Då denna fråga riktar sig till filosofer och analytiker väljer jag att placera tråden här.
När jag tänker väldigt djupt när jag är ensam så håller jag ibland på att bli helt tokig. Det blir så djupt så att det känns - hur i helvette kan jag ha tillgång till dessa tankar. Blir oftast så när jag ser olika mönster passar ihop och man kommer fram till ett helhetsperspektiv.
Måste ibland vid dessa tillfällen göra något galet som att spela dum i huvudet. Gå ut i köket och tugga på en banan när skalet är kvar. Gå till garderoben och knacka och fråga ifall någon är hemma osv. Allt detta när jag är i ensamhet såklart.
Folk jag pratar med säger att jag är alldeles för djup och analytisk så dom vill inte höra på mig för att de inte förstår något. Men har vid några tillfällen stött på individer som jag har fört väldigt djupa samtal med. Oftast mår man ganska dåligt när man samtalar med en djuping och får bekräftelse på det man har funderat på passar in i någon annans hjärna. I sanningens ljus är det släckta ljus.
Att spela dum i huvudet eller att jag pratar djupt blir samma resultat med genomsnittsmänniskan.
Jag är konstig och dum i huvudet.
Jag brukar ofta lägga mig på en nivå under en annan människa för att denne ska känna sig överlägsen. Sedan är det lätt att utnyttja denna människa då den är villig att hjälpa mig.
Saker jag hatar att utföra visar jag mig dålig på för att andra ska hjälpa mig osv.
Jag vet att det är svinigt i mångas tankesätt men där har jag passerat för länge sedan.
Även min empati har ändrats med åren pga att jag har analyserat kring människans beteende.
Filantrop- Ingen hjärna men stort hjärta.
Misantrop- Stor hjärna men blödande hjärta.
Har så mycket annat jag skulle vilja skriva ut men det finns inte ord som beskriver dessa tankar...
Nu gled jag iväg lite i andra spår men......
Känner ni någon gång att ni håller på att flippa ur, hjärnan går på högvarv och presterar mer än vad man klarar av att se helheten på? Gör ni något "galet" då?
Hoppas på en djuping där ute som har något trevligt svar.......
När jag tänker väldigt djupt när jag är ensam så håller jag ibland på att bli helt tokig. Det blir så djupt så att det känns - hur i helvette kan jag ha tillgång till dessa tankar. Blir oftast så när jag ser olika mönster passar ihop och man kommer fram till ett helhetsperspektiv.
Måste ibland vid dessa tillfällen göra något galet som att spela dum i huvudet. Gå ut i köket och tugga på en banan när skalet är kvar. Gå till garderoben och knacka och fråga ifall någon är hemma osv. Allt detta när jag är i ensamhet såklart.
Folk jag pratar med säger att jag är alldeles för djup och analytisk så dom vill inte höra på mig för att de inte förstår något. Men har vid några tillfällen stött på individer som jag har fört väldigt djupa samtal med. Oftast mår man ganska dåligt när man samtalar med en djuping och får bekräftelse på det man har funderat på passar in i någon annans hjärna. I sanningens ljus är det släckta ljus.
Att spela dum i huvudet eller att jag pratar djupt blir samma resultat med genomsnittsmänniskan.
Jag är konstig och dum i huvudet.
Jag brukar ofta lägga mig på en nivå under en annan människa för att denne ska känna sig överlägsen. Sedan är det lätt att utnyttja denna människa då den är villig att hjälpa mig.
Saker jag hatar att utföra visar jag mig dålig på för att andra ska hjälpa mig osv.
Jag vet att det är svinigt i mångas tankesätt men där har jag passerat för länge sedan.
Även min empati har ändrats med åren pga att jag har analyserat kring människans beteende.
Filantrop- Ingen hjärna men stort hjärta.
Misantrop- Stor hjärna men blödande hjärta.
Har så mycket annat jag skulle vilja skriva ut men det finns inte ord som beskriver dessa tankar...
Nu gled jag iväg lite i andra spår men......
Känner ni någon gång att ni håller på att flippa ur, hjärnan går på högvarv och presterar mer än vad man klarar av att se helheten på? Gör ni något "galet" då?
Hoppas på en djuping där ute som har något trevligt svar.......
