kan inte slappna av med mina föräldrar

När jag träffar mina föräldrar kan jag inte slappna av. Är spänd, stel, lite irriterad. Och när jag går därifrån blir jag mer irriterad. Det har blivit lite bättre med åren dock.

Jag har väldigt lite lust att ställa frågor om dem, så ställer knappt några. Det är mest de som ställer frågor.

Någon annan som är likadan? Inte kan slappna av med sina föräldrar?

Har samma problem med fadern min då jag inte har bott med honom utan med min mamma. Pratar någon gång i veckan med pappa och träffas någon gång i månaden men jag är alltid lite nervös, liknande känsla. Tappar bort mig ibland när jag pratar med honom.

Jag tror att det till stor del beror på mig. Att jag har stort ego kanske. Har väldigt svårt att förlåta folk. Är väldigt spänd bland folk rent allmänt. Väldigt introvert. Har väldigt lite intresse för folk och har väldigt lite kärlek att ge till folk. Är väldigt känslig. Jag har också väldigt lite energi samt att jag känner mig ganska frånvarande hela tiden, distanserad från verkligheten/det materiella. Lever som i en bubbla. Har förmodligen asperger.

Verkar som allt beror på dig, hur vill du att det ska vara? Eftersom problemet tydligen ligger mycket hos dig så får du se över tid sociala beteende och förbättra det. Alla verkar tro att dom har asperger nu förtiden...

Att problemet beror på mig gör väl inte problemet mindre? Rätt många sociala eller psykiska problem har orsaker hos en själv skulle jag påstå. Det var en psykiater jag gick till länge som sa att han trodde jag har asperger så det är inget jag plockat ur luften. Har inte märkt att alla verkar tro att de har asperger nu för tiden, men det var ju ett intressant fenomen om det är så.

Är du likadan mot andra som du är mot dina föräldrar? Vad är det du irriterar dig på hos dina föräldrar? Om du gått till en psykolog under en längre tid och han inte kan fastställa om du har asperger eller inte är konstigt. Det vore ju bättre att få diagnosen så fall och förstå varför man är som man är i specifika situationer.

Kan inte sätta fingret på vad jag irriterar mig på. Allt och ingenting skulle jag säga. Jag har nog lite kärlek till dem men den ligger långt långt inne. Jag är ungefär likadan mot andra. Kan nästan aldrig slappna av i interaktion med andra människor. Jag gick till en psykiater, inte psykolog. Han sa att jag kunde gå till en psykolog som var specialiserad på asperger och få en utredning. Men jag tyckte att psykiatrin var dålig och jag kände mig förolämpad också så jag slutade gå dit. Kanske skulle varit bra med en diagnos bara för att veta om jag uppfyller kriterierna för asperger dock. Idag skulle jag inte bli förolämpad heller, snarare ta det som en komplimang. Det är lite irriterande på forum t.ex. att inte veta säkert om jag uppfyller kriterierna för asperger och att hela tiden få förklara det etc. På wrongplanet känner jag inte riktigt att jag är som de andra, så jag vet inte om det är asperger jag har. Kan vara ett tidigt stadium av schizofreni, vilket tydligen är likartat. Ingen aning.

Det känns också som att min själ seglar iväg längre och längre bort från alla andra själar. Eller som att min själ är som en molekyl i en gas som expanderar, ett universum som expanderar, dvs densiteten minskar hela tiden, dvs avståndet till andra molekyler ökar hela tiden. Jag seglar bort och mina föräldrar är bara en prick på horisonten. En dag kommer jag ha glömt bort dem helt och hållet. Och det känns som att jag tynar bort. Ingenting i den här världen känns som att det är värt någonting för mig. Det känns som att jag dör långsamt, gradvis...

Du verkar ha många ouppklarade delar av dig själv som du behöver få förståelse för. Man bör rannsaka sig själv men ibland är det svårt att bolla fram ett svar med sig själv på varför man agerar eller reagerar som man gör. Då är det bra att gå till en psykolog så du får förståelse för varför du är som du är och framför allt hur du kan förbättra beteende som du anser vara negativa.

Jag tror du hade mått bra av istället för att stå förvirrad, jag vet själv hur det är nämligen att inte förstå sig själv men så fort man får insikt blir allt lättare.