Svenska är ett fult språk

Hej!

Eftersom det finns alltför många trådar här på FBF som beskriver hur vackert det svenska språket är så tycker jag det är dags att vi diskuterar den motsatta uppfattningen.

Jag själv tycker nämligen det svenska språket är ett fult språk av följande anledningar:

+ Tråkig och ointressant grammatik. Modern svenska måste nog ha den mest banala grammatik bland alla språk i Europa. Saknar helt kasus och de flesta former av övriga böjningssystem. Har dessutom ett helt ologiskt system av 'en, ett' prepositioner.

+ Extremt simpel ljudlära. Framförallt svenskans konsonanter är barnsligt simpla. Det är nog bara finska som har färre konsonantljud i Norden. Till skillnad från övriga europeiska språk så saknar vi ju helt tonande frikativor som 'z' och 'zh' i engelska orden 'lizard' och 'mission'. Detsamma gäller affrikator med mera.

+ Svenskans konsonantkluster låter hårda och störande. Det sägs ofta att svenskan är ett "sjungande" språk. Detta kanske gäller i förhållande till språk som tyska men jämfört med språk världen över så är svenskan allt annat än ett mjukt och musikaliskt språk. Alla skr, sv, str, spr i vårt språk är visserligen ingenting unikt för ett germanskt språk som svenska, men de är betydligt barska i uttalet.

Engelsk grammatik är ännu enklare. Inga kasus, otroligt få verbböjningar, adjektiv kongurerar inte med substantiven, färre bokstäver än svenska, utomordentligt oregelbunden och ologisk stavning (djup ortografi). Väger verkligen svenskans ibland ologiska genussystem upp detta?
Svenskans ljudlära är väldigt komplex jämfört med andra språk. Vi har 19 vokalljud, vilket är mycket. Germanska språk är generellt sett vokalrika. Angående konsonanterna har vi ljud som saknas i de flesta språk. Sje-ljudet i "sju", det spetsiga i "källa" rl-ljudet i "jarl", tjockt L som återfinns i de flesta dialekter o.s.v.
Är du påläst i slaviska språk? Tjeckiska ordet för varg är "vlk", serbiskans ord för död är "smrt". Polskan är brutal när det kommer till konsonantkluster, och ryska har prepositioner som k, v, och s.

Själv gillar jag definitivt svenskan då jag tycker att det i mina svensklyssnande öron låter väldigt bra. Gillar även den ickebanala, komplexiteten som gör vårt språk dynamiskt och lite speciellt framför andra. Vad jag hört annars är att svenska är ett av de svåraste språken att lära sig, om det är sant eller inte låter jag vara osagt.

Ju enklare grammatik desto bättre. Det finns ingen skönhet i krångel.

Det kanske är lite OT men är det bara jag som tycker att svenska svordomar inte riktigt har någon kraft?

Beror på hur ofta man använder dem. Vi svenskar svär i var och varannan mening, då förlorar svordomarna sin kraft.

Många traditionella svenska svordomar är ju kopplade kristendomen, så det är inte så konstigt om de förlorar sin kraft när färre är troende i Sverige idag än för hundra år sedan och fler är ateister/agnostiker.

Svenskan saknar inte helt kasus. Var kommer då 2000 inlägg ifrån på stora tråden om de/dem?

Svenskan har alla de böjningsformer som svenskan har – inklusive genus, numerus, artiklar, kongruens, avledning/affix, tempus, modus.

Det grammatiska genussystemet i kombination med det semantiska sexussystemet ger minsann upphov till delikata frågor. Det paradoxala och till synes ologiska ger hjärngymnastik åt brukarna. Man bör inte både klaga på att språket är ointressant och klaga på att en komplikation (genus) är ologisk. Det blir ologiskt.

Snarare tvärtom,.

iallafall min östgötska har följande blåsljud som jag uppfattar som olika.
Vi börjar bak i munnen.

[x] eller [χ] som i uschalingen!

[ɧ] som i skynke

[ʂ] som härsket

[ʃ] som slakt

[ɕ] som kitt

[s̪] som i sätt

För att inte tala om ytterst komplexa retroflexerings assimilationer som t.o.m verkar där det ursprungliga ljudet har bortfallit, lite som i franska eller keltiska språk.

det = dä (inget t)

förstår det = förstår't

är = ä (inget r)

är det = äla (med tjockt L)

är stor = äshtor

Fågeln = Fågern
(med retroflext n)
enkelt?

för att inte tala om den komplexa intonationen som kan vara helt betydelsebärande, särskilt i långa sammansättningord.

Du kanske tänker på Riksvenska? som är en ganska taskig förenkling av verklig svenska som har beroende på dialekt ett väldigt komplext uttal.

Försök att få en utlänning att säga "skjul" som en infödd svensk skalu se.

[ɧʉ:ɽ]


känner flera som skiljer mellan båda även i tal, di/dôm

Jämfört med vad? Jag begriper inte hur man ska kunna bedöma ifall att språk är vackert eller fult, enligt vilken måttstock? Personligen tycker jag franska låter förjävligt, men det har till stor del att göra med att det är ett så jävla överskattat språk och att fransmännen behandlar det som om det vore en gudagåva till mänskligheten, när det i grund och botten är nästintill lika fulgutturalt (jag är först i världen att använda det ordet) som danska och nederländska. Plus en del andra tirader (hehe, säkert ett franska låneord apropå inget) jag skulle kunna slänga iväg mot franskan och fransmännen.

Svenska är helt okej på många sätt och vis. Engelska använd av amerikaner är oftast hjälplöst ful, men engelska i sig är ganska vackert så länge det är uttalat och inte skrivet. Finska är världens vackraste språk, och estniska är världens charmigaste. Ungefär så.

Den som har läst Sverige en vintersaga (del 1–4, Göran Palm, 1984–2005) vet att svenska språket är ett material som duger utmärkt att framställa stor konst med. Bara ett exempel.

På nomineringslistan för fulaste språket kan vi direkt stryka de språk på vilka Nobelpristagare skrivit belönade verk. Sen kan vi stryka alla andra språk också. Vilken moder skulle lära sitt barn ett fult modersmål?

Ja, ordet »tirad« kommer närmast från franskan, men innan dess från italienska tirare ‘draga’. Många känner sig dragna till efterrätten tiramisù ~ ‘kom och dra upp mig’.

Den som vill kan använda ordet »harang« – ett koncept som bollats ett par gånger mellan germanska och romanska sfärerna. Harangen syftade tydligen från början på åskådarna som stod i ring och lyssnade på tröttsamma tal. Ungefär, kanske.

Vad som är "fint" eller "fult", eller "intressant" respektive "ointressant" är tämligen subjektivt. Men faktum är att svenskan har en rad egenheter i såväl ljudlära som grammatik som är ovanliga/intressanta ur ett lingvistiskt perspektiv. En del av dessa har redan lyfts fram i tråden, men många fler skulle kunna tas upp.

Men jag gissar att för många hobbylingvister så är det de lite mer främmande språkljuden eller grammatisk egenskaperna som ter sig mer nervkittlande. Just därför att de är främmande - de avviker från vad man är van vid. Det egna modersmålets egenheter tycker man är mindre intressanta - men inte för att de är mindre intressanta från ett "objektivt" perspektiv - utan för att man är så van vid dem att man inte märker hur exotiska eller märkliga de egentligen kan vara.