Är mitt liv förstört på riktigt nu?

Hej, vill börja med att säga detta är min andra tråd på 6 år jag varit är på flashback. Jag har svårt att formulera mig och varit rädd för att bli hånad, men kände nu jag var tvungen, känns som att ni är min ända utväg.

Jag är 20-25 år, har asperger diagnos, stammar, hoppade av grundskolan och bara suttit vid datorn sista 6-7 åren. För två år sedan tog jag mig i kragen och fick en remiss till psykiatrin, why not tänkte jag, kan ju inte skada, har ju mina benso iaf. Dessa åren har varit mina värsta.

När jag kom dit fick jag träffa en psykolog, hon kunde få fram mina känslor på ett sätt som ingen tidigare kunde, jag fick mycket stor tillit till henne och berättade om saker, som tex att jag stammar, och satt där och storgrät. Men jag kände mig trygg, för hon var ju där. Jag tycker kemin mellan oss var bra, kunde prata om allt och ibland vart det djupa samtal. En gång sa jag något och hon började gråta, vart lite chockad men sen fick jag en kram efter samtalet och jag har aldrig känt sån värme i hela mitt liv. Jag hade aldrig fått någon kram från någon utomstående tidigare.

Sedan fick jag träffa annan personal, min läkare bla och tänkte det här kan ju bli riktigt bra, alla verkar så snälla och jag kände jag fick den uppmärksamhet och hjälp jag behövde.

Men sen efter bara några samtal men min psykolog började jag få väldigt starka känslor för henne, jag vet inte om jag är förälskad, men jag ville hon skulle vara större del av mitt liv än bara patient., och där gick det rejält utför. Eftersom jag insåg att hon aldrig kommer finnas i mitt liv så vart jag helt förstörd. Jag berättade inte detta åt henne, men ringde dit & fortsatte träffa henne. Såhär var det i ungefär 1 år. Sen började jag må så dåligt att jag började blandmissbruka benso och alkohol, så när läkaren drog in bensot började jag supa som ett svin och det var då min psykolog vart bortkopplad. Hon bara försvann, jag hade ingen aning varför, den enda luddiga förklaringen var att hon jobbar inte med missbruk. Jag tänkte på henne varje dag, var arg på henne & ledsen för att hon hade försvunnit ur mitt liv.

Eftersom jag inte fick kontakta henne där så fick jag göra det privat, jag skrev ett meddelande på facebook om hur jag kände. Mycket dumt, jag vet men det vart så. Hon ringde upp dagen efter och sa att jag ej kan träffa henne längre. Då fullkomligt exploderade hela min värld, jag kommer aldrig få se denna person igen. Nu tog mitt ordförråd slut men jag kommer iallfall inte få träffa denna underbara person och jag är helt förstörd.

Jag skulle vara jättetacksam om någon kunde hjälpa mig på något sätt, är det något jag förklarat dåligt så fråga på bara.

Haha är du störd eller? Självklart kontaktar du inte läkare och psykologer via Facebook.

Mannen vet exakt hur det känns, vet exakt..Tycker det är sjukt konstigt att hon bara ringer upp dagen efter och bryter sådär, det är ändå en psykolog som man iallafall utifrån ens egna synhåll knutit ett band med och öppnat sig för.

Vet du hur hennes livssituation ser ut? Familj? Gift? Hur gammal är hon? Ifall hon är gift, ge dig inte in i det! Bara glöm det, vet att det är svårt...Anledningen till att du föll så pladask kan vara att hon är någon som du för första gången kunnat öppna dig så för..Den första "förälskelsen" är alltid jobbigast..en dag kommer då du hittar en ny som stöttar dig på samma sätt som henne, och som du också kommer falla för, och hon förhoppningsvis för dig med!

Har också haft psykolog som var riktigt schysst. Skönt när någon äntligen lyssnar på en.
Vi behöver alla bli hörda liksom.


Obesvarad kärlek är ju jäkligt tufft. Men väldigt många råkar ut för det. Ibland får man hålla band på sig.


Medicinerna du äter har övergått till ett missbruk. Du borde försöka fixa det på något sätt.


Men ta det lugnt. Ditt liv är knappast över. Även fast denna tiden har varit jobbig har du säkert lärt dig mycket nytt om dig själv och blivit mognare, utvecklats. Att våga vara sårbar är något som gör en stark.

Vad tänker du göra i framtiden?

Vill tillägga att psykologer, kuratorer, pedagoger etc är också helt vanliga människor som är minst lika stora svin som vanliga personer. Man kan inte lita ett skit på dem och därför gör allt för att hålla mig borta från såna även om min värld många gånger raserat.

Nej, jag vet det var dumt gjort, men nu vart det så.

Jag kan inte tänkte så långt, just nu känns det bara som att livet är förstört. Jag känner jag fixar inte detta ensam men vet samtidigt inte vars jag ska vända mig.