I en brett uppslagen artikel i tidningen Journalisten (hitills endast i pappersform) går tidningen igenom misstron och förakt för journalister och journalistik.
Under rubriken "Varför tycker de inte om oss" är man bekymrad för att här och på andra mediekritiska arenor anklagas för att vara vänstervridna, förljugna och med en egen agenda.
Först utmålas kommentarsfälten som boven, pissrännan, spyhinken och andra välkända nedsättande attribut.
Men någon spalt in i artikeln så vidgas perspektiven och verkligheten tränger sig på. En bekants bekant till styckets författare Johannes Nesser uttrycker på Facebook sin åsikt att journalister i allmänhet är avskum och gamar. En annan ondgör sig över den statsmediala kommunismen.
"De är inga troll. Det är bara vanligt folk, sådan som finns i bekantskapskretsen." skriver han.
Nesser letar vidare och gör kanske årets förvillare när han låter professor Kent Asp förklara att vänstervridningen är mindre nu är tidigare. Ni som läser här vet att Kent Asp har undersökt journalistkåren och funnit den extremt vänstervriden, med en stark förkärlek för miljöpartiet och V särskilt i etermedia.
Nu får han förklara att vänstervridningen är mindre (!) nu än tidigare. Det är istället verkligheten, läsarna och väljarna, som glidit högerut och därför är det ett större avstånd mellan journalister och folket. Nesser påpekar också att journalister minsann är noggranna och låter inte den egna politiska agenda styra nyhetsförmedlingen. Och att enligt Kent Asp är förtroendet fortfarande högt för morgontidningar och SR/SvT (Någon glömde visst att redovisa förtroendet för kvällstidningarna?).
Sedan hyllas Researchgruppen som överslätande kallas "frilanskollektiv" och som får leda i bevis att personer som skriver på Avpixlats kommentarsfält ochså har varit så fräcka att de kommenterat även på SvT Debatt, på den tiden det gick att kommentera där vill säga. ( Att Researchgruppen valde en dag där just Avpixlat debatterades på SvT kanske bidrog till att några även sökte sig dit?)
Sen intervjuas Jonas Thente som skrivit om journalistikens ändrade fokus. Han får säga att han egentligen inte skrev om näthat utan om de vänsterintellektuellas journalistik som ändrat fokus, från tvåtredjedelssamhället till identitetspolitik.
I styckena innan Thente har Nesser intervjuat en medieforskare på Södertörn (var annars?) som säger i princip samma sak. Som ett sätt att förbereda läsaren på Thentes utläggning.
Mediforskaren lyfter in perspektiv som vi här på Flashback redan är bekanta med, som att tidningarna gått från klassperspektiv (överhet - undersåtar, rika -fattiga) till att driva identitetspolitik.Men det handlar också om mångkulturen, när medierna börjat driva identitetspolitik så väcker man både identitetspolitiska strömningar hos majoritetskulturen och riskerar att hamna i kläm mellan motstridiga kulturella intressen.
Medierna har börjat driva identitetspolitik sedan 1970-talet. Man ville tvinga fram inkludering av grupper som kvinnor, svarta, homosexuella som krävde att få behandlas med respekt trots sina olikheter. Först under namnet av erkännandepoltik och sedan som renodlad identitetspolitik. Ekonomiska frågor har därmed försvunnit. Men det har också drivit på en annan identitetspolitik. Där den vita kristna majoritetskulturen kunnat reagera på andra etniska gruppers angrepp på samhällsnormerna.
Ett till citat illustrerar hur utvecklingen växer media över huvudet:
"Den dominerande radikala mediekritiken (från vänsterhåll alltså) handlar om kulturellt erkännande av underprivilegierade grupper på sina egna meriter och när de ställs mot varandra, eller mot andra intressen, kommer medierna att få kritik oavsett vilket ben de står på”.
Åsa Linderborg är naturligtvis också intervjuad. Hon menar att det är klassförakt som skiner igenom hos journalisterna (så fick hon en gång till stoltsera med sin arbetarklassmässiga bakgrund). Men har inget att säga om identitetspolitik, endas om att amn ”borde tala om klass igen”.
Mats Dagerlind från Avpixlat är också intervjuad, för säkerhets skull varudeklarerad som ansvarig utgivare för en hatsajt utan citationstecken.
Han menar att Avpixlat m fl dykt upp som ett svar på bristande ansvar hos andra medier när det gäller invandringspolitiken, och får lägga ut texten kring Lilla Saltsjöbadsavtalet.
Som jag sr det bekräftar han det som tidigare sagts om identitetspolitik, att medierna tappat i trovärdighet när de börjat driva den politiken. Men det är ingen slutsats som skrivs ut av Nesser.
