Citat:
Herakleitos var en av de sk försokratikerna och hans metafysik är fortfarande, om ni frågar mig, spännande. Men frågan är hur hans metafysik fungerar idag. För er som inte vet så är det främst två olika metafysiska teorier som Herakleitos arbetade fram; (1) allting är i ständig förändring; och (2) att motsatser skapar helheter.
(1) kan sammanfattas med påståendet "man kan inte kliva ner i samma flod två gånger", alltså att allting förändras, rör på sig och gör så i all tid och således är inte allting detsamma hela tiden. I floden så strömmar det hela tiden vatten vilket gör att om du kliver i en flod två gånger så är det nytt vatten, nya molekyler, som nuddar dig varje gång. När vi bränner ned ett hus så förändras träet och virket till en annan form. Våra atomer i kroppen byts ut. Allting är i förändring.
(2) bygger på en mycket enkel logik, det är en sorts dialektik där motsatser är beroende av varandra för att existera och därmed också skapar en helhet. Vägen upp och vägen ner är samma sak, du kan inte ha den ena utan den andra och tillsammans skapar de en känsla för rymd (upp och ned i varje fall).
Hur tycker ni att denna metafysik står sig idag?
(1) kan sammanfattas med påståendet "man kan inte kliva ner i samma flod två gånger", alltså att allting förändras, rör på sig och gör så i all tid och således är inte allting detsamma hela tiden. I floden så strömmar det hela tiden vatten vilket gör att om du kliver i en flod två gånger så är det nytt vatten, nya molekyler, som nuddar dig varje gång. När vi bränner ned ett hus så förändras träet och virket till en annan form. Våra atomer i kroppen byts ut. Allting är i förändring.
(2) bygger på en mycket enkel logik, det är en sorts dialektik där motsatser är beroende av varandra för att existera och därmed också skapar en helhet. Vägen upp och vägen ner är samma sak, du kan inte ha den ena utan den andra och tillsammans skapar de en känsla för rymd (upp och ned i varje fall).
Hur tycker ni att denna metafysik står sig idag?
Herakleitos är spännande idéhistoriskt och som skräckexempel. Han antar att allting är konkret. Han skiljer inte mellan objekter och egenskaper. Så för Herakleitos är varje kvalitativ eller kvantitativ förändring, som är en förändring i egenskaper (som ju inte skiljs från objekter), en förändring av identitet. Just problemet med att förklara det enande i mångfalden, dvs. hur olika saker kan vara av samma typ, utgör motivet bakom den sortens teori som Platon introducerade. Idag finns andra bud med. Gemensamt för dem är frågan om, hur likhet kan förklaras. Sen tillkommer problemen med identitet genom tid. Vad enar saken som har egenskaperna? Alltså: finns en substans? Hur kan vi tillåta och förklara identitet genom kvalitativ förändring?