Holocaustteologi

On Monday afternoon, Professor Mearsheimer published a complete expose of Goldberg’s lameness and the tactics he and his ilk use against myself and others. They quote out of context, they ‘copy and paste’, they forge paragraphs, they deliberately and consciously attribute misleading meanings. In fact, none of those who reacted to the book negatively has read the book or any of my papers. They all refer to quotes that were picked arbitrarily from the ‘Amazon Lookinside page’. I find myself wondering, are these people really the ‘People of the Book’? I guess that People of the ‘Copy & Paste’ is a much better description for Goldberg and his wandering sockpuppets.

These numbers do matter," Hilberg said. "They also matter
for the very simple reason - call it religious if you like.

"Whether six million died or five million, or less, it was still the most systematic
extermination of a race in human history. Moreover, once the principle of
the murders is proved, there is no particular magic in additional millions."

Yad Vashem is the second most-visited tourist site in Israel, after the Western Wall. Its curators charge no fee for admission and welcome approximately one million pilgrims a year.

A pilgrim (from the Latin peregrinus) is a traveler (literally one who has come from afar) who is on a journey to a holy place. Typically, this is a physical journeying (often on foot) to some place of special significance to the adherent of a particular religious belief system.

That’s why Yad Vashem was chosen for the performance. How dare Israel use the Holocaust as a sacred landmark when its actions create so much suffering in the name of the Holocaust?
...
“I am the Holocaust, the best thing that ever happened to you!” the Holocaust proclaims. “How could you justify 1948 and 1967 without me?”

“What are you without me?” the Holocaust asks Israelis. And American Jews?

Without the Holocaust, Israel would have no state, no army. Israel wouldn’t have even learned how to use collective punishment against Palestinians.
....
Shockingly political, but then the Holocaust introduces a philosophical reflection on memory and power: “The bigger you grew, the more your memory shrinks.”

Or perhaps extended: “The bigger your memorialization of me grows, the more you abuse my memory.

The Holocaust demands a round of applause. Without her to rely on, Jews are accountable.
........
Cohen Vaxberg’s personification of the Holocaust can be understood in a variety of ways. The most obvious is as an insult to Israeli and American Jews who use Jewish suffering to justify the suffering of others. But the personification of the Holocaust can also be understood as the ancient prophetic come back to haunt the state of Israel and Jews.

Like the ancient prophets, the Holocaust cuts Jews no slack. When the Jewish prophets go internal, watch out. Nothing, especially Israel’s holy shrines, is off limits to prophetic condemnation.

Förintelsen finns invärtes i eder

- En hädisk betraktelse över vår nya
statsreligion

(SALT , nr 3, februari 2000)


Den 26-28 januari ägde en stor internationell konferens rum i huvudstaden, kallad Stockholms internationella forum om Förintelsen. Att säga att den uppmärksammades i medierna vore ett understatement. Konferensen dominerade under åtminstone en vecka nyhetsbevakningen, opinionsbildningen och kulturdebatten.

Inte minst kom Förintelsen, som den beskrevs och tolkades av konferensens tyngsta talare, att användas som ett sätt - ja, det bästa, det absolut nödvändiga sättet - att förstå och värdera skeenden i samtiden, alltifrån etniska motsättningar i svenska förorter till Jörg Haiders politiska framgångar. Därvidlag var konferensen inte nyskapande, men utgjorde definitivt den hittills mest kraftfulla lanseringen av Förintelsen som världsbild.

Det är en världsbild som inte i första hand är historiskt, eller ens ideologiskt, grundad. "Levande historia" var en återkommande fras, men nya historiska rön lyste med sin frånvaro under konferensen. Istället var det uppenbart att seriös historieskrivning här som mest var utgångspunkten för retoriska manövrer. Efterhand tillät sig somliga kommentatorer - i sammanhanget faktiskt förvånansvärt många - att yppa en viss trötthet över det floskulösa inslaget.

