"Journalistföraktet" - tidningen Journalisten biter i det sura äpplet.

Det börjar bli ganska vanligt med journalisttårar nuförtiden. Det blåser uppenbarligen kallt på parnassen, och trångt börjar det bli också när utrymmet krymper och pengarna sinar. Sent omsider börjar dessa patetiska medelmåttor inse att deras plats vid köttgrytorna inte är given, att papperstidningar och statsunderstödd PK-media inte är naturgivna självklarheter som varje fungerande demokrati behöver.

Med paniken i strupen börjar de nu, sisådär fem-tio år för sent, diskutera (med varandra givetvis, inte med de som förväntas läsa deras alster och betala deras löner) varför i herrans namn ingen verkar tycka om dem. De som menade så väl, de som bara ville uppfostra den obildade pöbeln till de rätta åsikterna! Och som tack sitter folk nu och bildar sig egna uppfattningar, diskuterar fritt och utbyter information utan att journalisterna kan kontrollera vad som sägs!

Det är rätt patetiskt egentligen. Dessa människor, som så länge talat sig varma för demokrati, informationsfrihet och åsiktsfrihet håller nu på att bajsa på sig av oro inför en genuint demokratisk utveckling där medborgarna faktiskt kan delta och påverka på allvar. Hyckleriet blir smärtsamt uppenbart - för journalistskrået har det aldrig handlar om demokrati och frihet, utan om att få vara Journalister med allt vad det innebär av privilegier och monopol på åsikter. När deras position nu är hotad kommer de äkta sentimenten fram: klassförakt, enögdhet, brist på faktisk analys, ren och skär skräck för verkligheten utanför mediebublan.

Svenska journalister är i regel varken adliga eller elitistiska. Hade de varit elitister hade de sysslat med journalistik i ett ämne som de fördjupar sig på och har studerat inom, istället för att skriva massa rappakalja dag efter dag som de inte förstår sig på.

Uppfriskande med lite självinsikt. Orsaken kan förenklas så att även journalister förstår. Det är som med politiker, förakt går åt båda hållen. Det som kallas politikerförakt beror många gånger på politikers förakt för medborgarna. Att man kallar sina läsares återkoppling för "pissrännan" förklarar allt. Journalister ska rapportera nyheter och granska de andra statsmakterna, inte köra ned sina egna åsikter i halsen på sina läsare.

Intressant med en marxistisk tolkning på detta! Om vi ska dra det vidare kan vi konstatera att åsiktsöverklassen börjar bli medveten om att vi befinner oss i en process där elitens produktivkrafter (vilket översatt till vårt exempel blir t.ex papperstidningar) har blivit förlegade och omsprungna av tidsandan och tekniken. Man kan i viss mån jämföra journalistklassens situation med den som adeln upplevde i den sena 1700-talets Frankrike, där adelns funktion i samhället hade blivit mer irrelevant än någonsin och deras enda "legitimitet" fanns i ett samhällssystem som inte längre speglade verkligheten.

Journalistklassen är vår tids adel. De förstår att vi, pöbeln, inte längre är beroende av dem för att informera oss och bilda oss uppfattningar i olika frågor. Däremot är det inte en uppfattning som får uppvisas i allt för stor utsträckning; den journalist som belyser detta för starkt avlegitimerar samtidigt sig själv och sin egen elitklass, eftersom den enda legitimiteten som journalistklassen stödjer sig på är densamma som franska adeln lutade sig mot i slutet av 1700-talet - den rent formella som verkligheten hade sprungit ifrån.

Det här ska bli intressant att följa.

Sammanställning av bilderna på artikeln: http://i.imgur.com/8BGZkIT.jpg

Journalisterna kommer få bita i många fler sura äpplen. Det är jag helt säker på. Även rutten fallfrukt kommer bli deras lott framöver.

Man gottar sig. Hoppas förrädarna får vrida sig på kroken. Den insatte behöver inte bry sig så mycket eftersom svenska journalister är hjärntvättade kulturmarxistiska zombies - så de förstår inte själva händelseförloppet.

Tack för att så välskrivet referat med bitska underdrifter som ovanstående.

Identitetspolitiken fick stort utrymme. Men är den inte fortfarande ganska marginell, i alla fall för de stora massorna och för våra vaniljpolitiker. Jag tror att svenskar vill ha en inkluderande politik som inte ställer grupper - och familjemedlemmar - mot varandra. Man har köpt en ökande tolerans gentemot exempelvis homosexuella och olika HBTQ-varianter, inte för att framhäva deras särart och göra dem till offerfetischer, utan för att helt enkelt inkludera dem.

Sedan tror jag att det inte handlar så mycket om vilken 'politik' journalister bedriver, om de har ett klass- eller identitetsperspektiv etc, utan det handlar om deras roll som en enhet för social kontroll av massorna, och inte av makten. Det vi kallar vänster bland journalister är i mycket helt enkelt denna inriktning på social kontroll, medan man likt Jesus givit åt kejsaren vad kejsaren tillhör - dvs man har låt liberalerna helt ta hand om den ekonomiska politiken, och skulle aldrig drömma om att angripa kapitalismen mer.

Om dagens journalist är en politruk vars främsta uppgift är att se att medborgaren Tänker Rätt vid frukostbordet, så leder det oundvikligen till ett djupt hat hos medborgaren.

Kent Asp, i tidigare nämnda artikel:


Rätta mig om jag har fel nu - för det hoppas jag verkligen att jag har - men den där bortförklaringen är ju helknasig. Nästan som om han menar att det spelar mindre roll om icke-läsare inte har något förtroende för kvällsblaskorna, för vad fan vet de om vad som skrivs om de inte läser dem, liksom. Tanken har inte slagit karln att de inte läser slaskpressen på grund av bristen på förtroende? Att det är just därför folk har fått nog och valt att inte längre ta del av dem?

Precis, det är ju ett helt fantastiskt korkat argument.

Ungefär som att säga: "Glass gjord på frusen hundbajs verkar vara den minst populära smaken, men det beror nog främst på de personer som inte vill konsumera den."

Jag tror tyvärr inte inte att journalisterna som läser den här tråden kommer att kunna relatera. Jag tror att de är alltför indoktrinerade för att förstå vad som är roligt.

Men det var väldigt lite självinsikt.

Gunilla Kindstrand på Hälsingetidningar säger på fullaste allvar att:


Där "dem" är "trollen" enligt henne. Dvs ofta (visserligen inte alltid) vanliga människor som i olika grad inte håller med vad journalisterna skrivit. Det är alltså aldrig fel på det journalister skriver, bara på dem som har en avvikande åsikt. Fantastiskt.

Artikeln är fortfarande inte ute på webben vad jag kan se, får se om den någonsin kommer upp där.