Gunilla Kindstrand, chefredaktör för Hälsingetidningar (ni vet tidningen som ifrågasatte ett våldtäktsoffer på grund av att förövaren hade fel hudfärg) får avsluta med att förklara att Avpixlat visserligen presenterar fakta, men ”det är extremt försåtligt material”
Kindstrand har fått inleda med att hennes tidning faktiskt behövs, ”vem skulle bevaka kommunfullmäktige i Bollnäs om inte vi gjorde det?”. Det har inte fallit henne in att kommunens hemsida klart och tydligt presenterar vilka beslut som tagits i kommunen och vilka effekter det får?
Sammantaget kan man säga att Journalisten och Nesser kommit ett litet stycke ifatt den mediekritiska diskussion vi sedan länge haft här på Flashback. Att han släpper fram kritik mot identitetspolitiken visar nog på hur desperat läget är på tidningarna. Att det kanske spelar roll också vad som står i tidningen för lönsamheten, inte bara hur stor hushållstäckningen är. Och då kanske identitetspolitik riktad mot de vita heterosexuella män som utgör majoriteten av läse- och annonsörskretsen inte är den rakaste vägen till lönsamhet.
Avslutningsvis ett citat från en efterföljande artikel ”Murveln på väg mot botten igen?” .
Under rubriken "Varför tycker de inte om oss" är man bekymrad för att här och på andra mediekritiska arenor anklagas för att vara vänstervridna, förljugna och med en egen agenda.
Först utmålas kommentarsfälten som boven, pissrännan, spyhinken och andra välkända nedsättande attribut.
Men någon spalt in i artikeln så vidgas perspektiven och verkligheten tränger sig på. En bekants bekant till styckets författare Johannes Nesser uttrycker på Facebook sin åsikt att journalister i allmänhet är avskum och gamar. En annan ondgör sig över den statsmediala kommunismen.
"De är inga troll. Det är bara vanligt folk, sådan som finns i bekantskapskretsen." skriver han.
Nesser letar vidare och gör kanske årets förvillare när han låter professor Kent Asp förklara att vänstervridningen är mindre nu är tidigare. Ni som läser här vet att Kent Asp har undersökt journalistkåren och funnit den extremt vänstervriden, med en stark förkärlek för miljöpartiet och V särskilt i etermedia.
Nu får han förklara att vänstervridningen är mindre (!) nu än tidigare. Det är istället verkligheten, läsarna och väljarna, som glidit högerut och därför är det ett större avstånd mellan journalister och folket. Nesser påpekar också att journalister minsann är noggranna och låter inte den egna politiska agenda styra nyhetsförmedlingen. Och att enligt Kent Asp är förtroendet fortfarande högt för morgontidningar och SR/SvT (Någon glömde visst att redovisa förtroendet för kvällstidningarna?).
Sedan hyllas Researchgruppen som överslätande kallas "frilanskollektiv" och som får leda i bevis att personer som skriver på Avpixlats kommentarsfält ochså har varit så fräcka att de kommenterat även på SvT Debatt, på den tiden det gick att kommentera där vill säga. ( Att Researchgruppen valde en dag där just Avpixlat debatterades på SvT kanske bidrog till att några även sökte sig dit?)
Sen intervjuas Jonas Thente som skrivit om journalistikens ändrade fokus. Han får säga att han egentligen inte skrev om näthat utan om de vänsterintellektuellas journalistik som ändrat fokus, från tvåtredjedelssamhället till identitetspolitik.
Citat:
-Klassaspekten är för komplicerad för dagens vänsterintellektuella, säger han, man måste kunna en massa saker(...). Det är för jobbigt och tar för lång tid. Då är det lättare att skriva om män och kvinnor eller om bögar och straighta. (...) Det är intellektuell jävla slöhet, säger Jonas Thente.
Identitetspolitiken har tre huvudspår: postfeminism, postkolonialism och HBTQ. Alla tre bygger på att peka ut en normalitet som man angriper(..) Slår man ihop dess tre får man Den vite heterosexuelle mannen. Det är den Stora Satan som ska fråntas makt. (...) Angreppen på den här gruppen är oftast oreflekterade.(..) Debattörerna är som troende kristna. De berusas av sina teorier och är otåliga.
Identitetspolitiken har tre huvudspår: postfeminism, postkolonialism och HBTQ. Alla tre bygger på att peka ut en normalitet som man angriper(..) Slår man ihop dess tre får man Den vite heterosexuelle mannen. Det är den Stora Satan som ska fråntas makt. (...) Angreppen på den här gruppen är oftast oreflekterade.(..) Debattörerna är som troende kristna. De berusas av sina teorier och är otåliga.
I styckena innan Thente har Nesser intervjuat en medieforskare på Södertörn (var annars?) som säger i princip samma sak. Som ett sätt att förbereda läsaren på Thentes utläggning.
