Är nöjd över min situation, vad ska driva mig i framtiden?

Varken 1, 2 eller 3 miljoner är särskilt mycket pengar så varför tappa all ambition att tjäna mer vid den nivån? Själv räknar jag kallt med att bli miljonär runt 28 års ålder och mitt mål är minst 6-10 miljoner innan 50 års ålder.

För de pengarna kan jag lösa alla lånen till mitt blivande hus, göra investeringar i huset som gör det väldigt billigt att bo, samt investera resten i värdepapper som fungerar som min försörjning utan att jag behöver jobba och har istället möjlighet att ägna mig åt en del fritidsintressen, samt lägga väldigt mycket tid och fokus på barn och eventuellt barnbarn.

Jag tjänade själv min första miljon innan 25 och börjar idag närma mig 30 och har ca 4 miljoner nu men har samtidigt inte riktigt hittat någon ny drivkraft utan lunkar på och låter kapital jobba och mig själv vila lite mer än innan.

Problemet för mig är att det spelar inte så stor roll om jag har 4 miljoner eller 8 miljoner utan det känns som att nästa steg upp på "livsskalan" är när man börjar komma över 100 miljoner etc och kan ha feta hus, resa hur mycket som helst utan att bry sig etc och dit är det en lång väg. När jag var sådär 20 hade jag massa drivkraft (vilket också ledde till att jag tjänade min första miljon relativt tidigt) och idéer på saker jag ville förverkliga som i stort sett försvunnit ni vilket känns trist.

Ännu tråkigare är att i det här landet kan man få hjälp, typ prata med coacher osv kostnadsfritt om man är exempelvis arbetslös men man kan inte gå och få prata med någon "om det går bra", och "om det går bra" handlar om hur mycket pengar man har / vilken årsinkomst man besitter snarare än om hur man mår, vilka drömmar man har och hur man ska nå dem.

Du har väl för bövelen råd att betala en coach som du kan prata med. De pengarna har ju sällan den arbetslösa, var är det för konstigt resonemang?

Självklart kan jag det ifall jag skulle tycka det var värt pengarna men med det resonemanget kan man ju hävda vad som helst, att rika inte ska få fri sjukvård i Sverige för att det kan betala för det.

Jag menar bara att man bara är intresserad av att hjälpa de svagaste medan jag tror man kunde få mer nytta i samhället om fler kunde få hjälp, tänker då på folk som exempelvis vantrivs på sina jobb men får ingen a-kassa om de säger upp sig själva.

Får man fråga hur du tjänade 1 mille före 25 och 4 mille vid 30? Är du försäljare? För du lär inte vara läkare/civ.ing om du redan före 25 tjänade så bra att du kunde spara ihop till 1 mille på den tiden.

Intresse i ditt sparande och dina investeringar, för vissa kanske det låter skadat men det kan ju vara både kul och intressant(beroende på individen). Det kan vara kul att hitta undervärderade case, det kan vara kul att se företag man varit tidigt inne i expandera, växa och generera vinst. Det kan vara kul att hålla sig à jour med nya forsknings/tekniska framsteg, produkter och marknader, det kan vara kul att se att man prickade rätt! Kapitalet som genereras av intresset för finansiella instrument, marknader och produkter behöver inte vara den huvudsakliga drivkraften. Det kan vara det men det är ingen nödvändighet.

+

Ett intresse och glädje på din arbetsplats/att driva ditt företag. Om du sysselsätter dig med något du faktiskt gillar att göra så finns det ju ingen anledning att sluta enbart för att man är ekonomiskt oberoende. Du slutar ju inte göra saker du tycker är givande bara för att du gjort det tidigare.

Jag har vänner i ts situation. Även om jag själv befinner mig i samma ekonomiska situation som dessa vänner så älskar jag fortfarande att jobba. Utan mitt jobb så tappar jag en stor del av min självbild. Min inre motor har aldrig handlat om det ekonomiska, utan om att fylla något diffust hål i mitt inre. Om jag inte jobbar, t ex på semestrar eller liknande, så stegrar en oro i min mage. Det är ingen lättdefinierad känsla, och varför just jag har det här förhållningssättet till mitt arbete och mina ambitioner, jämfört med trådskaparen och mina mer avslappnade vänner, får en framtida psykolog reda ut.

Tror att dom flesta som utmärker sig i arbetslivet utöver snittet har någon sådan här sorts rubbning (eller vad man skall kalla det) inom sig. Problemet är, att vad man än gör här i livet så sker det på bekostnad av någonting annat. Med resultatet att jag verkligen försummar familjeliv och riktiga vänner till förmån för mitt yrke. Därför avundas jag dig trådskaparen.