Samtidigt visade de att de inte förstått vad konferensen egentligen handlade om. Retoriken var inte tom, den rymde ambitioner som går längre än historievetenskapliga syften; längre än politiska program.

Denna jättekonferens låter sig bäst förstås som ett slags kyrkomöte för vad som i praktiken nu blivit det efterkrigstida västerlandets nya statsreligion. Liksom kristendomen är Förintelsekulten en lära som förkunnar att frälsning är möjlig endast för dem som bekänner sin skuld och är beredda till bot och bättring. i Förintelsekulten är det inte Jesus Kristus som frälser världen genom sin offerdöd på korset. Istället är det den historien igenom pinade judenheten som möter sitt Golgata i de nazistiska koncentrationslägren, och genom sitt ojämförligt stora lidande frälser mänskligheten till en ny världsordning, i vilken demokrati och respekt för människovärde skall råda.

Inte minst kom Förintelsen, som den beskrevs och tolkades av konferensens tyngsta talare, att användas som ett sätt - ja, det bästa, det absolut nödvändiga sättet - att förstå och värdera skeenden i samtiden, alltifrån etniska motsättningar i svenska förorter till Jörg Haiders politiska framgångar. Därvidlag var konferensen inte nyskapande, men utgjorde definitivt den hittills mest kraftfulla lanseringen av Förintelsen som världsbild.

Det är en världsbild som inte i första hand är historiskt, eller ens ideologiskt, grundad. "Levande historia" var en återkommande fras, men nya historiska rön lyste med sin frånvaro under konferensen. Istället var det uppenbart att seriös historieskrivning här som mest var utgångspunkten för retoriska manövrer. Efterhand tillät sig somliga kommentatorer - i sammanhanget faktiskt förvånansvärt många - att yppa en viss trötthet över det floskulösa inslaget.

Samtidigt visade de att de inte förstått vad konferensen egentligen handlade om. Retoriken var inte tom, den rymde ambitioner som går längre än historievetenskapliga syften; längre än politiska program.

Denna seger över ondskan är emellertid alltid hotad, och därför måste vi ständigt erinra oss det judiska lidandet i koncentrationslägren, döden i gaskamrarna. Alla västerländska folk måste också erkänna att de har syndat genom tankar, ord, gärningar och underlåtelser. Förbleknar detta skuldmedvetande kan nämligen det ofattbara återupprepas: vi får aldrig glömma, det kan hända igen.

Dödslägren blir vallfartsmål för inpräntandet av dessa sanningar hos ungdomen. Överlevandes vittnesmål - höjda över normal källkritisk och vittnespsykologisk granskning - förmedlar Förintelsens budskap i klassrummen. I denna Ievande historia" måste betoningen ligga på det "levande"; en personlig och starkt emotionell upplevelse av insikt. En omvändelse helt enkelt.

Man kan påpeka det groteska i det ständigt upprepade påståendet att det har gått ut alldeles för lite information om Förintelsen. Sanningen är att svensk skolungdom idag knappt har historiska kunskaper om någonting annat. just Göran Persson är f ö ansvarig för att historia avskaffades som kärnämne i gymnasieskolan.

Man kan påminna om att kommunistregimernas terror, som varit betydligt mer omfattande och drabbat långt fler människor, knappast berörts överhuvudtaget. Hur många skolungdomar får lära sig om Katyn-massakern? Hur många känner till utrotningen av ryska och ukrainska bönder, massakrerna på tyskar i östeuropa efter kriget?

Man kan peka på hyckleriet i talet om att göra upp med det förflutna, när det överallt i samhällstoppen, även i Perssons regering, finns människor som har haft alltifrån ett djupt engagemang till allmän sympati för kommunistiska terrorregimer.

Göran Persson regerar dessutom med stöd av ett illa reformerat kommunistparti, vars ledare ännu viftar bort de sovjetiska förbrytelserna. Därför är det direkt motbjudande när statsministern mässar om vikten av att bekämpa historielösheten.

