre kan klassas som bipolär sjukdom eftersom diagnosen har vissa kriterier.

Bipolär sjukdom är vanligare hos personer med konstnärliga eller vetenskapliga yrken, som till exempel dansare, forskare, fotografer och författare.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5311399

Gillar dina tankar. Så personen kanske kan bli fri från bipolär-sjukdom. Ta tex Russel Brand, han ska ju vara bipolär men han verkar må väldigt bra.

Jag har fått uppfattningen att många som har sådana diagnoser inte vågar försöka bli bättre. Verkligen ta tag i sina problem för många kan nog jobba på sin självkänsla...

I manisk fas: nej
I hypomanisk fas: ja
I depressiv fas: nej

såklart man kan jobba med sina problem i en depressiv fas. Gäller att våga ta steget att öppna upp sig. Den vanliga svenska människan har så mkt de döljer. Jag tror det gör att de mår dåligt. Kan hålla med dig att i en manisk fas blir det svårt då de kanske inte har fötterna på jorden.

Man kan ta ett exempel . antag en person som mår dåligt. Personen är överviktig, äter dåligt dricker alkohol , har få vänner, inga tjejer. Här är det ju lätt att skylla på sjukdomen att det inte går att göra någonting åt det. Men hur mänga provar verkligen följa rekommendationerna. Ordna upp bra kosthållning, jobba på sin självkänsla, jobba på sina sociala förmåga, gå ner i vikt, Börja försöka få tjejer. Det är inte många som vågar de, de vill vara kvar i sin "comfortzone". För att utvecklas som människa måste man vara modig.

"mod är inte att inte känna någon rädsla utan att man agerar trots rädslan"

Jag tror nog inte det handlar just om att våga. Är man sjuk så har man ju oftast en hel del mediciner som har tråkiga bieffekter, och intrycket jag har fått är att personerna är ganska orkeslösa och dämpade när dom inte befinner sig i ett manisk skov. Jag tror inte orken att ta tag i problem finns även om dom kanske innerst inne skulle vilja.

Hade en närstående som var bipolär, och det kändes som att han förlorade en stor del av sin personlighet och kunskap. Jag frågade honom ibland om t.e.x saker som gäller renovering av hus, och han kunde inte svara längre -all kunskap var som bortblåst. Och då hade han både byggt och renoverat flera villor i princip helt på egen hand Jag vet inte om det berodde på medicinerna, men han blev väldig förändrad.
Att ens tänka tanken på att han skulle kunna "ta tag i sitt liv" fanns inte. Orken finns inte. Jag tror knappast viljan finns heller när man är så sjuk. Man vill nog bara vara i fred och härda ut. Och det är det ju tyvärr inte alla som gör heller.

För de allra flesta: Nej inte en chans. Bipolär sjukdom kan bara inte vara en gåva. Jag kan inte tala för alla men jag kan bara inte tänka mig att depressioner + hypomanier eller manier skulle vara en gåva.

Gåvan är det kreativa tänkandet och snabbare tankar.

Det är just det medicinerna, behövs dom alltid ? såklart om det ä maniska personer men jag menar hypomamiska. Vi är rädda som människor och vill bara inte visa våra svagheter. Ibland får man lägga undan det emotionella och göra det logiska. Lite som orsak verkan.Folk är helt enkelt för rädda men på långsikt skulle det bli bättre om man vågae ta tag i problemen kanske inte på kortsikt...

Men efter hypomanin kommer depression, djupare och djupare för varje gång. Om man lider av bipolär sjukdom typ 2, dvs inte med mani utan hypomani, är depressionerna oftast svåra och långa och hypomanierna korta. Bipolärt syndrom brukar räknas som en ärftlig kronisk sjukdom, man kan inte lära sig kontrollera sjukdomen. Man kan lära sig att känna igen tidiga symptom på skov och försöka stoppa dem men man kan inte kontrollera sjukdomen och se till att det blir en gåva.

Jag är inte opartisk, jag är själv bipolär naturligtvis.

Vem säger att den inte går att kontrollera , vetenskapen ?
Den som tror det inte går och den som tror det går, båda ar rätt"

För att du inte kanske har klarat av det säger väl inte att någon annan inte gör det heller.
När det är tala om depressioner så blir det alltid "allt är subjektivt" Men grejjen är har folk som är i djupa depressioner ens provat de logiska sakerna för att må bättre ?

Jag tror inte på medicin det bara skjuter fram problemen... Bipolära tror jag har det svåra att kontrollera sinnesstämningar, deras humör svänger mycket mer. Därför måste de eliminera alla negativa tankar och för att lyckas med det måste de ta tag i sina lik i garderoben. En vanlig människa behöver inte de pga av de är inte lika dålig på att kontrollera sina sinnesstämningar...