Mediforskaren lyfter in perspektiv som vi här på Flashback redan är bekanta med, som att tidningarna gått från klassperspektiv (överhet - undersåtar, rika -fattiga) till att driva identitetspolitik.Men det handlar också om mångkulturen, när medierna börjat driva identitetspolitik så väcker man både identitetspolitiska strömningar hos majoritetskulturen och riskerar att hamna i kläm mellan motstridiga kulturella intressen.
Medierna har börjat driva identitetspolitik sedan 1970-talet. Man ville tvinga fram inkludering av grupper som kvinnor, svarta, homosexuella som krävde att få behandlas med respekt trots sina olikheter. Först under namnet av erkännandepoltik och sedan som renodlad identitetspolitik. Ekonomiska frågor har därmed försvunnit. Men det har också drivit på en annan identitetspolitik. Där den vita kristna majoritetskulturen kunnat reagera på andra etniska gruppers angrepp på samhällsnormerna.
Citat:
som Södertörnaren uttrycker det.
Det finns en överensstämmelse i tankemönstret mellan identitetspolitiken och vissa högerextrema ideologier. De (högerextrema) har (..) lånat resonemang som har en politisk legitimitet för att få del av denna legitimitet
Ett till citat illustrerar hur utvecklingen växer media över huvudet:
"Den dominerande radikala mediekritiken (från vänsterhåll alltså) handlar om kulturellt erkännande av underprivilegierade grupper på sina egna meriter och när de ställs mot varandra, eller mot andra intressen, kommer medierna att få kritik oavsett vilket ben de står på”.
Åsa Linderborg är naturligtvis också intervjuad. Hon menar att det är klassförakt som skiner igenom hos journalisterna (så fick hon en gång till stoltsera med sin arbetarklassmässiga bakgrund). Men har inget att säga om identitetspolitik, endas om att amn ”borde tala om klass igen”.
Mats Dagerlind från Avpixlat är också intervjuad, för säkerhets skull varudeklarerad som ansvarig utgivare för en hatsajt utan citationstecken.
Han menar att Avpixlat m fl dykt upp som ett svar på bristande ansvar hos andra medier när det gäller invandringspolitiken, och får lägga ut texten kring Lilla Saltsjöbadsavtalet.
Som jag sr det bekräftar han det som tidigare sagts om identitetspolitik, att medierna tappat i trovärdighet när de börjat driva den politiken. Men det är ingen slutsats som skrivs ut av Nesser.
Gunilla Kindstrand, chefredaktör för Hälsingetidningar (ni vet tidningen som ifrågasatte ett våldtäktsoffer på grund av att förövaren hade fel hudfärg) får avsluta med att förklara att Avpixlat visserligen presenterar fakta, men ”det är extremt försåtligt material”
Kindstrand har fått inleda med att hennes tidning faktiskt behövs, ”vem skulle bevaka kommunfullmäktige i Bollnäs om inte vi gjorde det?”. Det har inte fallit henne in att kommunens hemsida klart och tydligt presenterar vilka beslut som tagits i kommunen och vilka effekter det får?
Sammantaget kan man säga att Journalisten och Nesser kommit ett litet stycke ifatt den mediekritiska diskussion vi sedan länge haft här på Flashback. Att han släpper fram kritik mot identitetspolitiken visar nog på hur desperat läget är på tidningarna. Att det kanske spelar roll också vad som står i tidningen för lönsamheten, inte bara hur stor hushållstäckningen är. Och då kanske identitetspolitik riktad mot de vita heterosexuella män som utgör majoriteten av läse- och annonsörskretsen inte är den rakaste vägen till lönsamhet.
Avslutningsvis ett citat från en efterföljande artikel ”Murveln på väg mot botten igen?” .
Citat:
Journalisternas huvudstrategier är att ta makten över uttolkninge och byta språk. Makthavarna ska, enligt journalismen, inte lämnas ensamma med det oskyldiga folket. Politikerna får därför inte tala direkt till medborgarna, utan journalisten måste gripa in förmedla, tolka och omtolka.
...
Men Olof Petterson (statsvetare) spår att journalisternas maktställning kan var en några decenniers kort parentes.”Tankens mellanhänder” hotas av alternativa kanaler där avsändare och mottagare kan komma i direkt kontakt med varandra, utanför journalisternas kontroll.
Metoder som renodling och tillspetsning som har gett journalisterna genomslagskraft börjar nu bli en svaghet.
...
Men Olof Petterson (statsvetare) spår att journalisternas maktställning kan var en några decenniers kort parentes.”Tankens mellanhänder” hotas av alternativa kanaler där avsändare och mottagare kan komma i direkt kontakt med varandra, utanför journalisternas kontroll.
Metoder som renodling och tillspetsning som har gett journalisterna genomslagskraft börjar nu bli en svaghet.
__________________
Senast redigerad av DAGGER[X] 2014-06-14 kl. 10:41.
Senast redigerad av DAGGER[X] 2014-06-14 kl. 10:41.
