Självmordsbenägen hjälp

Hej!

Jag har varit självmordsbenägen ca ett år nu. Har testat terapi, antidepressiva och motion men kommer inte ur de destruktiva tankarna.

Lite om mig som person:26 år gammal tjej. Osäker, kärleksfull, dåligt självförtroende, intelligent, något blyg, snäll, trevlig mm. Är singel med få nära vänner. Ser ganska bra ut.

Lite livshistoria: Uppväxt med hästar, var mer i stallet än med vänner tills jag fyllde 15år. Hästarna betydde allt, men då vi hade knapert med pengar fick jag sluta. Blev tafsad på av en man i stallet vid upprepade tillfällen när han skulle kittlas. Jag var 11 år då. En till tjej i stallet var med om samma sak så det var inte inbillning från min sida. Pappa lämnade mig när jag var tre (men kom hem igen efter nåt år) år vilket enligt mamma påverkade mig väldigt starkt. Har en bror som var rätt elak mot mig i tonåren, försökte trycka ner mig psykiskt.

Föräldrarna skildes när jag var 16år. Jag gick på tre olika gymnasieprogram, bytte två gånger av olika anledningar. Tog examen ett år sent pga det. Jobbade några år efter skolan, började sen plugga till veterinär i Polen men trivdes inte då det var för mycket stress och press och för lite fritid.

Kom hem till Sverige och började jobba igen. Blev utsatt för ett övergrepp sommaren 2011 som ledde till rättegång utan fällande dom pga bristande bevis. Efter dess har jag varit deprimerad och självmordsbenägen i omgångar. Har varit sjukskriven för depression sen i höstas och har precis börjat jobba 50% igen. Var nära att slänga mig framför tåget i höstas och har 300 värktabletter hemma ifall jag inte orkar mer.

Ursäkta uppsatsen, men tänker att det kan vara svårt att råda någon som man inte vet ngt om. Känns ändå som att jag bara berättat en bråkdel. Om någon orkat läsa såhär långt så tack och skriv gärna nåt, behöver all hjälp och allt stöd jag kan få känner jag <3

Livet är tufft och plågsamt. Finns många som haft en trygg och bra uppväxt men som lider i det tysta. Du ska aldrig tro du är ensam.

Självmord är ett dåligt alternativ då livet är kort som det är. Du är liksom 26 år och nog har tiden gått fort. Styrkan att fortsätta kan du bara hitta hos dig själv, inte hos psykologen eller i tabletterna.

Du kan PM:a mig i natt om du vill, jag kommer vara vaken ändå.

Vet egentligen inte vad man ska svara men vill vara snäll och svara ändå! Jag tycker absolut inte du ska ha självmordstankar! Livet kan vara hårt ibland och jag tycker det är jättebra att du har försökt få hjälp, men du ska nog se att allt blir bättre med tiden! Kanske orkar du jobba mer om ett tag vilket kanske senare leder till att du träffar någon inom jobbet som kanske blir din framtida partner? vem vet men hur som helst ska du bara kämpa vidare, ungefär som du skriver har jag gått igenom, kanske inte det med övergreppet men ganska hård uppväxt! stay strong

Pm:a mig om du vill prata.

Ta hand om dig

Folk kommer att skriva att självmord är fegt och själviskt, vilket det inte är. Men du som en annan man skrev så är livet väldig kort, så du kan lika gärna leva igenom det, försök och skaffa kärlek på något sätt så kommer livet ljusna, och du psykologer är ren skit, dom kan ingenting. Du borde satsa på att bli tuffare psykiskt genom att trotsa dina problem.

Det första som jag tänker på är hur mycket du varit med om. Vilka erfarenheter!

Lyssna på hatisk musik och skaffa ett husdjur! Världen är kall, finn din värme genom att gosa med en liten katt och lyssna på musik som får dig att känna att du på rätt sida.

TS,

Kan du beskriva, förutsatt att du själv vet, vad som föranleder din depression och dina negativa tankar? Du har berättat att du har känt såhär sedan händelsen sommaren 2011, men vad specifikt är det som får dig att må som du gör? Är det oro, känner du dig ensam, osv? Jag har själv lidit av depressioner i perioder under större delen av mitt liv, men först på senare tid börjat inse att det som gör mig deprimerad inte alltid är samma sak som det jag TROR gör mig deprimerad (det är istället oftast följden av någonting annat).

Du älskade hästar en gång i tiden och det lär du fortfarande göra. Mitt råd är att du börjar med hästar igen och om du har råd så skaffa dig en hund eller bli hundvakt. Hunden tvingar dig att gå ut och gå och uppleva naturen. Det är svårt att deppa när man måste ut och gå, med högt huvud, istället för att kura ihop sig under filten och grina.

De där som äcklade sig på dig gick fria och du mår dåligt av det - så dåligt att du vill ta livet av dig. Det är ingen bra utväg alls. Tror du att de bryr sig? Nej, det är inte troligt. Många, många har upplevt samma sak som du. Du är inte ensam i det. Du har främst två vägar att gå...

1. Lägg de hemska händelserna bakom dig. Tänk så lite som möjligt på dem genom att uppleva bra saker i nuet. Hamna inte under filten och deppa. Omge dig med roliga vänner och fina saker. Se till att uppleva nya, härliga händelser. Arbeta eller plugga, umgås med folk och se till att vara i farten. På ovan sätt kommer du mer och mer att glömma det dåliga. Det är inte bra att älta. Det som har varit har varit och du har gjort allt du har kunnat för att rätta till det. Nu är det dags att släppa det innan livet runnit förbi.

2. Hämnas. Detta kan du göra på många olika sätt. Bland det mildaste, t. ex. kan du skriva brev till äcklens föräldrar, syskon, vänner, grannar eller andra som kan råka ut för samma sak som du gjorde. Detta kan dock slå tillbaka på dig så ett annat sätt kan vara att föredra. När du väl har hämnats så följer du punkt 1.

Jag älskar djur så det är definitivt en plan när jag får möjlighet!

Har du några tips på sån musik?

Svårt att veta tycker jag. Tror det är en kombination av saker jag blivit utsatt för och hur jag levt. Den utlösande faktorn i höstas var enligt terapeuten för mycket jobb. Det som jag tycker känns allra jobbigast är att jag har lite svårt med vänner så jag är ganska ensam. Har blivit mycket fokus på "hur ska jag göra för att folk ska vilja hänga med mig" istället för att fundera på vilka jag vill umgås med och trivs med. Är egentligen en ganska rolig person med mycket humor, men eftersom jag har blivit nedtyngd av massa skit och folk som sviker så har jag börjat tappa det. Folk jag berättar min livshistoria för verkar ibland ta det allvarligare än jag själv gör...

Tack ni som svarat! Jag orkar inte svara tillbaka på alla.