Citat:
Som en karbonkopia på hur det ser ut i USA där chefen för livsmedelsverket har arbetat för Monsanto.
Alltså svenska företag som erbjuder tjänster för att klara massinvandringen är inte bara verksam i den sektorn. Man är med över allt. I regel är det riskkapitalbolag som också driver företag inom rederi, transport, klädindustri eller högteknologi. Vissa satsar även på så skilda saker som duschkabiner, leksaker, filmbolag eller byggföretag. Även banker är inblandade. Allt hänger ihop. Massinvandring är således ingen separat del, utan en del i en större målsättning som syftar till att kunna kontrollera politiken till sin egen fördel.
Svenskt näringsliv bullrade och bråkade som mest under 70- och 80-talet om hur hemskt mycket offentlig sektor och välfärd kostar samt hur höga skatterna var för att bekosta detta. Då var man utanför. Nu är man själv med och styr offentlig sektor och kan tjäna sig en stor hacka på den. De negativa konsekvenserna med massinvandring kan också det bli ett sätt att utveckla sin bransch. Vaktbolag är redan alla privata, privata bolag som sköter personskydd ökar markant. Det talas om att vardagsbrotten allt mer ska drivas av privata aktörer. Med särskild restriktion förstås. Att det sker försämringar i skolresultaten är heller inga problem. Nu finns företag som sköter läxhjälp hemma. Und så weiter.
Detta den ekonomiska aspekten. Karriärmässigt, alltså den del där media och politiker kommer in, är ett intressant ämne. Då välfärdsföretag nu växt till stora koncerner öppnas möjligheter för makteliten och etablissemanget. En person som har en hög befattning inom ett stort välfärdsföretag kan naturligtvis byta upp sig till en vd-post inom en kommunal sektor, för att sedan avancera ytterligare och bli generaldirektör för en stor statlig myndighet. Det omvända förhållandet råder givetvis också. Större chefer eller politiker inom kommun och landsting, ledande journalister inom större mediekoncerner kan söka chefspositioner inom större välfärdsföretag eller bolag som hanterar dessa. Sammantaget får vi ett galet stort samförstånd inom ett etablissemang och som gör att alla strävar efter samma sak. Oavsett politisk hemvist.
Det är så du ska tolka varför Tove Lifhendahl skriver som hon gör. Hon utelämnar besvärlig fakta och serverar istället goda exempel med fri rörlighet. Precis som om fri rörlighet för studenter och personer med spetskompetens skulle upphöra bara för att man stoppade massinvandring och förbjöd tiggeri. Detta sägs inte rakt ut, men det är antydningar om att så skulle vara fallet, något som jag tycker är extremt ohederligt av en så kallad intellektuell. Det som skapar frustration är inte bara samhälleliga konsekvenser. Istället är det mer att man försöker skapa någon slag idé om att Sverige med ett etniskt folk har upphört där vi bara är anonyma medborgarna i en surrealistisk och tillskruvad statsbildning och att vi är för evigt förpliktigade att bekosta försörjning av allt fler som kommer hit.
Svenskt näringsliv bullrade och bråkade som mest under 70- och 80-talet om hur hemskt mycket offentlig sektor och välfärd kostar samt hur höga skatterna var för att bekosta detta. Då var man utanför. Nu är man själv med och styr offentlig sektor och kan tjäna sig en stor hacka på den. De negativa konsekvenserna med massinvandring kan också det bli ett sätt att utveckla sin bransch. Vaktbolag är redan alla privata, privata bolag som sköter personskydd ökar markant. Det talas om att vardagsbrotten allt mer ska drivas av privata aktörer. Med särskild restriktion förstås. Att det sker försämringar i skolresultaten är heller inga problem. Nu finns företag som sköter läxhjälp hemma. Und så weiter.
Detta den ekonomiska aspekten. Karriärmässigt, alltså den del där media och politiker kommer in, är ett intressant ämne. Då välfärdsföretag nu växt till stora koncerner öppnas möjligheter för makteliten och etablissemanget. En person som har en hög befattning inom ett stort välfärdsföretag kan naturligtvis byta upp sig till en vd-post inom en kommunal sektor, för att sedan avancera ytterligare och bli generaldirektör för en stor statlig myndighet. Det omvända förhållandet råder givetvis också. Större chefer eller politiker inom kommun och landsting, ledande journalister inom större mediekoncerner kan söka chefspositioner inom större välfärdsföretag eller bolag som hanterar dessa. Sammantaget får vi ett galet stort samförstånd inom ett etablissemang och som gör att alla strävar efter samma sak. Oavsett politisk hemvist.
Det är så du ska tolka varför Tove Lifhendahl skriver som hon gör. Hon utelämnar besvärlig fakta och serverar istället goda exempel med fri rörlighet. Precis som om fri rörlighet för studenter och personer med spetskompetens skulle upphöra bara för att man stoppade massinvandring och förbjöd tiggeri. Detta sägs inte rakt ut, men det är antydningar om att så skulle vara fallet, något som jag tycker är extremt ohederligt av en så kallad intellektuell. Det som skapar frustration är inte bara samhälleliga konsekvenser. Istället är det mer att man försöker skapa någon slag idé om att Sverige med ett etniskt folk har upphört där vi bara är anonyma medborgarna i en surrealistisk och tillskruvad statsbildning och att vi är för evigt förpliktigade att bekosta försörjning av allt fler som kommer hit.