Allt detta låter sig sägas - och bör sägas. Men det är samtidigt att skjuta bredvid målet. Om man inser att Förintelsekonferensen och även projektet Levande historia appellerar till religiösa känslor och behov, då inser man också att rationella invändningar inte biter.

Sannolikt skulle - som framförts i debatten - ett jämförande studium av olika folkmord vara en mer fruktbar utgångspunkt för historieforskning än Förintelsens påstådda unicitet. En ung kyrka och dess adepter har emellertid bara förakt till övers för sådan ekumenik. Trosföremålet tål inga jämförelser.

Förintelsekultens religiösa drivkrafter utesluter naturligtvis inte att det även föreligger andra motiv och intressen. just för att Förintelsekulten de facto gör anspråk på en sakrosankt status blir det angeläget, om också kontroversiellt, att kunna granska dess krassare aspekter. Med andra ord: Vem gynnas?

Initiativet var Göran Perssons eget. Vad som ligger bakom statsministerns engagemang är ganska uppenbart. Det har gnagt den ambitiöse mannen att ständigt få höra om sin obetydlighet och oförmåga i internationella sammanhang jämfört med företrädare som Carl Bildt eller Olof Palme, och det finns inte så många sätt för den knappt ens engelskspråkige Vingåkers-sonen att placera sig på världskartan. Utrikespolitik förstår han inte så mycket av, men han har förstått att det finns mäktiga krafter som tycker att det aldrig kan ges tillräckligt mycket uppmärksamhet åt Förintelsen. Och att han här funnit en arena där hans politiska konkurrenter inte vågar kritisera honom utan tvärtom tvingas bedyra honom sin vördnad, är säkert en källa till stark tillfredsställelse.


Inte bara i Sverige utan i alla de västländer som befinner sig i demografisk, social och kulturell turbulens ger Förintelsekulten maktmandat åt de politiska etablissemangen. Förintelsekultens demonologi - det nynazistiska hotet - legitimerar att rättssäkerhet och medborgerliga fri- och rättigheter inskränks. I Sverige är den processen i full gång. Så kan man marginalisera, och om nödvändigt kriminalisera, kritiska opinioner som bärare av Förintelsens virus. Ständigt upprepas budskapet, att den som inte restlöst accepterar massinvandringen, eller "det mångkulturella samhället" bär inom sig samma ondska som resulterade i förintelselägren.

Hur anstötligt det än kan tyckas att omnämna det, har Förintelsekulten i högsta grad även en ekonomisk sida. För hur kan de västerländska folken göra bot? jo, framför allt genom att generation efter generation fortsätta betala till judiska organisationer och direkt eller indirekt till staten Israel. Framför allt är det naturligtvis Tyskland som har fått betala för sina gärningar, men nu har turen kommit till de andra västeuropeiska länderna att betala för sina underlåtelser.

Totalt handlar det om mångmiljardbelopp som utverkas från regeringar, banker och andra företag. Det kallas kompensation för Förintelsen, men exakt vart går pengarna och efter vilka principer? Med tanke på pengars korrumperande potential finns all anledning att granska transaktionerna närmare, men här har journalistiken hittills gjort halt.


Förintelsekulten är tillräckligt etablerad för att denna artikel av många läsare kommer att uppfattas som djupt anstötlig och brännmärkas som hädisk - eller med nu gängse terminologi som hetsande, hatisk, antisemitisk; så sjukt är nämligen vårt debattklimat att all kritik - om den riktas mot fel håll - kallas för "hets" eller "hat".

Det räcker idag inte att acceptera nazismens brott mot det judiska folket som ett historiskt faktum, det räcker inte att fördöma det som avskyvärt. Förintelsekulten avkräver oss långt mer än så: den gör anspråk på den slutgiltiga sanningen om Förintelsens innebörd och hur den skall gottgöras; den vill införa tankeförbud och (mental och pekuniär) betalningsplikt.